söndag 22 maj 2011

Paus på Grönbrinksberget

Peter är den enda jag känner (vilket iofs är en begränsad och ganska trött skara) som har föreslagit att inleda en klätterdag klockan åtta på morgonen. När han i går kväll gjorde det skrattade jag. Sen blev det tyst...

Så... I förmiddags vid niosnåret drog jag och Peter till Grönbrinksberget med siktet inställt på att få klättra så många kilturer som möjligt i hopp om att smörja replagskänslan inför stundande Norgebesök. Med lätta morgonstånd lade vi upp hela vårt samlade utrustningsförråd på marken och ägnade en stund åt att diskutera huruvida stora kilar är användbara eller inte. Vi kom fram till att det var situationsberoende.

Som jag tidigare erfarit är det allt som oftast inte själva klättringen som skapar motstånd när man far till trad-land utan snarare en massa andra saker runtomkring. För det första ska det ofta vara väldigt svårt att hitta rätt väg upp för berget. Och hittar man inte rätt väg kan man behöva klättra samma led som dom som tycker om att vara jätterädda när dom klättrar. Varken jag eller Peter tycker om att vara jätterädda när vi klättrar, vi har prövat det och tycker inte om det. För det andra så förekommer det väldigt mycket repkastning från toppen av berget. Personligen tycker jag att det är förbluffande att det inom en så säkerhetsfokuserande klättringsgenre är helt okej att kasta ner fem kilo rep på kamraterna som står och balanserar dödssva nedanför så länge man simultant skriker rep. Eftersom jag och Peter nu i stort kan betraktas som gubbar så föregick vi med gott och lite tjurigt exempel och bar repet under nedfirningarna. 

Hur som helst var det väldigt kul att klättra och vi fick hjälp av trevliga karlar med att hitta rätt leder till slut. Vi fick igång ett bra flyt och fick nog klättrat dom mest uppenbara spricklinjerna. Vi kom överens om att det kan vara väldigt roligt att klättra även när man inte tar i så man sprängs så länge man får se ut som en välpyntad julgran, hojta käcka kommandon till varandra och säkra från en egen byggd standplats som man hoppas håller men inte riktigt vet.        

5 kommentarer:

Simon sa...

Åh! Jag är glad att ni har varandra, att ni är så fina med varandra och att jag slipper vara med!

Erik sa...

åh! hur var örnberget idag då? Papillon...?

Simon sa...

Lite ny beta men samma gamla biceps liksom. Det är sena kvällar som gäller om man ska ha en chans. Slajmigt.

Erik Massih sa...

Simon, jag lovar, vi ska åka ut så du också får leka med fjällpluggarna och bygga standplats. Sist jag var med var det ju ganska... ja vad ska vi kalla det... ad hoch kanske? Kul var det iaf fall att se våran unga, i sammanhanget mycket lättklädde vän mingla, eller var det vingla, runt på tiometersleder bland pansarförstärkta softshellbrallor och järnskrotskjolar a la bigwall++.

Simon sa...

Jag blir både charmerad och generad på samma gång. Men det är klart - nära-döden-upplevelser förgyller ju en annars lite glåmig tillvaro!