Vädret har varit fantastiskt! Några kalla nätter och blåsiga dagar, men vad gör väl det när världens bästa klippor väntar utanför bilfönstret varje morgon.
Under två soliga dagar fortsatte jag arbeta på mitt projekt Memorias de una Sepia uppe i Siuranella Centre, och efter att fingertoppshuden nästan helt skavts bort så hade jag nästan gett upp hoppet. Det skulle nog inte gå den här resan heller. Då sektorn ligger helt sydvänt börjar solen värma upp kruxsloperserna till ohyggliga grader redan från kl 9 på morgonen.
Så kom den där dagen som jag väntat på, ca 8 grader och molnigt.
Efter några misslyckade försök då jag föll både i, och strax efter första kruxet, ställde jag mig redo för ett absolut sista gå. Sen skulle jag ge upp leden.
Jag kom upp till kruxet, tog i för allt vad underarmarna kunde leverera, och föll....
Sen kom regnet och molnen.
Arg och trött kom jag ner, tog ut det första karbinparet och bestämde mig för att det helt enkelt inte skulle gå. Men då hände något, något som hänt så många gånger tidigare. Fingertopparna började surra och jag kände varmt blod cirkulera i kroppen.
Ett sista gå får det bli! På med pannlampan, av med tjocktröjan. Till min stora förvåning kommer jag lätt förbi kruxet, upp förbi nästa lite kluriga del och upp till den så välbehövliga vilan.
När jag hänger där i nästan kolsvart mörker, med bara pannlampan till hjälp inser jag, det är ju nu jag måste göra leden. Detta är inte bara ett försök på skoj längre.
Nervöst lämnar jag vilan, drar mig skrikandes igenom nästa krux och befinner mig helt plötsligt på lättare terräng. Nu är det bara en sista klurigare passage mellan mig och toppen.
En fin hejarklack börjar arta sig under mig, både vänner och sporadiskt folk som fått för sig att stanna i mörkret för att se hur det går.
På sedvanligt Leidebranskt maner skippar jag sista kruxet och dynar mellan juggarna istället. Skrikandes fångar jag den sista juggen, och en av de finaste klätterupplevelserna jag någonsin haft kommer till sin ända. Adrenlainet pumpar genom kroppen och det var längesen jag blev så glad för ett sänd.
Två dagar senare (igår) fick jag även äran att dra mig upp för den klassiska (polerade/eliminationen) Anabolica. Så otroligt skönt och lättande att aldrig behöva klättra den igen. Visst blev jag glad, men inte i närheten så glad som tidigare.
Nu känns det som att jag kan slappna av mer, och det är väl dags att hitta något nytt projekt.
Eric Marty på El Prado Del Rey, 7b+
En dag då dimman föll över El Pati.
En glad Vang framför det bästa lammet i Katalonien.
På Lo Refugio.
En dimmig morgonfrukost.
