Det är fötterna som avslöjar oss

I dag/natt satt jag på tunnelbanan i färd att åka hem. Helt plötsligt får jag en knuff i sidan från karln intill mig. Ett ögonblick får jag tänka till innan jag känner igen ansiktet men jag kan direkt placera den unge mannen som en klätterkamrat från förr. Vi hälsade glatt på varandra varpå han berättade för mig att det som först hade tilldragit honom hans uppmärksamhet var att den unge mannen som satt bredvid honom hade en väldigt bekant typ av fötter. Jag tittar ner på mina fötter som för dagen har halkat ner i ett par avslöjande flipfloptofflor och jag kan inte annat än hålla med om att dom är karaktäristiska.

Så. Det är alltså inte mina ådriga underarmar, mina grova händer, mitt vindpinade ansikte eller min breda ryggtavla som utmärker mig och den kraftsport jag likt AL tror att jag utövar... Nänä, det är mina broskdeformerade fötter och kanske även den antydning till nagelsvamp som jag väljer att inte se som får folk att höja på ögonbrynen.

Fidde sade en gång till mig att det som han har med sig från sin tid som aktiv klättrare är en dålig hållning och en ganska stor låda med klätterutrustning som man förslagsvis kan ha i källaren. På min lista tillkommer artros och ett poängkort på 8a.nu.

Det går långsamt nu...

Inte mycket händer på klätterfronten hos någon på bloggen.

Visst, Erik klättrade någon gymnastisk 8a+ på Skevik häromdagen, men i dagar som dessa är vi väl knappt förvånade heller.

Jag och kamrat Simon sitter väl mest och hoppas att han skadar sig snart, innan hans hybris tar över honom helt. Skadeglädje är den enda sanna glädjen för missunsamma jävlar som oss.

Peter har klättrat lite, men kontorsmiljön och affärsresor till oslo verkar ha saktat ner honom lite också. Eller vad vet jag förresten, jag kanske borde ringa honom och fråga innan jag skriver det här. Att Peters klätterpepp skulle dö ut bara för att det är sommar låter ju otroligt.

I morgon lovar yr.no dock solsken över stockholm. Vem vill med ut?

Köttklossen som vi är vana att se honom...

Örnberget retrobultat

För ungefär en månad sedan föll det block som utgjorde goda handgrepp på Breaking the law och ett välbehövligt fotsteg på Badpojkarna ned i backen. Båda lederna ska enligt uppgift ha utsats för provning av diverse typer efter denna förändring och enligt vissa blev lederna så mycket hårdare att en gradändring skulle kunna vara på sin plats. Vissa tyckte att flytten blev svårare men inte så pass mycket svårare att graderna borde ändras. Varje grad är ju som vi alla vet inte en exakt svårighet. Om det vore så skulle det ju i förlängningen finnas lika många grader som det finns leder eftersom inga leder kan vara lika svåra så länge dom inte är likadana. Och det är dom inte, dom är olika.

Några veckor senare hade ett grepp framkarvats alternativt ditlimmats på den släta yta som tidigare dolt sig under det omtalade blocket. Detta gjorde att flytten på Bad boys blev väldigt lika dom som tidigare oftast använts. Detta steg föll emellertid av i samma stil som blocket tidigare hade gjort. Men skam den som ger sig, nu sitter ett liknande steg eller rentav samma steg på plats igen. Fast den här gången förankrat i berget med två stycken borrbultar.

Är detta Örnbergets framtid? Berget är löst och saker lossnar. Det är tråkigt men ändå någonting som är väldigt naturligt för en halvrutten och deformerad klippa. Vi väljer att klättra där ändå, vissa av oss i alla fall. Lederna kommer i och med detta att förändras. Klippan ser inte likadan ut nu som för tio eller tjugo år sedan. Den ändras, ibland till det sämre, ibland till det bättre. Går det att stoppa denna förändring? Går det verkligen att bevara alla leder i sitt ursprungliga skick? Kommer samtliga grepp förstärkas med bultar för det är väl antagligen det som krävs för att få berget att hålla ihop... För mig känns det som en omöjlig uppgift. Å andra sidan så är ju inget omöjligt. Vissa tycker ju att det verkar omöjligt att man ska kunna klättra i ett överhäng. När man sedan berättar att det ibland händer att tom lilla jag gör det så uppfattas det nästan som obegripligt. Men det är det ju inte.

Nu är det ju lite så att ingen av oss tataare har bidragit med någonting alls när det handlar om att föra stockholmsklättringen framåt så egentligen ska vi ju hålla käften tills det att vi börjar med det... Vi har ju egentligen bara hindrat utvecklingen eftersom vi bara nöter på bultar och skiter i att borsta lederna rena när vi är klara för dagen. En å annan plastled har ju delar av oss snickrat. Men dom är ju nedtagna och bortglömda för länge sedan.

Hur som helst så är det varmt nu

Le Chiffre, 8a+, Träskberget

En snabbvisit i Zillertal

Under långhelgen bjöds det på klättring i Österrike.

Förväntningarna var skyhöga när jag satte mig på flygbussen mot skavsta på onsdagmorgonen.

Efter att ha spenderat en vecka i Schweiz under våren, såg jag fram emot att bege mig tillbaka till alperna för lite mer granitklättring.

Bosma hade varnat mig för det oberäkneliga vädret bland bergen runt Zillertal, och väderprognosen såg väldigt dyster ut.

Efter en magisk bilfärd genom dalar och tunnlar kom vi fram till Zillertal och parkeringen vid Ewige Jakgründe, en av de mer kända sportklätterklipporna i Zillertal.

Regnet öste ner, men vi hittade en brant vägg och lite lekklättring bjöds det ändå på under tisdagkvällen. Efter lite misslyckade försök på klassikern Muttertag, började regnet tränga igenom klippan och vi begav oss upp till campingbilen och söp oss fulla istället. Det enda självklara valet helt enkelt.

Dagen efter hade regnet avtagit, och bakfulla och trötta begav vi oss tillbaks till klippan för lite mer klättring. Jag drog mig upp för en helt magisk arete, Stone cold sober.

Missade onsighten på instegskruxet, men lyckades gå onsight från och med första bulten upp till ankaret. Riktigt nöjd klippte jag ankaret och firade ner.

Sen hände det otroliga.

Medan jag säkrar Marcell på samma led hör jag en riktigt hög duns.

Jag kollar upp på Marcell och han ser ner på mig med ett förskräckt ansiktsuttryck.

En bit till höger på klippan har en klättrare tagit ett markfall från ca 15-20 meters höjd.

Ambulansen och polisen var snabbt på plats, och pratet börjar gå bland klättare hur detta kunde hända. Otroligt nog har karbinen i en quickdraw helt enkelt gått av på mitten, och den ligger i två delar på marken. Klättaren hade klippt in sig, sagt "ta", och medan han sitter i bulten går karbinen bara sönder. Säkraren som är nybörjare, är inte beredd på det långa fallet och klättaren gör i princip fritt fall rakt ner i marken.

Gruppen består av medlemmar från en klätterkurs, och det enda jag kan tänka mig är att karbinen hade skador sen tidigare kurser. Man har ju hört om mikrosprickor som uppstår i karbinerna om de tappas från hög höjd. Jag har dock personligen aldrig sett detta i verkligheten och visst var det en riktig väckarklocka.

Klättraren var vid medvetande när ambulansen kom, och jag hoppas verkligen att han kommer återhämta sig. Personligen såg jag inte fallet, och jag höll mig borta från att se den skadade klättraren, så allt ovan är mest spekulationer men verkar ändå vara det mest troliga.

Något skärrade och oroliga bestämde vi oss för att åka och bouldra för resten av dagen.

Märkligt hur intryck som detta verkligen sätter sig i skallen på en, och man börjar fundera vad det är man håller på med egentligen.

Bouldringen ägde rum i Sundergrund.

Ett område högt upp bland bergen, med en något hemsk 45 minuters approach, längs en brant grusväg. I Sundergrund ligger Zillertalska klassiker som Moonwalk och Hotel California.

En helt magisk äng, mitt bland bergen, kossor och bäckar. Varmt var det också, och solen låg rakt på blocken så mycket till bestigningar blev det tyvärr inte denna dag.

Min vän Krischa lyckades åka av på toppen från en highball på ca 7 meter och föll med en smäll ner med hälarna i en bergshäll, för att sen studsa vidare ner på crashpaden.

Jag lyckades stoppa fallet något, men dagen avslutades med sjukhusbesök och röntgen.

Som tur var, så var allt okej och han klättrade redan nästa dag.

En rätt händelsefull första dag i Zillertal alltså.

Moonwalk, 7a+

Hotel California, 7b+

Krischa, och lappen vi lämnade på bilen innan vi åkte till sjukhuset.

Dagen efter begav vi oss till Schwarzewand, en riktigt fin nyutvecklad klippa i Zillergrund. Mest hårda leder i åttaregistret, så nu var det dags att projektera.

Kom löjligt nära på Die sendung ohne name, 8a/+ men efter att solen letade sig fram mellan molnen kändes slopern i kruxet nästan omöjlig att hänga kvar i.

Denna klippa var en av höjdpunkterna på resan, och hit vill jag verkligen tillbaka. En stor grotta, som leder upp till en otroligt vacker kolsvart vägg var en imponerande syn.

Schwarzewand

Die sendung ohne name

Dagen efter besökte vi Bergstation, en klippa ovanför Ginzling wald och dagen spenderades med onsight- och flashförsök på diverse leder. Solen låg rakt på, och hettan var oundviklig.

Vi avslutade med lite bouldering i skogarna nedanför klippan.

Jeanno i Bergstation

Den sista dagen fortsatte vi med bouldering runt Ginzling, och jag filmade en hel del.

Ska försöka redigera ihop en liten Schweiz/Österrike-film när jag får tid.

Så, mitt omdöme om Zillertal är att det framförallt är helt magiskt vackert.

Bouldringen var bra, men kanske inte så bra som jag hade hoppats på, dock besökte vi aldrig det ställe som ska vara det bästa enligt många, Zillergrund.

Repklättringen var helt suverän, precis lika bra som i Schweiz.

I sommar ska jag försöka åka tillbaka och kolla in lite andra områden i Österrike som ligger på lite högre höjd, men om värmen inte stoppar oss så är Zillertal definitivt ett alternativ!

/Martin

Vackra Zillertal