Ibland kan man åka till Örnberget. Vi har genom åren valt att gör det väldigt ofta. Ett resultat av det är att vi har klättrat nästan alla egna linjer plus ett gäng varianter och kombinationer av dessa. Detta i sin tur leder till att det i alla fall hos mig har vuxit fram en girig önskan om att faktiskt få ha kommit upp överallt på berget.
Ibland yttrar sig den drivkraften i att jag drabbas av hybris och ger mig på insteget till Breaking the law. I hopp om att vintersäsongen har gjort underverk med min kropp så är självförtroendet i regel ganska stort. Jag tror verkligen att det helt plötsligt kommer att kännas lätt. Det gör det inte. Det har inte gjort det någon vår de senaste tre åren, och inte gjorde det det i förrgår heller. Samma vedervärdiga vassa sika-grepp, samma svarta hala fotsteg, samma äckliga mono. Till råga på allt testade jag dessutom ledens riktiga utsteg och fann till min förvåning att det har begåvats med ett fruktansvärt axelkrux. Usch!
Breaking the law är ingen fin led. Det tror jag inte någon kan tycka. Det är till exempel väldigt lätt hänt att skada sig om man har underkapacitet vilket jag ju uppenbarligen har. För mig är den bara vidrigt hård. Varför vill jag göra den så mycket!?
5 kommentarer:
Den kommer att kännas mindre viktig när du gjort den.
jo... Så har det ju varit förr... Nästa-led-syndromet.
Men det är liksom mitt enda projekt som jag inte gillar. Tidigare har jag bara gjort saker som jag tycker har varit fina och häftiga. Saker som man vill repetera. Så är det inte nu. Jag vill göra leden, sen vill jag aldrig mer se den igen.
Åh... lite av det gamla goda Baretta-syndromet!
Wtf! Dissa Baretta? Har väl aldrig hört på maken!
Har lite samma känsla för Code Red - det är inte särskillt kul, men det måste göras.
Vicken tur att man har ett gäng linjer kvar innan man måste gå på den då...
Skicka en kommentar