Siurana februari, primera parte

Som rubriken antyder börjar det bli svårt att hålla isär resorna ned till denna gudsförgätna tillflyktsort.  Nu är det bara jag och Martin, vi går å lägger oss vid tio, Martin kollar på star trek säsong XX medan jag snarkar (tydligen). Två näsjobb har tydligen inte hjälpt andningen avsevärt och inte fan ser det rakt ut heller.

Det har gått bra för Martin. Första dagen gjorde han vår allas 7c på el pati som jag inte minns namnet på. Lätt ocskå. Dagen därpå gick han på la cara que no mienta, leden som spökat i huvudet på alla tatataare sedan i november åtminstone. Doggningen gick bra och ett näst intill oförskämt bra självförtroende byggdes upp. Mer toppsug får man leta efter. Håttahapluss gillade han, och det gör han rätt i. Det är en fin grad. Vissa onsightar den till höger och vänster, vissa får slita ut både kropp och själ för att komma upp, men oavsett stil så spatserar vi i alla fall på samma led.

Själv har jag drabbats av idel motgångar.  Efter ett tunt fingerjam på impulsivt os-försök slets ringfingrets pansarhud upp och min fingertopp begåvades med en iofs vacker och symmetrisk flapper. En perfekt triangel som både har filmats, fotats och på det hela taget tagit väldigt mycket uppmärksamhet i anspråk. Navelskådning är fint.

Idag gjorde han fanskapet. Darrigt och läskigt på slutet men ändå i mycket god stil . Å glad blev han, å tänka sig, det blev jag med. Grattis Martin, bra gjort!

Fingret är hyffsat klätterbart och Matin är glad i hågen så dagarna som kommer hoppas vi mycket på. I morgon ska de bli os-klättring i skuggan.  På fredag kommer Freddy och ett till gäng ner. Då blir det ingen jäkla film på kvällarna.