Film: Ödmjuk, 8B, Första bestigning.

Idag köpte jag ett par löparskor.

Sen sprang jag 4 km och nästan dog.

Det var dyra 800 kr tänkte jag för mig själv och cyklade iväg till Nacka Kvarn istället.

Där mötte jag upp Edvard och Daniel.

Edvard och jag slet på sittstarten till Lapsilainen, vilket han även gjorde i slutändan.

Daniel kom äntligen upp för sitt projekt.

Eftersom kameran hade slut på batterier fick jag filma med mobilen.

Här är alltså, Ödmjuk, 8b, Föörst Assänt.

/Martin

Viktiga nyheter

Adam Ondra är jättestark och Simon också. Den sistnämnda gjorde nämligen en repetition av den "nygamla" varianten av Frisco kid i söndags under min översyn. Han blev jätteglad och och firade det hela genom att glad i hågen fälla retsamma kommentarer mot sina medklättrare. En fin reaktion.

Hur som helst, stort grattis till Adam och Simon.

Återigen denna ö i östersjön.

Förra helgen åkte ett glatt gäng över havet till Åland.

Det var jag, Simon, Peter, Daniel A, och min käre vän Marcel som var på besök från Schweiz.

I dagarna två repeterades, och projekterades problem men till slut var det endast Simon och Peter som fick åka hem med något nytt på ticklistan. Peter gjorde Tomis Roof lite väl fort (jag har fortfarande inte en chans), och Simon fick äntligen pallra sig upp för Supermartikainen huk-/definierad/mondo-sitt-start.

Men vad gör väl det, när man får åka tillbaka till östersjöns bästa ö bara fem dagar senare.

Denna gång var vi ett betydligt större gäng när halva Klätterverket bestämde sig för att följa med. Tre personbilar och en lömsk zigenarbuss rullade på Rosella under fredagkvällen.

Den här helgen gick de bättre för de flesta inblandade.

Danne dansade upp för Paskapäivi, högervarianten av Normipäivi, på första försöket för dagen och gjorde även en snabb bestigning uppför monsterareten Neverland nere vid Fågelberget. Peter drog sig också upp för Neverland och enligt uppgift börjar sitten till Dodo även snart vara på väg.

Men Clossos di carne fick inte nog och skakade sig även bestämt upp för Game over, med sällskap av en glad Herman på toppen.

Veronica drabbades av klätterpepp i Peter-anda och fick till Hammas.

Undertecknad fuskade sig i tvivelaktig stil upp för låg-/ligg-/sitt-/töntstart av Supermartikainen.

Filmat har det gjorts i massor, när självaste "Mac Z" befann sig på plats med stativ och "rulla-kameran-på-räls-ställning".

Ålandsfilmen 3 är snart ett faktum.

Tills dess får ni nöja er med lite bilder (Foto: Marcus Zetterblad)

Sökandet efter en etablerad start som aldrig hittades...

Daniel på väg upp för Neverland.

Lite nervöst på toppen...

Tjock halvfinne i halvfinland.

Suspekt häng på Soltuna

/Martin

Vänskap

För ganska exakt en månad sedan åkte jag och Peter på en resa. Via Linköping tog vi oss vidare till Hanna och Petter i Göteborg för att slutligen hamna i Nissedal.

I Solvik träffade vi Anders Wilson med kamrat och klättrade i dagarna två. Det var fint.

Peter "Köttklossen" Renlund

I Göteborg tränade vi fjällklättring och fascinerades av hur dåliga steg man förväntas stå på när man ska angöra en spricka. Ack den som kunde klättra en spricka som Petter... Men det är roligt att bli uppläxad ibland också. 

Nytt för resan var att vi slog bottenrekord i hygien. Det enda och första badet inkluderade iofs tvagning men skedde på söndagen, en dag efter utresan. Efter det dök vi ner i en tillvaro av ingrodd gubblukt långt ifrån den välputsade och chinosöverrepresenterade vardag som vi båda annars vistas i.

Vi klättrade Hägar och Reven. Fina turer i fjällstil. För alla er som hört eller läst om min fjälltur förra året vet att jag är lite känslig mot denna typ av klättring. Men det här var kul nästan hela tiden.

 Om Hergé hade skrivit om klättring...

Vi kom alltid upp sent men glada

Den sista dagen var vi så slitna i fötterna att vi var tvungna att ge upp på en led. Det var dystert. Men på vägen tillbaka till bilen hittade vi något som fick oss att helt ändra fokus.

Snabbvisit i slummen

Idag ville jag till brudberget.

Det fick jag inte, så jag tog det näst bästa, Nacka kvarn.

Okej, Nacka kvarn är inget vackert tillhåll att spendera en höstdag, men eftersom det ligger så pass nära storstan finns det ändå en viss charm med det.

Lapsilainen provade jag för första gången för cirka tre år sedan.

Jag tycker faktiskt att den är stenhård för att vara 7c, men visst kan det vara så att den helt enkelt inte passar mig särskilt bra (jag har ju hört att folk tycker att specialized, en annan nackaklassiker, är hård till exempel).

Hursomhelst. Utan borste tvingades jag till att använda t-shirten för att torka bort mitt flottiga fingertoppsklet och klättra baris (Ej skridskorelaterad baris, det sysslar vi enbart med på örnberget nu för tiden.)

Detta resulterade i ännu ett mästerverk, från FFP.

"Late Twenties Pale Man Climbing Lapsilainen" gott folk!