För er som liksom mig använder denna lätt reviderade chokladaskteori för att beskriva klätterstockholm med omnejd så kan det ibland kännas lite dystert. Nog för att man kan åka till kalkstenen någon vecka för att piffa till det hela men även det känns som en januariask om man gör det för mycket. Pust pust. Motivationsbrist och gnäll.
Å andra sidan. Chokladaskteorin blir vad man gör den till. Johan Luhr har klättrat fyra gånger så många nyturer som jag har gjort turer. Och fler än hälften av dem finns i Stockholm. Så jag kan ju knappast ha klättrat allt. Och det kan väl knappast du heller om du inte heter Scott?! Skärpning. Och det finns faktiskt en väldans massa olika chokladaskar i världen som man inte har en aning om vad de rymmer om man inte åker till siurana varje vår. Ta Simon och Elias t ex. De ska klättra på Cuba. Visste inte ens att det fanns chokladaskar där. Men det gör det ju såklart. De har inte bara bytt alladin mot paradis som brukar vara ett första steg mot förnyelse. Dom har bytt alladin mot något som i värsta fall inte ens finns. Inspirerande och jag hoppas att vi snart får läsa om deras upplevelser. Själv ska jag lära mig att äta romrussin till våren!
