Julstök

Snart kommer visserligen Elias och Simon att genomgå någon form av återuppståndelse när dom far iväg på trettioårskrisklätterresa till USA för att uppleva det där som dom numer utspridda och blasé karbingrabbarna med framgång testade för tio år sedan. För oss vanliga människor (Martin givetvis  exkluderad) som utgör den grund varpå samhället vilar är utsvävningar som detta ingenting vi ens vågar drömma om. Men vi kan ju ägna oss åt andra nästan lika tillfredsställande sysslor för att hålla lågan i liv under dessa mörka vintermånader.

I går prövade jag, för att ta ett exempel, att rengöra ett par av mina klätterskor med vad som för tillfället verkar vara lysande resultat. Upprinnelsen var att Anton kom förbi med ett par skor han fått av mig någon vecka innan som han rengjort till oigenkännlighet. Receptet är ättiksspritbad varvat med grönsåpaskrubb. Gummit klarar sig fint och blir nästan mer stickigt än innan, lukten som jag iofs genom åren lärt mig tycka är ganska hemtrevlig är som bortblåst. Fördelen med proceduren är att ättiksspritbadet klarar sig på egen hand under natten och sedan behövs bara en vilodag för skorna att torka vilket gör att man är "up and running" dagen efter. FRÄSCHT. 

Nästa vecka kommer Peter på besök och då ska vi lära oss hur man klättrar med basebollkeps. Till dess - allt gott!

Inte mycket liv i stugan, utom för vissa.

Idag klättrade jag för första gången på en och en halv månad.
Efter långresan tog det bara slut på motivationen, men nu är tanken att den ska växa till liv igen i form av en långweekend i Västervik. Vill får väl se hur det går.

Sommaren verkar ha greppat tag i även herr Lundqvist (som gärna får rätta mig om jag har fel) som har tagit till sjöäventyr i väntan på sticket.
Simon har åkt på roadtrip till kontinenten med Eddie och Matilda så han lär väl få mycket gjort i Ceuse får vi hoppas. Peter har jag inte hört av sen SKF's trevliga 30-årsjubileum, men han är väl säkert lika stark som alltid.

Kan det vara slut på sommareländet någon gång så man får någonting gjort?

Förövrigt så satte jag min första atomic butt-bounce på slaklinan förra veckan. Sådeså Erik!

Martin var i Thailand

Alldeles för länge

Resultat!

Vi jobbar mycket iMessage nu. Dygnet runt.

Grattis igen

Peter. Som numer är i boulderfinal. På bortaplan. Vi önskar dig lycka till! Du är starkast.

Grattis Peter

Som tydligen pangade sig upp för kristallbandet i lördags. Och Anatomi. Wow.

Den förstnämnda är verkligen en välförtjänt bestigning. Den andra tycker jag gott han kunde fått bli avspottad på. Det är en fin gräns mellan att det går lagom bra och lite för bra för Peter. Simon luftade något om att man kan börja hålla i mot lite som säkringsman. Det skulle ju kunna vara något.

Men tydligen så gjorde ingen det. Eller så hjälpte det inte. För igår, trots dageneftersvarttjärnkropp, klättrade Peter även upp till Örnebergets topp via den vidriga leden Breaking the law.

Wow 

Var e alla andra?

Idag var det fint väder. Kanske tre, fyra minus, vindstilla och strålande sol. Perfekta förutsättningar för repklättring på tyresöhalvön således. Konstigt nog var jag och Elias de enda människorna i hela världen som hade fattat det. Första stenkontakten är som vanligt schweinigt kall, men bara man fått komma igång och krimpa lite med krimparna så är det inga som helst problem. Kosmos gick ner för Elias och repeterades av mig. Zorro var också nära att få se sig besegrad men de trötta försäsongsarmarna räckte inte riktigt hela vägen. Fint vare i alla fall, både estetiskt, sällskapligt och klättermässigt sett.

Klättersemester i tropikerna

Nyss hemkommen från en två månaders klättersemester i Thailand.
Det var mycket som tog emot när vi bestämde oss för detta resmål, Thailand är ju en destination man kan ha mycket åsikter om, men så här i efterhand så ångrar jag faktiskt ingenting.

Klätterdestinationen nummer ett i Thailand är ju framförallt Tonsai, den lilla stranden brevid Railay Beach på Pra-nang-halvön. Sol, bad, trevligt folk och bra klättring är det som bjuds.
God mat (ett tag iallafall innan man börjar spy på den och får köttbulls-cravings), barer som är öppna hela natten, varje natt (bra för en man med svagt ölsinne som jag själv).
Släng in en tillräckligt västerländsk standard så att man känner sig som hemma, men ändå inte riktigt lika bekvämt så man får känslan av en Ving Resort charterresa (läs: smutsigt).

Klättringen är det faktiskt inget fel på den heller.
Visst är det polerat på sina ställen, och visst är det 30 grader varmt så man svettas som en halvfinsk man i tropikerna för jämnan men när man kommer över detta, kan man inte förneka att klättringen är fruktansvärt rolig och varierande (så varierande som nu kalksten kan vara).
Allt från 15 meters leder genom branta tak på en del misstänkt chippade hål, till långa 35 meters pumpfester på vertikala väggar.

En fördel med att vara på Tonsai är att vilodagarna aldrig är ett problem. Det blir helt enkelt aldrig fel att slöa vid havet med en kokosnöt i handen.Det är nästan svårare att motivera sig under klätterdagarna än under vilodagarna.

Det finns mycket att klaga på också. Mygg, flugor och allmänt smuts är väl det första som kommer i tankarna. Flappers och skrapsår som aldrig (!) läker, smutsig mat som ger en rännskita som heter duga, och en allmän känsla av att alltid vara en "turist", om det nu betyder något.
De lokala företagen, och människorna som bor där behöver verkligen göra något för att ta hand om all smuts och sopor (som då turisterna producerar). Jag kunde ha övervägt orsaker/ursäkter/förklaringar om det inte vore för alla pengarna de suger ut från oss besökare. Något behöver göras.

Nu är jag hemma i några dagar, men snart fortsätter resan.
Två månader nere i Europa väntar, och framförallt ett kärt återbesök till Katalonien ser jag mycket fram emot.

Skickar med några bilder från resan än så länge:

Tonsai beach 

Ett foto som få personer inte kommer hem med efter ett Tonsaibesök.

Derek på Burnt offerings, 7a+

Känd svensk klätterprofil utklädd till staty inför fest med temat Hollywood. 

Vissa försök görs att städa upp. Till exempel Tonsai Big Cleaning Day.
En tvådagars festival där turister och locals städar tillsammans.

Allt avslutas med en stor fest så stranden blir lika skitig igen.

Säsong igen!

Trots att det var mycket synd om oss tog idag Simon och jag oss i kragarna och for ut till brevik. Jag kan inte nog understryka hur ont jag hade i vänsteraxeln och vill också vara tydlig med att det onda nu i efterhand har spritt sig vidare som en löpeld och nu även lagt beslag på min tidigare så välmående vänsterbicep. Simons hud ska enligt egen utsago lämna mycket övrigt att önska då den under veckan har fått utstå segdragen mjölksyreträning av den brantare typen. Näst intill mot sin vilja

Men oj oj oj vad fint det var. Mycket finare än när vi tidigare i veckan satt ihopkrupna under ett stenblock i ågesta och diskuterade varför lärare inom naturvetenskap är ett yrkesval som heter duga framför en för ovanlighetens skull, väldigt intresserad skara åhörare. Säga vad man vill om reklamfilmens vara och icke vara.. Men det var faktiskt på tiden att vi fick den uppmärksamhet som jag alltid tyckt vi förtjänat.

Vingbrutna

I lördags fyllde Simon 30 år.

Det ledde bland annat till en förlust i armbrytning mot storebror Mats och en skadad axel.

I övrigt saknar vi Martin. För alla er som känner Martin låter det kanske konstigt. Men faktum är att så är fallet. Det är något med det där båset som helt plötsligt står tomt trots allt.

Foto: Edvard Stokstad

Porträtt

Det är klart att det finns undantag. Det var nog tre år sedan, eller kanske två, och nyårsdag i Cornudella de montsant. Blekare nunor får man leta efter. Och Peter satt faktiskt still.

Men för det allra mesta är det precis så här det ser ut. Som vanligt är det Edvard som förmedlar det vi alla känner men inte har förmågan uttrycka.

Peter Renlund from Erik Lundqvist on Vimeo.



I övrigt så börjar det bli dags att komma ut och klättra. Inte vädermässigt. Men kroppsmässigt. Det är alldeles, alldeles för länge sedan. Det saknas något. Och det saknas mycket!