lördag 31 december 2011

Nytt år, ny hemsida.

Från och med kl 16 kommer ni kunna besöka den helt nya sidan, stockholmsklattring.se
Det ni!

Forum, intervjuer, reportage, krönikor med mera kommer vi bjuda på.

Välkommna!

(Mer om Spanien och diverse stordåd kommer snart här, men nu måste vi börja dricka öl!)

måndag 26 december 2011

Nya tider

Martin och simon är i siurana. 8 grader och sol på primavera. Fint. Ett annat sällskap klättrar block nere på algarvekusten. Ett bra portvin ska gråta för dig sägs det. Själv gråter jag inte, jag biter ihop. I väntan på resultat. För när man inte själv kan/får/vill så kan man liksom många olyckliga människor innan mig redan gjort, leva genom andra.

Så Med andra ord handlar det inte bara om er som är iväg! Inlägget som inte kommer med filmklipp och bilder från er resa ska ge mig, och alla oss som inte är Ni, möjligheten att engagera sig, känna, hoppas, skratta och snöa in riktigt ordentligt i den snöhög där vi trivs som bäst.

God fortsättning, och om ni går in och kikar på uppdateringarna så kan ni få en fingervisning kring hur högt ribban ligger nuförtiden...

tisdag 6 december 2011

Åter på banan.

Nu är det hårdträning som gäller.
Jag och Simon flyger ner till Barcelona på juldagen och förberedelserna är många. Eftersom vi båda varit sängliggandes i diverse sjukdomar de senaste veckorna är det dags att komma i form. Igår var första fjällrävenpasset av många kommande de närmaste veckorna.
Dags att väcka underarmarna till liv och vänja dem vid de längre turerna som väntar nere i Siurana helt enkelt.

En som verkar vara i form dessa dagar är vår vän Clossos di Carne som härom veckan lyckades med stordådet att göra sin första 8a, bouldering alltså.
Code Red på brudis gled ner vid ett kvällspass tillsammans med Daniel "Gunz" Andersson (som för övrigt såg väldigt rippad ut vid gårdagens bastubesök. Det verkar som att Carlos och Björns träningsprogram ger resultat, i alla fall utseendemässigt.)

Daniel gjorde också Code Red samma kväll som Peter, stort grattis till de båda!
Själv ligger jag väl på mitt 150:e försök på ståstarten Tromb. Brudbergets i särklass svåraste problem.


Glad Peter, bild från i våras!

måndag 5 december 2011

Boulder Bash-film

Eddie har gjort en film från Boulder Bash.
Det tycker jag var bra gjort!
/Martin



söndag 6 november 2011

Tyresöbouldering.

Det här med att borsta bort ticks, är vi på bloggen kanske inte så jättebra på. Jag tror att det t.o.m. har erkänts i ett tidigare inlägg av kamrat Lundqvist.
Till vårt försvar handlar det väl oftast endast om mindre oskyldiga streck och prickar här och där runt bergen i tullinge.

När Daniel, Peter och jag kom ut till Noret i dag var det dock en helt annan nivå av tickandes som hade förskönat det fina problemet Enigma. Vad jag förstår är det en viss bouldrare som nyligen satsat på comeback, och gjort det med råge också som spenderat sin tid där ute?

Nej, jag är inte bitter, och inte är jag sur heller.
Vi skrattade mest åt det och tyckte det var lite roligt. För det var det ju också.
I sann civilkurage-anda borstade vi ändå bort så mycket som vi kunde.

Sen kom vi ju inte upp heller, så kanske tickandet är ett nödvändigt ont?
(Nu ljög jag faktiskt, alla tre kom ju upp för ståstarten, men det räknas ju nästan inte.)


Daniel borstar halvmeters-ticks på Enigma, 8a+

tisdag 25 oktober 2011

Film: Ödmjuk, 8B, Första bestigning.

Idag köpte jag ett par löparskor.
Sen sprang jag 4 km och nästan dog.

Det var dyra 800 kr tänkte jag för mig själv och cyklade iväg till Nacka Kvarn istället.
Där mötte jag upp Edvard och Daniel.
Edvard och jag slet på sittstarten till Lapsilainen, vilket han även gjorde i slutändan.
Daniel kom äntligen upp för sitt projekt.
Eftersom kameran hade slut på batterier fick jag filma med mobilen.

Här är alltså, Ödmjuk, 8b, Föörst Assänt.
/Martin



måndag 24 oktober 2011

Viktiga nyheter

Adam Ondra är jättestark och Simon också. Den sistnämnda gjorde nämligen en repetition av den "nygamla" varianten av Frisco kid i söndags under min översyn. Han blev jätteglad och och firade det hela genom att glad i hågen fälla retsamma kommentarer mot sina medklättrare. En fin reaktion.

Hur som helst, stort grattis till Adam och Simon.

måndag 17 oktober 2011

Återigen denna ö i östersjön.

Förra helgen åkte ett glatt gäng över havet till Åland.
Det var jag, Simon, Peter, Daniel A, och min käre vän Marcel som var på besök från Schweiz.
I dagarna två repeterades, och projekterades problem men till slut var det endast Simon och Peter som fick åka hem med något nytt på ticklistan. Peter gjorde Tomis Roof lite väl fort (jag har fortfarande inte en chans), och Simon fick äntligen pallra sig upp för Supermartikainen huk-/definierad/mondo-sitt-start.

Men vad gör väl det, när man får åka tillbaka till östersjöns bästa ö bara fem dagar senare.
Denna gång var vi ett betydligt större gäng när halva Klätterverket bestämde sig för att följa med. Tre personbilar och en lömsk zigenarbuss rullade på Rosella under fredagkvällen.

Den här helgen gick de bättre för de flesta inblandade.
Danne dansade upp för Paskapäivi, högervarianten av Normipäivi, på första försöket för dagen och gjorde även en snabb bestigning uppför monsterareten Neverland nere vid Fågelberget. Peter drog sig också upp för Neverland och enligt uppgift börjar sitten till Dodo även snart vara på väg.
Men Clossos di carne fick inte nog och skakade sig även bestämt upp för Game over, med sällskap av en glad Herman på toppen.
Veronica drabbades av klätterpepp i Peter-anda och fick till Hammas.

Undertecknad fuskade sig i tvivelaktig stil upp för låg-/ligg-/sitt-/töntstart av Supermartikainen.

Filmat har det gjorts i massor, när självaste "Mac Z" befann sig på plats med stativ och "rulla-kameran-på-räls-ställning".
Ålandsfilmen 3 är snart ett faktum.

Tills dess får ni nöja er med lite bilder (Foto: Marcus Zetterblad)

Sökandet efter en etablerad start som aldrig hittades...


Daniel på väg upp för Neverland.
Lite nervöst på toppen...
Tjock halvfinne i halvfinland.

Suspekt häng på Soltuna

/Martin

söndag 16 oktober 2011

Vänskap

För ganska exakt en månad sedan åkte jag och Peter på en resa. Via Linköping tog vi oss vidare till Hanna och Petter i Göteborg för att slutligen hamna i Nissedal.

I Solvik träffade vi Anders Wilson med kamrat och klättrade i dagarna två. Det var fint.

I Göteborg tränade vi fjällklättring och fascinerades av hur dåliga steg man förväntas stå på när man ska angöra en spricka. Ack den som kunde klättra en spricka som Petter... Men det är roligt att bli uppläxad ibland också. 
Nytt för resan var att vi slog bottenrekord i hygien. Det enda och första badet inkluderade iofs tvagning men skedde på söndagen, en dag efter utresan. Efter det dök vi ner i en tillvaro av ingrodd gubblukt långt ifrån den välputsade och chinosöverrepresenterade vardag som vi båda annars vistas i.

Vi klättrade Hägar och Reven. Fina turer i fjällstil. För alla er som hört eller läst om min fjälltur förra året vet att jag är lite känslig mot denna typ av klättring. Men det här var kul nästan hela tiden.

 Om Hergé hade skrivit om klättring...

Vi kom alltid upp sent men glada

Den sista dagen var vi så slitna i fötterna att vi var tvungna att ge upp på en led. Det var dystert. Men på vägen tillbaka till bilen hittade vi något som fick oss att helt ändra fokus.


tisdag 4 oktober 2011

Snabbvisit i slummen

Idag ville jag till brudberget.
Det fick jag inte, så jag tog det näst bästa, Nacka kvarn.
Okej, Nacka kvarn är inget vackert tillhåll att spendera en höstdag, men eftersom det ligger så pass nära storstan finns det ändå en viss charm med det.

Lapsilainen provade jag för första gången för cirka tre år sedan.
Jag tycker faktiskt att den är stenhård för att vara 7c, men visst kan det vara så att den helt enkelt inte passar mig särskilt bra (jag har ju hört att folk tycker att specialized, en annan nackaklassiker, är hård till exempel).

Hursomhelst. Utan borste tvingades jag till att använda t-shirten för att torka bort mitt flottiga fingertoppsklet och klättra baris (Ej skridskorelaterad baris, det sysslar vi enbart med på örnberget nu för tiden.)

Detta resulterade i ännu ett mästerverk, från FFP.
"Late Twenties Pale Man Climbing Lapsilainen" gott folk!




torsdag 29 september 2011

Helhelg

Bloggande är per definition töntigt och det enda som får mig att skriva här och nu är mycket allvarliga hot från killen som har skaffat ny frisyr och börjat spela popmusik på diskotek. Osunt, okristligt och depraverat säger jag, en hårt arbetande representant för verklighetens folk.

Nå, vad har hänt på sportfronten då? Ja vi var en sväng i Schweiz och klättrade dåligt. Åtminstone jag. Med ryggskott som förberedelse var det i och för sig ganska väntat. Motivationen har överlag varit låg sommaren igenom. Livet är liksom alltigenom fuktigt och klibbigt under sommarhalvåret. Men så plötsligt var det som om himlen blev högre, luften klarare och löven grannare. Det blev höst. Och med hösten föddes också långsamt en lust att tillbringa hela dagar i slänten vid Tullingesjön eller varför inte i amfiteatern ute på Norra Lagnö.

För att uttrycka sig lite mer konkret spenderades lördagen på Örnberget och söndagen på Skevik. Örnissejouren tillbringades på Frisco Kid. Jag, Klossen, Popnörden och familjen Sandgren-Massih stånkade och stönade men kom inte upp med undantag för gubbtjyven som besteg Burn in hell (start i Gobiten, slut i Burn) på ett mycket övertygande sett. Annars handlade det mest om hån i klassisk slovensk stil. Blev man inte avspottad på grund av för dåligt utmejslade grepp så var det på grund av någon träffsäker gliring från publiken nedanför. Mycket trevligt således!

Söndagen spenderades istället på Skevik tillsammans med Rekan, Linda och så Klossen igen. Klossen var lite medtagen eftersom han har börjat leva jet-set-liv med nattliga räder på Café Opera och andra suspekta tillhåll. Det är inte ofta man klättrar något nytt på Skevik, men i söndags hände det. Den inte alls krystade nyturen "Skevik anal" bestegs av undertecknad. Leden består av en sned travers över mer eller mindre hela huvudväggen. Start i Pumpmaskin, via Non-Stop, Megadans och Ryska fakulteten, avslut i Tabu. Det må låta dumt, se desto dummare ut, men rörelsemässigt är det faktiskt riktigt bra, inte minst traversen mellan Non-Stop och Megadans.

Hej då.

tisdag 27 september 2011

Film från Boulder Bash på verket.

Nu är ännu en tävling avverkad!
Lite väl få besökare under lördagens säsongsstart på eftermiddagen, men till kvällen dök det upp massor av festhungriga klättrare som njöt av detta:



torsdag 15 september 2011

Jobb på gymmet... å lite reklam.

Den här veckan har varit hektisk än så länge.
På fredag anordnar vi Boulder Bash och på lördag Säsongsstart på Klätterverket.
Sen i tisdags har jag, Peter, Eddie, Daniel, Adam, Felix och Jonathan byggt problem, och förhoppningsvis blir allt precis så bra som vi föreställer oss att det kommer bli.
Besök från hela Sverige får vi också. Geir och Alexander kommer ner, Stefan och Jim kommer upp och Petter och Hanna kommer över.

Erik och Peter har ju försvunnit till Norge, och Simon ska fira av chefen, så deltagandet bland tatatataa:are är mycket begränsat. Jag kommer hursomhelst befinna mig på plats och tillsammans med min nya fina midikontroll ska jag inte bara festa, utan även tillsammans med lestef spela lite fin musik för er som dyker upp.

Nu är jag helt slut, och i morgon ska vi upp tidigt igen och förbereda allt inför helgen.
Det kommer bli mycket jobb, men det kommer bli grymt roligt också!
God natt och så hoppas jag vi ses i morgon och på lördag.

Läs hela schemat här.

söndag 11 september 2011

Nu drar vi

Nu vet vi ju alla att Stefan pratar en massa och att man inte alltid behöver lägga så mycket vikt vid allt han säger. Men jag är liten och av känslig natur, det går inte att ändra på hur mycket jag än skulle vilja. Så därför var det två ganska uppgivna gossar som gav sig iväg igår på den efterlängtade bergsutflykten till till det omtalade, näst intill utjatade landet med dom högre bergen. Kjerag blev Romsdalen som blev västkusten som blev solvik. Men bara i två dagar, nu ser väderläget bra ut och vi har bestämt oss, det blir svaterror i nissedal.

lördag 10 september 2011

Glatt gäng på svarttjärn och liten film.

Idag åkte jag ut med Emil Sandström till Svarttjärn. Vi väntade oss ett vattenfall vid klippan så som det varit för ca tre veckor sedan när jag och Erik begav oss ut.
Men icke! Klippan var torr, bortsett från diverse smådroppar i toppen på Powertrip.

Paff börjar kännas bra, även om jag ännu inte helt fått till det hårdaste flyttet. Jag har dock någon slags förhoppning att om jag bara kommer förbi det medan jag är på press så finns det en chans att det kan gå hela vägen.

Emil slet på underclinget i Powertrip och skrek i riktig Luhr-stil. Lite betaletande och Bikram Yoga och sen så borde det vara avklarat.

Det var även ovanligt mycket folk ute i skogen på Ingarö idag.
Både Olof (som såg stark ut på Kristallbandet), och Björn (som även han såg stark ut).
Minuten senare dök även Jon och Katrin upp.

Jag ägnade även en timme åt filmredigering i morse och klippte ihop filmen från Västervik Boulder Meet som ägde rum för ett par helger sen. Trevlig helg som var mycket välorganiserad och mycket trevligt folk.

/Martin



tisdag 6 september 2011

Dags för för fler inlägg!

Nu får det bli skärpning på tre av fyra bloggmedlemmar.
Jag, Simon och Peter skriver på tok för lite för att denna blogg ska kunna överleva och de senaste månaderna är det endast Erik som levererat.
Det ska det bli ändring på!

Idag var det Örnberget, och Frisco Kid med fin ny start som gällde. Massih hittade ny beta och (edit: levererade ett gubbstönande sänd, med fuskbeta på kruxet samt lite väl lång vila i juggen). För min egen del gjorde jag både mitt bästa press och även mitt sämsta press (alltså mitt sämsta press, på någon led, någonsin.)
Ett Z-klipp, tre felklippta slingor, dödspump och fnitter blev resultatet, under ett och samma press. Nederlaget och skammen var ett faktum och vi åkte hem.

Men men... Nästa gång kör vi igen. Det går rykten om att Simon även är lite sugen på leden.

Peter och Erik åker tydligen på nya dödsäventyr till Norge snart? Mer om detta senare.

söndag 28 augusti 2011

Söndag i sängen

Blev det för i alla fall två av kamraterna, kanske också för den tredje. I och med det så missade dom att få se den här karln ge sig i kast med några av lederna på Örnberget.



John Dunne i egen hög person. Häftig kille som kan klättra hårt och vara stor på samma gång! 

söndag 21 augusti 2011

Söndadsstek

I dag var det fint. Det firade vi på Finnsvedsberget med sol, bad och klättring tillsammans med ett rejält gäng likatänkande. Fantastiskt!

Det konstiga med Finnsvedsberget är att klippan ibland förknippas med softa leder, trots att nästan alla lederna inte alls är softa, utan snarare väldigt hårda för sina grader. Jag som har prövat att klättra på klippan vid "bra förhållanden" vet att det inte alls är bra förhållanden då. Det är nästan ännu sämre förhållanden än när det är dåliga förhållanden. Eftersom det inte riktigt finns några bra förhållanden måste man ju klättra lederna i dåliga förhållanden om man någon gång vill få dom gjorda. I dåliga förhållanden är lederna på Finnsved inte softa.

Kvar glömdes ett par anazasi verde som följde med Jon och Katrin samt ett par soltorkade och vita herrunderbyxor av boxertyp som tydligen följde med Jerk och Libby. Hur diskussionen kring uppdelningen fortlöpte vet jag inte, men med facit i hand känns det som om Jerk drog nitlotten.

ses!

fredag 12 augusti 2011

Tre saker

För det första så finns det ett fågelbo med ägg i på den nybultade förlängningen av "Lätta" på Örnberget. Kruxet blir att få reda på när man får klättra eftersom man när man läst dessa rader inte får klättra upp och titta om ungarna flugit ut eller ej, än mindre fira ned till denna plats. Tror Kay sa något om trast och med den vetskapen kanske man kan räkna ut det hela.

För det andra så verkar det som att Kay gillar fåglar i allmänhet och deras bon i synnerhet. Själv tycker jag bättre om hundar. Dom är söta och man slipper hela byggabopålederproblematiken.

För det tredje så undrar jag om jag är den ende som råkat halka in på "skickat" i jakt på "inkorgen" och för ett kort ögonblick fascinerats av hur väl mina vänner uttrycker sig i skrift?

Snart är det höst, det kändes i dag.

torsdag 21 juli 2011

Besök på Svarttjärn

I förra veckan avbröt jag och Martin sommarjäsningen för en tur till Svarttjärn. Egentligen mest för att provklättra Martins nya frisyr. Hur det gick finns dramtiserat i kortfilmen nedan!



Killen du ser på filmen är inte lika bred och lågupplöst i vanliga fall.

tisdag 19 juli 2011

Nu börjar det äntligen hända saker!

Jaha!
Sommaren har tagit död på de flesta klätterbloggarna i landet. Värme, mygg, regn och annan skit har förpestat stockholmsklipporna länge nog nu.
Men det ska det bli ändring på!

I morgon bär det av mot västkusten för klättring och bröllop, och på måndag drar 3/4 av bloggsällskapet till Schweiz!
Peter får stanna hemma medan Jag, Erik och Simon får komma iväg på lite klättring under två härlig veckor. (Hur mycket klättring det blir återstår att se, Erik ska kombinera resan med någon slags romantisk weekend, Simon har ont i ryggen och kan knappt stå, och jag själv kommer nog falla för mitt svaga ölsinne.)

Hursomhelst är det bouldering i MW, sportklättring i Gastlosen och multipitcher i Ticino som ska avverkas.

Det kommer bli grymt!





Gastlosen...

lördag 2 juli 2011

Götteborg

Skål för den staden. Jag och Simon samt hans syster och hennes son for ner till Tjörn i onsdags. Det tog nio timmar dörr till dörr. Vi bodde i ett litet gulligt hus som låg så fenomenalt nära viks kile att vi inte kunde sluta prata om hur fantastiskt det var hur nära det trots allt låg. Simon har haft ont i ryggen sedan han i förra veckan utförde överdrivna flytt under någon av alla tusen repetitioner på Örnberget vilket gjorde att han fick hantera repbromsen. Själv var jag smal och tjock på samma gång och tyckte allt var ofattbart hårt. Vi fick inte träffa en enda Göteborgsklättrare men dock Johan Luhr med familj i myggdammen under trettioåriga kriget. Det var ju lite komiskt. Nu hoppas vi alla på att ryggen blir bättre och att min kropp ordnar till sig också. Snart ska vi ju till Schweiz sägs det.

onsdag 22 juni 2011

Det är fötterna som avslöjar oss

I dag/natt satt jag på tunnelbanan i färd att åka hem. Helt plötsligt får jag en knuff i sidan från karln intill mig. Ett ögonblick får jag tänka till innan jag känner igen ansiktet men jag kan direkt placera den unge mannen som en klätterkamrat från förr. Vi hälsade glatt på varandra varpå han berättade för mig att det som först hade tilldragit honom hans uppmärksamhet var att den unge mannen som satt bredvid honom hade en väldigt bekant typ av fötter. Jag tittar ner på mina fötter som för dagen har halkat ner i ett par avslöjande flipfloptofflor och jag kan inte annat än hålla med om att dom är karaktäristiska.

Så. Det är alltså inte mina ådriga underarmar, mina grova händer, mitt vindpinade ansikte eller min breda ryggtavla som utmärker mig och den kraftsport jag likt AL tror att jag utövar... Nänä, det är mina broskdeformerade fötter och kanske även den antydning till nagelsvamp som jag väljer att inte se som får folk att höja på ögonbrynen.

Fidde sade en gång till mig att det som han har med sig från sin tid som aktiv klättrare är en dålig hållning och en ganska stor låda med klätterutrustning som man förslagsvis kan ha i källaren. På min lista tillkommer artros och ett poängkort på 8a.nu.

tisdag 21 juni 2011

Det går långsamt nu...

Inte mycket händer på klätterfronten hos någon på bloggen.
Visst, Erik klättrade någon gymnastisk 8a+ på Skevik häromdagen, men i dagar som dessa är vi väl knappt förvånade heller.
Jag och kamrat Simon sitter väl mest och hoppas att han skadar sig snart, innan hans hybris tar över honom helt. Skadeglädje är den enda sanna glädjen för missunsamma jävlar som oss.

Peter har klättrat lite, men kontorsmiljön och affärsresor till oslo verkar ha saktat ner honom lite också. Eller vad vet jag förresten, jag kanske borde ringa honom och fråga innan jag skriver det här. Att Peters klätterpepp skulle dö ut bara för att det är sommar låter ju otroligt.

I morgon lovar yr.no dock solsken över stockholm. Vem vill med ut?

Köttklossen som vi är vana att se honom...


söndag 12 juni 2011

Örnberget retrobultat

För ungefär en månad sedan föll det block som utgjorde goda handgrepp på Breaking the law och ett välbehövligt fotsteg på Badpojkarna ned i backen. Båda lederna ska enligt uppgift ha utsats för provning av diverse typer efter denna förändring och enligt vissa blev lederna så mycket hårdare att en gradändring skulle kunna vara på sin plats. Vissa tyckte att flytten blev svårare men inte så pass mycket svårare att graderna borde ändras. Varje grad är ju som vi alla vet inte en exakt svårighet. Om det vore så skulle det ju i förlängningen finnas lika många grader som det finns leder eftersom inga leder kan vara lika svåra så länge dom inte är likadana. Och det är dom inte, dom är olika.

Några veckor senare hade ett grepp framkarvats alternativt ditlimmats på den släta yta som tidigare dolt sig under det omtalade blocket. Detta gjorde att flytten på Bad boys blev väldigt lika dom som tidigare oftast använts. Detta steg föll emellertid av i samma stil som blocket tidigare hade gjort. Men skam den som ger sig, nu sitter ett liknande steg eller rentav samma steg på plats igen. Fast den här gången förankrat i berget med två stycken borrbultar.

Är detta Örnbergets framtid? Berget är löst och saker lossnar. Det är tråkigt men ändå någonting som är väldigt naturligt för en halvrutten och deformerad klippa. Vi väljer att klättra där ändå, vissa av oss i alla fall. Lederna kommer i och med detta att förändras. Klippan ser inte likadan ut nu som för tio eller tjugo år sedan. Den ändras, ibland till det sämre, ibland till det bättre. Går det att stoppa denna förändring? Går det verkligen att bevara alla leder i sitt ursprungliga skick? Kommer samtliga grepp förstärkas med bultar för det är väl antagligen det som krävs för att få berget att hålla ihop... För mig känns det som en omöjlig uppgift. Å andra sidan så är ju inget omöjligt. Vissa tycker ju att det verkar omöjligt att man ska kunna klättra i ett överhäng. När man sedan berättar att det ibland händer att tom lilla jag gör det så uppfattas det nästan som obegripligt. Men det är det ju inte.

Nu är det ju lite så att ingen av oss tataare har bidragit med någonting alls när det handlar om att föra stockholmsklättringen framåt så egentligen ska vi ju hålla käften tills det att vi börjar med det... Vi har ju egentligen bara hindrat utvecklingen eftersom vi bara nöter på bultar och skiter i att borsta lederna rena när vi är klara för dagen. En å annan plastled har ju delar av oss snickrat. Men dom är ju nedtagna och bortglömda för länge sedan.

Hur som helst så är det varmt nu

tisdag 7 juni 2011

En snabbvisit i Zillertal

Under långhelgen bjöds det på klättring i Österrike.
Förväntningarna var skyhöga när jag satte mig på flygbussen mot skavsta på onsdagmorgonen.
Efter att ha spenderat en vecka i Schweiz under våren, såg jag fram emot att bege mig tillbaka till alperna för lite mer granitklättring.
Bosma hade varnat mig för det oberäkneliga vädret bland bergen runt Zillertal, och väderprognosen såg väldigt dyster ut.

Efter en magisk bilfärd genom dalar och tunnlar kom vi fram till Zillertal och parkeringen vid Ewige Jakgründe, en av de mer kända sportklätterklipporna i Zillertal.
Regnet öste ner, men vi hittade en brant vägg och lite lekklättring bjöds det ändå på under tisdagkvällen. Efter lite misslyckade försök på klassikern Muttertag, började regnet tränga igenom klippan och vi begav oss upp till campingbilen och söp oss fulla istället. Det enda självklara valet helt enkelt.

Dagen efter hade regnet avtagit, och bakfulla och trötta begav vi oss tillbaks till klippan för lite mer klättring. Jag drog mig upp för en helt magisk arete, Stone cold sober.
Missade onsighten på instegskruxet, men lyckades gå onsight från och med första bulten upp till ankaret. Riktigt nöjd klippte jag ankaret och firade ner.

Sen hände det otroliga.
Medan jag säkrar Marcell på samma led hör jag en riktigt hög duns.
Jag kollar upp på Marcell och han ser ner på mig med ett förskräckt ansiktsuttryck.
En bit till höger på klippan har en klättrare tagit ett markfall från ca 15-20 meters höjd.

Ambulansen och polisen var snabbt på plats, och pratet börjar gå bland klättare hur detta kunde hända. Otroligt nog har karbinen i en quickdraw helt enkelt gått av på mitten, och den ligger i två delar på marken. Klättaren hade klippt in sig, sagt "ta", och medan han sitter i bulten går karbinen bara sönder. Säkraren som är nybörjare, är inte beredd på det långa fallet och klättaren gör i princip fritt fall rakt ner i marken.

Gruppen består av medlemmar från en klätterkurs, och det enda jag kan tänka mig är att karbinen hade skador sen tidigare kurser. Man har ju hört om mikrosprickor som uppstår i karbinerna om de tappas från hög höjd. Jag har dock personligen aldrig sett detta i verkligheten och visst var det en riktig väckarklocka.
Klättraren var vid medvetande när ambulansen kom, och jag hoppas verkligen att han kommer återhämta sig. Personligen såg jag inte fallet, och jag höll mig borta från att se den skadade klättraren, så allt ovan är mest spekulationer men verkar ändå vara det mest troliga.

Något skärrade och oroliga bestämde vi oss för att åka och bouldra för resten av dagen.
Märkligt hur intryck som detta verkligen sätter sig i skallen på en, och man börjar fundera vad det är man håller på med egentligen.

Bouldringen ägde rum i Sundergrund.
Ett område högt upp bland bergen, med en något hemsk 45 minuters approach, längs en brant grusväg. I Sundergrund ligger Zillertalska klassiker som Moonwalk och Hotel California.
En helt magisk äng, mitt bland bergen, kossor och bäckar. Varmt var det också, och solen låg rakt på blocken så mycket till bestigningar blev det tyvärr inte denna dag.
Min vän Krischa lyckades åka av på toppen från en highball på ca 7 meter och föll med en smäll ner med hälarna i en bergshäll, för att sen studsa vidare ner på crashpaden.
Jag lyckades stoppa fallet något, men dagen avslutades med sjukhusbesök och röntgen.
Som tur var, så var allt okej och han klättrade redan nästa dag.

En rätt händelsefull första dag i Zillertal alltså.

Moonwalk, 7a+

Hotel California, 7b+

Krischa, och lappen vi lämnade på bilen innan vi åkte till sjukhuset.

Dagen efter begav vi oss till Schwarzewand, en riktigt fin nyutvecklad klippa i Zillergrund. Mest hårda leder i åttaregistret, så nu var det dags att projektera.
Kom löjligt nära på Die sendung ohne name, 8a/+ men efter att solen letade sig fram mellan molnen kändes slopern i kruxet nästan omöjlig att hänga kvar i.
Denna klippa var en av höjdpunkterna på resan, och hit vill jag verkligen tillbaka. En stor grotta, som leder upp till en otroligt vacker kolsvart vägg var en imponerande syn.

Schwarzewand


Die sendung ohne name

Dagen efter besökte vi Bergstation, en klippa ovanför Ginzling wald och dagen spenderades med onsight- och flashförsök på diverse leder. Solen låg rakt på, och hettan var oundviklig.
Vi avslutade med lite bouldering i skogarna nedanför klippan.


Jeanno i Bergstation

Den sista dagen fortsatte vi med bouldering runt Ginzling, och jag filmade en hel del.
Ska försöka redigera ihop en liten Schweiz/Österrike-film när jag får tid.

Så, mitt omdöme om Zillertal är att det framförallt är helt magiskt vackert.
Bouldringen var bra, men kanske inte så bra som jag hade hoppats på, dock besökte vi aldrig det ställe som ska vara det bästa enligt många, Zillergrund.
Repklättringen var helt suverän, precis lika bra som i Schweiz.

I sommar ska jag försöka åka tillbaka och kolla in lite andra områden i Österrike som ligger på lite högre höjd, men om värmen inte stoppar oss så är Zillertal definitivt ett alternativ!

/Martin

Vackra Zillertal

söndag 29 maj 2011

Orättvisor

Dom gånger jag har varit skadad har jag drabbats av allmän nedstämdhet,  kraftig rastlöshet och en känsla av att livet är makalöst orättvist. Folk pratar om andra folk, folk som svälter. Folk vet inte vad dom pratar om, mig regnar det överlägset mest på.

Tyckte det Hanna skrev var roligt och gulligt. Hade jag varit begåvad och haft självdistans hade jag kanske kunnat få fram något lika tjusigt under någon av dessa perioder.

lördag 28 maj 2011

Vilken tur?

I går var jag och Miriam i Skevik. Hon såg bra ut på Puls och löste alla rörelserna. Tufft. Själv höll jag på att vrida mig själv ur led på en led som jag inte vet vad det är för något och söker därför efter ettt svar på den frågan. Turen gick på det lilla överhänget direkt till höger om Vilddjuretdiedret. Man skravlade upp till överhänget via två bultar. Därefter gick en tur ut vänster och den jag prövade gick rakt upp.

Jag kunde knappt få till alla rörelser och det kändes som det hårdaste jag prövat på mycket länge. Pratade med Johan som trodde det var en 7c+ som han inte mindes namnet på. Kändes inte som det, kändes som en betydligt hårdare tur som man borde minnas namnet på...

Någon vänlig själ som vet vad det är?

Myggen är långt från döda. ses!

onsdag 25 maj 2011

Apropå Zillertal...

Varning! Kort egoistiskt inlägg...

Jag åker till Zillertal på onsdag.
Någon som varit där och vill tipsa om problem/leder som man borde prova?
Det vore i så fall mycket uppskattat!

Mvh
/Martin

tisdag 24 maj 2011

Ännu en dag på Östnora.

Jag och Erik Massih trotsade regnrusket och begav oss ut på vardagssemester till Östnora. Vi kände oss lite dumma när vi traskade ned på stigen i ösregnet, men så fort vi kommit fram till klippan insåg vi att vi dragit en vinstlott. Leden vi båda var sugna på var torr, och sticket låg i luften.

Erik lyckades efter mycket om och men dra sig upp för triumpfbågen. (Det j-vla franska namnet orkar jag inte ens försöka att stava.) Men Erik hade förlängningen (Tricoloren) i sikte och fortsatte uppåt. Efter lite frustande och stönande föll han med ett skrik från sista greppet. En bonusled blev det iallafall, eftersom det var Eriks första bestigning av Triumpfbågen. Grattis Erik!

Triumpfbågen slutar ju lite konstigt mitt på väggen utan ankare, men visst är det en högst befogad led med tanke på att förlängningen i princip alltid är blöt.
För min egen del gick det inte alls lika bra. Fingrar och tår skrek av smärta, och det gjorde jag också efter att ha floppat av för 75:e gången. Lite längre kom jag dock, vi får se hur det går med det.

Eftersom jag nu skriver om Östnora, tycker jag väl även att det är passade att uppmärksamma er läsare om Lundqvists bestigning av Vive La France, som ägde rum i fredags.
Stort grattis Erik till tredje 8b:n. Fler lär det bli!


söndag 22 maj 2011

Paus på Grönbrinksberget

Peter är den enda jag känner (vilket iofs är en begränsad och ganska trött skara) som har föreslagit att inleda en klätterdag klockan åtta på morgonen. När han i går kväll gjorde det skrattade jag. Sen blev det tyst...

Så... I förmiddags vid niosnåret drog jag och Peter till Grönbrinksberget med siktet inställt på att få klättra så många kilturer som möjligt i hopp om att smörja replagskänslan inför stundande Norgebesök. Med lätta morgonstånd lade vi upp hela vårt samlade utrustningsförråd på marken och ägnade en stund åt att diskutera huruvida stora kilar är användbara eller inte. Vi kom fram till att det var situationsberoende.

Som jag tidigare erfarit är det allt som oftast inte själva klättringen som skapar motstånd när man far till trad-land utan snarare en massa andra saker runtomkring. För det första ska det ofta vara väldigt svårt att hitta rätt väg upp för berget. Och hittar man inte rätt väg kan man behöva klättra samma led som dom som tycker om att vara jätterädda när dom klättrar. Varken jag eller Peter tycker om att vara jätterädda när vi klättrar, vi har prövat det och tycker inte om det. För det andra så förekommer det väldigt mycket repkastning från toppen av berget. Personligen tycker jag att det är förbluffande att det inom en så säkerhetsfokuserande klättringsgenre är helt okej att kasta ner fem kilo rep på kamraterna som står och balanserar dödssva nedanför så länge man simultant skriker rep. Eftersom jag och Peter nu i stort kan betraktas som gubbar så föregick vi med gott och lite tjurigt exempel och bar repet under nedfirningarna. 

Hur som helst var det väldigt kul att klättra och vi fick hjälp av trevliga karlar med att hitta rätt leder till slut. Vi fick igång ett bra flyt och fick nog klättrat dom mest uppenbara spricklinjerna. Vi kom överens om att det kan vara väldigt roligt att klättra även när man inte tar i så man sprängs så länge man får se ut som en välpyntad julgran, hojta käcka kommandon till varandra och säkra från en egen byggd standplats som man hoppas håller men inte riktigt vet.        

fredag 20 maj 2011

Fokus på det som är viktigt

Maj månad är lite som ett besök i helvetet för en ung och oerfaren lärare. Min inkorg svämmar över av mestadels undermåliga elevarbeten som måste korrigeras. Ungdomen är på glid. Oppsträckning!

Det absolut mest centrala när jag har mycket att göra är för mig att inte göra så mycket av just det. Istället ägnar jag en stor del av min vakna tid åt att försöka klättra Panta Rei på ett så mjukt och tilltalande sätt som möjligt. På Panta Rei är jag oantastlig. Ingen kan komma åt mig då, snorungarna kan tjata om att de ska få en extra chans här, göra ett omprov där... Ett provsvar i stil med: "År 1959 skrev Charles Darwin boken Apornas uppkomst", som i vanliga fall skulle få mig att riva mitt krulliga hår, blir flyktigt och intetsägande när jag förlorar mig i rörelserna på Panta.

Igår klev jag dock ur tryggheten och testade Papillion (alternativt utsteg till Siddharta för den som inte har läst sin örnisläxa), inspirerad av allas vår Erik Lundqvist (samme Lundqvist som i sista stund (halva berget har mer eller mindre ramlat loss sedan Martin Jakobsson rivit och slitit i de så omsorgsfullt utmejslade greppen) besteg det bistra överhängets riktiga testpiece: Breaking the Law, 8b (något som, helt skandalöst, gått obemärkt förbi här på bloggen)). Parentesporr. Pappillion är både läskig och härlig och pumpig. Rekommenderas starkt till den som har tröttnat på att hänga som en banan och bli röd i fejjan på Sator/Bad Boys/I'll be Back.

torsdag 19 maj 2011

Ålandsfilmen 2

Vi åkte till Åland över helgen och det filmades lite.
Egentligen är det väl typ samma problem som ålandsfilmen 1 fast med nytt soundtrack.
Nya klättare är det visst också.

Peter flashade typ allt.
Resten stod mest och flåsade mellan pressen, men till slut fick även vi komma upp.

Ålandsfilmen 2! from Martin Leidebrant on Vimeo.

tisdag 17 maj 2011

Kött på Dodo

Peter Köttklossen Renlund flashade i helgen Dodo ståstart, 7C.

För mig är denna prestation näst intill svår att förstå. Bouldering för mig är att jobba in rörelser. Allt är hårt, oavsett grad, kroppen måste lära sig. Första försöket är i regel ett skämt och oftast känns det som att det aldrig kommer att gå. Men man övar och övar och så helt plötsligt sitter rörelserna och det blir mer en fråga om nedlagd tid innan man på ett psykosliknande vis kan slafsa sig upp på problemet för att efteråt inte minnas någonting av själva bestigningen. Men att flasha... Jag förstår inte.

torsdag 12 maj 2011

En vecka i Schweiz

Robin och Sarah hade lärt känna ett par schweizare och annat löst folk nere i Thailand året innan, och nu var det dags för reunion för det så kallade "Ton sai-gänget".
Jag och Zsófi myglade oss in i kamratskapen och fick vara med om en resa som jag tror vi sent kommer att glömma.

Gänget visade sig vara riktiga climbing bums, ni vet typen man träffar i en smutsig folkabuss på parkeringsplatsen utanför Siurana. En vecka hade vi på oss, och målet var att se så mycket som möjligt av klättringen i Schweiz.

Bussen rullade från Zürich och vi begav oss söderut. På vägen mot Ticino stannade vi till i Ibergeregg, en klippa med riktigt bra leder, men med ännu bättre utsikt. En första smak av alpland helt enkelt.
Lyckades dra mig upp för ett par sexor, en sjua och en 7c+ under första dagen. Granitklättringen som fanns i blodet sen våren var till stor hjälp. Fan vad skönt att slippa kalkstensångesten som uppstår under de första dagarna på varje spanienresa.
Här var ju klättringen precis som hemma... Fast lite bättre.

edit: Såhär i efterhand med anmärkningar från Erik har jag ju insett att just Ibergeregg faktiskt var kalksten. Tji fick jag...

På kvällen rullade vi ner till Ticino.
Under dag två besökte vi Ponte Brolla.
I Ponte Brolla ligger Schattenjagd, 8a.
En nästan perfekt sylvass brant arete i 25 meter, ett monster helt enkelt.

Jag bestämde mig för att jag ville gå på.
Det var varmt och lite dåligt stick, men jag lyckades få till alla moven på första doggningen.
Efter två doggningar insåg jag att detta är nog inte något som jag klättrar på en dag, så jag gav upp och rensade.
Så här i efterhand är jag ändå sjukt glad att jag gick på. Leden är nog bland det häftigaste jag någonsin klättrat.


Schattenjagd, 8a


Doggning...


Resten av dagarna spenderades runt i Ticino. Nya klippor varje dag, och jag kände mig helt överväldigad av hur mycket fantastisk klättring det finns i det här landet. Varför har jag aldrig varit här förut?
Kvällarna spenderades på campingplatser, sovandes under bar himmel eller i the climb-mobile.
Det slank ner en hel del Feldschlösschen och Appenzeller under småtimmarna, och varje morgon dunkade det lite i huvudet. Kul var det ändå!

Efter att ha vilat på stranden i Locarno sista dagen i Ticino rullade vi mot kallare altituder.
Folkan rullade mot Magic Wood, ett ställe som jag länge har velat besöka.
Bosma tipsade mig om att om man ska klättra ett problem i den magiska skogen så är det Supernova, 7C.
När jag satt under problemet förstod jag varför, en helt makalös brant slopertravers med galna positioner, hälkrokar, tåkrokar och underbar miljö.

Första dagen var jag nära, andra dagen gick den till min förvåning ner på första presset. Jag har fortfarande träningsvärk i vänsterlåret.

P.g.a. av projekterandet på Supernova hann jag inte klättra jättemycket annat i Magic Wood, även om det slank ner ett par riktiga godbitar i de lite lägre graderna. Suget att åka tillbaka är enormt just nu.
Var och kollade in en hel del klassiker som jag kommer pröva nästa gång.

Resan avslutades med bad och beach volleyboll utanför Zürich.
Detta var utan tvekan en av de roligaste klätterresorna jag varit på, och mycket tack vare alla sjukt trevliga människor vi mötte.
Jag tänker åka tillbaka så fort jag kan!
Tack allihopa för en grym resa!

Fin utsikt från Snäse, 7a+, Ibergeregg


Cacarolla 7b+, Arcegno, Ticino


Bad vid stranden i Locarno

Marcell på Travarsetta, 7a, Magic Wood


Robin spexar vid campingen


Frukost i Magic Wood


Robin på Supernova, 7C, Magic wood.


Underbara, vackra Magic Wood...


Robin hittar knämantlingsbeta på True grit, 7B, Magic Wood.


Marcells grymma hemmagym...


Skönt gäng vid Waldensee...




onsdag 11 maj 2011

Dödligt möte

En liten nyhet för oss i den närmsta kamratskapen är Dödligt möte på Örnberget. Turen delar förstasäkring med Nattskiftet men drar sedan ut höger. Leden är ganska tydligt indelad i tre sektioner där den första delen bjuder på brant och halvdynamisk klättring, den andra känslig vertikalklättring och den sista dynamisk kylskåpsklättring. Leden är i mitt tycke väldigt fin och solid i sin grad. En varm rekommendation helt enkelt nu när Örnbergssässongen har dragit igång (är slut) på allvar och de utrymmestekniska aspekterna blir allt mer tydliga.

Om man vill kan man klättra turen i bar överkropp men kortbyxor bör undvikas.

måndag 9 maj 2011

Skvaller

I går hörde jag två kvinnor prata om Simon. Vilka kvinnorna var och är ska jag låta vara osagt.

Samtalet behandlade Simons ben som nu i och med sommarens intåg blottas allt oftare. Superlativen haglade. Simon har tydligen det bästa från den typiska kvinnovaden men höjer ribban ytterligare genom att ha ett betydligt smalare lår än gemene kvinna. Detta ska enligt kvinnorna vara något högst ovanligt och väldigt eftersträvansvärt. Enligt kvinnorna är Simons ben målet för många andra kvinnor som trampar på cyklar som inte rör sig eller ligger på stora bollar och håller andan. Det är min kompis det! En förebild helt enkelt.

För er som inte har sett benen eller inte hunnit tröttna på att se på dem så ska jag försöka dra med honom till Örnberget i morgon.

torsdag 5 maj 2011

Regn på Träskberget

I går regnade det på Träskberget. Enligt Daniel och Massih gjorde det det även i tisdags.

måndag 2 maj 2011

Reklam

En av fyra fontserier från Bosmas Stonelove.



Om jag skulle vara ett klättergrepp skulle jag väldigt gärna vara en av dess härliga skapelser.

lördag 30 april 2011

Stockholmsbeta på Youtube

Jag har gått igenom hårddisken och hittat massor av filmmaterial som jag inte har kunnat hitta någon användning för, så fick jag en idé.

Jag startade en Youtube-kanal där jag kommer lägga upp klipp som på ett så enkelt sätt som möjligt visar beta på olika leder.
Ingen musik eller snabba klipp, utan endast klättring.

http://www.youtube.com/stockholmsbeta

Jag kommer fylla på mer och mer i framtiden.
Men redan nu finns några godbitar.


/Martin

fredag 29 april 2011

Breaking the law

Ibland kan man åka till Örnberget. Vi har genom åren valt att gör det väldigt ofta. Ett resultat av det är att vi har klättrat nästan alla egna linjer plus ett gäng varianter och kombinationer av dessa. Detta i sin tur leder till att det i alla fall hos mig har vuxit fram en girig önskan om att faktiskt få ha kommit upp överallt på berget. 

Ibland yttrar sig den drivkraften i att jag drabbas av hybris och ger mig på insteget till Breaking the law. I hopp om att vintersäsongen har gjort underverk med min kropp så är självförtroendet i regel ganska stort. Jag tror verkligen att det helt plötsligt kommer att kännas lätt. Det gör det inte. Det har inte gjort det någon vår de senaste tre åren, och inte gjorde det det i förrgår heller. Samma vedervärdiga vassa sika-grepp, samma svarta hala fotsteg, samma äckliga mono. Till råga på allt testade jag dessutom ledens riktiga utsteg och fann till min förvåning att det har begåvats med ett fruktansvärt axelkrux. Usch!

Breaking the law är ingen fin led. Det tror jag inte någon kan tycka. Det är till exempel väldigt lätt hänt att skada sig om man har underkapacitet vilket jag ju uppenbarligen har. För mig är den bara vidrigt hård. Varför vill jag göra den så mycket!?

tisdag 26 april 2011

Påsk på Åland: Sändfest och nära-döden-upplevelser...

Jag, Simon, Zsófi, Robin och Sarah tog partybåten till Åland över påsken.
Vi slöt upp med familjen Sandgren-Massih som vänligt nog bjöd in oss till deras lilla kryp-in ute på ön.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera att vi har haft en superhelg!

I fredags började vi vid Hammas, som Simon besteg med bravur och gubbstön.
Själv fuskade jag mig upp för vänstertraversen.
Massih sprang runt som den medelålders duracellkanin han är och överglänste oss småglin med att repetera allt han såg.
Tror att jag såg han klättra Hammas fem gånger, med olika insteg.

Vi gick vidare ned mot Martikainen där det var finsk folkfest. Ungefär 20 pers som skulle klättra på samma problem var som upplagt för totalt kaos. Vi pausade lite, och både Erik och Simon smög sig upp för Steel Pulse, krimpproblemet mittemot Martikainen. Själv hade jag inte en susning.

Simon visade även på ovanlig kylskåpsstyrka och var riktigt nära på att göra Super-Martikainen senare på dagen.
Efter att ha fallit på slutmovet en gång, och cruxmovet ca 20 gånger var dock nederlaget ett faktum.
Bra jobbat ändå tyckte vi alla! Själv hade jag inte en susning.

Fullsatt på Martikainen...

På lördagen så skulle det klättras rep!
Åland bjuder inte bara på bra blockklättring, utan även på ett väldigt trevligt utbud av snörklättring.
Massih agerade bergführer och visade oss skålberget. En trevlig och ganska imponerande 20-25 meters klippa med ett antal bultade/mixade/tradleder signerade Rickard Hedman någon gång under tidigt 90-tal.
För att beskriva dagen lite snabbt, så innehöll den följande:
  1. Jag onsightade en lite snålt bultad 6plussa med dödsångest.
  2. Simon värmde upp på Finlands hårdaste sjua.
  3. Sarah och Zsofi hängde på 6plussan.
  4. Erik jobbade på någon hård sprickled med rostiga pitonger, och jag var nära på att dö efter att Erik slet ner en kubikdecimeter stor sten som slog ner en meter från mitt huvud.
  5. Erik fortsatte uppåt på samma led bara för att ta en rejäl susare genom ett träd från dödsrunouten på utsteget.
  6. Simon och jag stånkade oss upp för "För fulla muggar", 7b/+/c (Det råder delade meningar här.)
  7. Robin och Sofia såg starka ut på ovannämnda led.
  8. Jag gjorde ett sjukt dåligt onsightpress på någon 7b, och föll i första bulten. Lika bra det eftersom det hängde nått som tydligen kallas "fräänds" i min sele och som jag var livrädd för att använda.
  9. Det var sjukt jävla underbart väder!
Skålberget...

På söndagen var det dags för bouldering igen, och denna gång åkte vi till Kasviken.
Jag, Erik, Simon och Robin stånkade oss igenom taket på Pop the glock. Hade problemet legat i Stockholm hade det varit ett solklart femstjärnigt problem. Tyvärr ligger det i Finland.

Jag och Simon gick bort och kravlade oss upp för Frispel, vänster varianten av Game over.
Sydde, som förövrigt också var där såg stark ut på Game over, men tyvärr hade familjen Sydstrand-Bäckström en färja att passa så att sändet uteblev för denna gång.

I och med Syddes hemfärd försvann också alla paddor under blocket, vilket ledde till att vi gick bort till Dodo-blocket.
Och hör och häpna! Simon den lilla parveln, kravlade sig upp efter ca 1000 försök.
Hans första 7c och han var var så glad, så glad! Grattis Simon!
Själv hade jag inte en susning.

Den krulliga boulderkungen...

Mycket har fångats på film, och snart kommer den upp här på bloggen.
Murphys lag verkar gälla i Finland också, eftersom kameran dog mitt i pluttkorvens sänd. Så kan det gå...

Till slut vill jag tacka Erik och Sofia för att de varit så otroligt snälla och låtit oss bo i deras stuga, äta deras mat, och bada i deras bastu. Trevligare och mysigare familj får man leta efter!

/Martin

måndag 25 april 2011

Det börjar närma sig!

Fingret känns så pass mycket bättre att jag vågar skriva att det börjar bli det! Känns skönt att man kanske kan få sluta handen i en sån där härlig full krimp snart.

Har varit ute i påskhelgen med herr Sundgren och klättrat något hårdare än jag gjort nu ett tag. Har hållit mig till open hand för det mesta och det börjar kännas lite läskigt bekvämt att göra det. Introducerade Lavan till Östnora och han gillart. Fick klättra en superfin led, sprickan, som startar likadant som den där härliga sloper hangeln. Rekommenderas starkt! Fick klättra en inte lika fin linje också på Stockholms kanske sämsta klippa, this is --- shit.

Så idag var vi ute på Vårdberget och klättrade. Jag, Erik och hör och häpna, Michaela! Det gick riktigt bra och planer finns för ytterligare klättring till helgen.

Michaela klättrar Dolly

Erik och jag klättrade några kilturer vilket det, iaf för min del, behöver bli fler av inför hösten.

Erik bestiger Lysmaskidyll

Insåg att mitt kära rep, vilket Michaela trodde var en svan då hon tittade i kameran, behövde kapas efter klättringen med brottarn'. Var lite väl mycket Slovensk stil på det hela.


PS. Glömde att påminna om att solskyddsfaktor skall numer finnas i säkerhetsutrustningen. Jag har nämligen bränt mig någon infernaliskt under dagens klättring.

måndag 18 april 2011

Stonelove!

En glad och stolt Bosma visar upp sin senaste skapelse.
Nya märket Stonelove. 10 grymma serier, med 5 grepp i varje är bara början.
Designade under många svettiga timmar i grepprummet på verket med sandpapper, knivar, raspar och alla möjliga hemliga verktyg.

Finns att klämma på inne på verket.












söndag 17 april 2011

Ekoberget

I går var Linda, Peter, Anna och jag på Ekoberget tillsammans med en skock andra. Det var varmt och mysigt. 

Dom flesta skrattar lite när jag säger att jag ska åka till Ekoberget. Jag förstår det. Det är mysigt, snällt, bulligt och fast. Tryggt och bekvämt. Ett fikaberg.   

Det många dock glömmer är att det finns en hel drös med leder som är både fina, hårda och läskiga. Robins leder Breña och Hallucogenia samt Anomalocaris och Vårkåt är utsökta turer på perfekt sten och har man inte testat dessa så har man i mina ögon dömt ut klippan alldeles för tidigt. 

Glad Påsk!


   

fredag 15 april 2011

Tony Rickardsson

Sitter på verket efter ett dåligt pass med ont i fingret när dom andra är ute på träskberget. Kul fest...

onsdag 13 april 2011

tisdag 12 april 2011

Träskberget - Dag 1

En gammal pärla vaknade idag till liv. Träskberget är färgen i vår.

Martin: Mr Wint andra försöket, Mr Kid Flash.
Massih: ? 8a, väldigt fin.
Daniel: Scaramanga direkt, 8b.
Jaaag: Mr Wint andra försöket, Mr Kid andra försöket.

Jag vann inte men är ändå väldigt inspirerad för ovanlighetens skull. Bultar över hela berget och det som inte är fint är säkert bra träning.

Väldig oreda bland lednamn och grader. Men det sätter sig nog.

söndag 10 april 2011

Lite av varje

Vi som utgör det numera rikskända bloggsällskapet tatatataa har alla våra inbördes kvaliteter:

Peter är starkare än någon annan jag känner (och enligt facebook känner jag långt över 200 personer).

Martin har större biceps än Peter. Och axellångt voluminöst blont hår.

Jag har överlägset bäst skäggväxt och kan röra jättemånga kroppsdelar samtidigt när jag dansar.

Slutligen har vi Erik Lundqvist (Lundquist, Lunquist) vår frontman och vårt ansikte utåt. Återigen har ryktet av hans bedrifter letat sig fram till förstasidan på världens största oberoende nyhetssajt.

Apropå det tycker jag att det vittnar om utomordentligt journalistiskt omdöme då det påstods att Erik ännu inte klättrat 8b. Helt korrekt analys med tanke på att Svarttjärn är ett litet skitställe som dessutom snart kommer att falla ner av sin egen tyngd och med ett brak bli förpassat till historien; en av många glömda och igenvuxna väggar i vårt avlånga land. Eller?

Jag börjar ana oro då det börjar tisslas och tasslas om den gudsförgätna väggen ute på Ingarö. Ska jag återigen först bli berövad mitt självförtroende och sedan mina vänner?

Jag: Vart ska vi på lördag?

Peter/Martin/Erik: Sorry, vi ska till Svarttjärn. Men vi kan åka till nåt lite lättare ställe nästa helg. Kanske.

Än så länge får jag i alla fall vara med och idag var det Örnispremiär för året. Jag, Martin och Peter möttes av en perfekta förhållanden i form av snustorr klippa, klanderfri friktion och lättpratade bergskamrater. Det enda som kunde klagas på var pumpen (Peter) eller styrkan (jag) eller både och och lite till (Martin). Martin hatar numera I'll be back. När han blev nedfirad lät det mer som om han hade blivit våldtagen av leden snarare än att själv ha försökt bestiga den.

Men det var i alla fall härligt att vara tillbaka på gammal upptrampad mark och få nypa i samma gamla grepp som tidigare år. Det är som om man blir mer och mer värdekonservativ för varje år som går. Det här var ju ett särdeles spretigt inlägg så jag passar på att avsluta med att visa upp en bild från gårdagens Östnora-tripp när Peter för en gångs skull inte tyckte att det var sådär jättehärligt med utflykt utan mest var bakfull och tvär:

lördag 9 april 2011

Kort långresa

Hela tattarsällskapet plus Mio, Matilda Söderlund, Miriam, Bosma och Jonas tog idag en lördagstripp till Östnora. Solen sken, vinden var frisk och berget torrare än Flaten. I god och aningen kristerlig stil klättrades det på franska väggen och på Per Elofs vägg.

Stort grattis till Matilda som tog sig upp för l'arc de triumphe, 8a+, trots att hon inte klättrat utomhus i Stockholm på fem år. Själv fick jag inte beskåda bedriften men tack vare min erfarenhet gällande tösen anar jag att det såg lätt och smidigt ut.

Fantastiskt roligt var också att min lille vän, Simon, pallrade sig upp för Kill the bill. Och det trots mycket dåliga odds inledningsvis. Han var så glad! Och det var tammefan jag med.

Trevligt på det hela taget, dit far vi igen! Andra fina leder är Per Elofs led och gott och blandat... å för den som söker ära och berömmelse finns det mycket sten utan leder! 

onsdag 6 april 2011

Film, film å mera film... och en massa Erikar...

Igår klättrades det på Brudberget.
Slap Story är tyvärr fortfarande hård, och FGA likaså.
Lite ny beta hittades det dock, så det ska bli kul att åka igen nästa gång.

För tillfället har jag ca 50 filmade misslyckade försök på FGA.
Vi får väl se om den filmen någonsin kommer ut.

Idag klättrades det på talludden.
Jag, Stark-Erik och Lill-Erik smög oss ut under kontorstid.
Endast en av Erikarna tog sig upp för "Stå på", 7c+ som blev dagens 3-timmarsprojekt.

Talludden verkar förövrigt vara en alldeles strålande vårklippa. Trots mugget vid orminge bouldring, så är klippan snustorr. Mycket tilltalande för vårens efter-jobbet-klättring.

Sen blev filmen från Moonwalker klar också.
Erik gånger 2 igen, och endast en kom upp. (Även om den andre gjorde desamma helgen efter.)

/Martin



Moonwalker, 8a from Martin Leidebrant on Vimeo.

söndag 3 april 2011

I en annan del av Nyköping

Parallellt med NM i lördags åkte Simon och Massih ner till Nyköping och Bistaberget i jakten på att få repetera den nu mer omtalade Moonwalker. Det gick bra. Dom repeterade leden.

Fick tips av Luhren i morse om riktigt vassa turer till höger om MW vilket låter lockande. Ses på Bista! Långt borta är det nya nära.

lördag 2 april 2011

Film från Boulder-NM i Åbo

Eftersom jag har varit sjuk hela helgen, och verkligen inte haft något bättre för mig så satt jag och spelade in live-streamingen från Boulder NM och satte ihop en liten film över svenskarnas insats.

Dålig bildkvalité, dåligt ljud (ibland inte alls), och hastigt ihopsatt.
Det ska tilläggas att uppkopplingen mot den finska hemsidan inte var alltför stabil så en del missades...

Men för er som missade spektaklet. Varsågoda! Team Sweden in the Motherland!
Stort grattis till Robban!

Peter ställde ju upp i tävlingen så vi väntar på en noggrann redogörelse från både kval, final och efterfest så fort han kommer hem. (Så länge får han ett tröstpris i slutet av filmen.)

/Martin

onsdag 30 mars 2011

Sommartid!

I helgen blev det sommartid! En glad nyhet för alla hårt (?) arbetande klättrare.
Nu kan vi äntligen få tid att komma ut efter kontorstid för diverse skrikande och svärande på stockholmsklipporna.

Idag är det efter-jobbet-premiär, och det ska bergsbestigas på Anneberg.
Erik gjorde ju en sällsynt repetition av Pilgrim förra året, och kanske ska det klämmas lite på den? ("Modig och ödmjuk" som Erik är, så vågar han inte officiellt föreslå 8b på den. trots att han vill.)

Annars är ju grannleden No fuel for the pilgrims också ett framhackat litet projekt med vassa krimpar, konstgjorda grepp och faktiskt helt ok rörelser. Köttklossen drog sig upp för den förra våren, och sen dess har faktiskt Simons (då nya) karbinpar hängt kvar på den. Vi får väl se om de sitter kvar?

Ikväll får vi finbesök av Iron Maiden-Viktor, och det ryktas om att Hallansvarig Bosma också kanske skulle ta sig ut.
Erik slet på något konstigt sätt upp lillfingret när han byggde leder igår, och enligt Simon såg det ut "som han kört fingret genom en köttkvarn". Erik, hurtig som han är, följer ändå med. Dock som 1:a kameraman.

Köttklossen vilar sig inför Boulder-NM i Åbo på lördag.
Här är förresten länken till live-streamingen: http://www.streaming.fi/nbc
Bänka er framför datorn och håll tummarna för den svenska truppen.

Slutet på vinternattsboulderingen?

/Martin