På den här tiden låg den Erik som glatt beställer mojitos till höger och vänster ännu i sin linda. Erik var fortfarande Statar-Erik vilket Linda fick erfara när hon och Erik gick från campingen en morgon för att köpa frukost till det övriga sällskapet:
- En hel croissant var!? utbrast Erik när han fick höra Lindas förslag. Proletären inom honom trodde knappt sina öron. Vad i helvete är det bankkvinnan föreslår? Vad kommer härnäst, tropicanajuice och riktiga marlbårå-cigaretter, jo jag tackar jag...
Så kom det sig att de vandrade tillbaka till lägret utrustade med en halv croissant per huvud vilket rönte både förvåning och missnöje, inte minst hos den tysk-spanska adeln. Den här historien har förföljt Erik sedan dess trots att han ihärdigt försökt skaka av sig sitt förflutna. Jag tror minsann att det passar med en liten before-and-after-presentation:
Samtidigt pågick ett ställningskrig mellan Erik och Miguel. Själv hamnade jag i klassisk mitt-emellan-position. Båda beklagade sig konstant över den andres existens:
- Jag fattar inte vad det är med den där Erik. Han är ju arg hela tiden och dessutom har han ingen humor! gnällde Miguel.
- Jag klarar inte av den där Miguel, han är ju som ett stort barn, jag blir galen! snäste Erik.
Man skulle kunna säga att jag våndades lite eftersom denna utsökt komponerade trio skulle tillbringa de sista fem dagarna av resan ensamma i den sydfranska vildmarken. Men hör och häpna! Plötsligt var stämningen som förbytt och de två rivalerna kom inte bara överens utan fattade verkligen tycke för varandra (dock inte i naken bemärkelse vad jag vet, det kom först senare). Denna vänskap över de traditionella klassgränserna har ett symboliskt värde och visar att vi trots allt alla är människor oavsett socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital!
/Karl-Bertil Jonsson
1 kommentar:
Det är så fint så man nästan gråter!
Skicka en kommentar