fredag 20 maj 2011

Fokus på det som är viktigt

Maj månad är lite som ett besök i helvetet för en ung och oerfaren lärare. Min inkorg svämmar över av mestadels undermåliga elevarbeten som måste korrigeras. Ungdomen är på glid. Oppsträckning!

Det absolut mest centrala när jag har mycket att göra är för mig att inte göra så mycket av just det. Istället ägnar jag en stor del av min vakna tid åt att försöka klättra Panta Rei på ett så mjukt och tilltalande sätt som möjligt. På Panta Rei är jag oantastlig. Ingen kan komma åt mig då, snorungarna kan tjata om att de ska få en extra chans här, göra ett omprov där... Ett provsvar i stil med: "År 1959 skrev Charles Darwin boken Apornas uppkomst", som i vanliga fall skulle få mig att riva mitt krulliga hår, blir flyktigt och intetsägande när jag förlorar mig i rörelserna på Panta.

Igår klev jag dock ur tryggheten och testade Papillion (alternativt utsteg till Siddharta för den som inte har läst sin örnisläxa), inspirerad av allas vår Erik Lundqvist (samme Lundqvist som i sista stund (halva berget har mer eller mindre ramlat loss sedan Martin Jakobsson rivit och slitit i de så omsorgsfullt utmejslade greppen) besteg det bistra överhängets riktiga testpiece: Breaking the Law, 8b (något som, helt skandalöst, gått obemärkt förbi här på bloggen)). Parentesporr. Pappillion är både läskig och härlig och pumpig. Rekommenderas starkt till den som har tröttnat på att hänga som en banan och bli röd i fejjan på Sator/Bad Boys/I'll be Back.

8 kommentarer:

Jon sa...

Jag har klättrat Papillion men är tvivlar alltid lite på om jag gör rätt. Den variant jag brukar klättra ansluter till Utan tvekan direkt efter några meter. Det känns som att man mer borde klättra mellan Utan tvekan direkt och Siddharta.

Ni som är unga och har repklätterlusten kvar. Vad har ni för åsikt?

För övrigt kan jag rekommendera pumpmonstret att starta i Orup och sluta i Papillion.

sydde sa...

Det är ju jättejättesvårt i slutet av Papillon. på den om något blir man ju röd i fejjan!

Simon sa...

Som unga och demoraliserade klättrare kanske vi går ut en decimeter för långt till vänster. Det är ju lite tajt mellan bultlinjerna däruppe. Min taktik kommer icke desto mindre att vara: Ta de små grepp som bjuds, hålla andan och... ramla av.

Jon: "den variant jag brukar klättra", jo jag tackar, precis som du brukar käka frukost eller?

J-Sauce sa...

Sorry, brukade är nog ett mer adekvat ordval. Klättrar inte så mycket rep längre.

Jag visa hur man gör om jag råkar förirra mig dit någon gång.

Sydovich sa...

Jon är ju inte direkt känd som någon renlevnadsmänniska så han tar antagligen alldeles för många av Utan tvekans juggar innan han sträcker sig förbi de egentliga svårigheterna på Papillons tunna slut.

Bengt sa...

Blir så som i trans indragen och får ett sug att utreda dessa invecklade stycken, som så fint får kallas för parantesporr.

Bruno sa...

Man behöver inte krypa in i vilan om det är det du menar men underclingsekvensen kommer jag ju in i. Kom med ut och visa.

Simon sa...

Jag och Martin beger oss till Örnis vid trerycket för att förhoppningsvis få perfekta eftermiddagsförhållanden och lite lugn och ro.