Söndagsbouldring

Som gammal reprev har block-besöken varit minst sagt sparsamma genom årens lopp: senaste gången jag kunde återfinnas högre upp än en halvmeter över marken utan säkerhetslina var förra påsken när jag klafsade runt bland stenarna i den skånska möllan. Men idag, hör och häpna, var det dags igen. Och till råga på allt på mitt initiativ. Jag hade under gårdagens besök på fientligt territorium hört ryktas att flera av storstockholms allra mysigaste klättrare skulle ta sig till Koblocket i Ågesta.

Jag och Peter fick oss en fantastisk söndag på den snötäckta ängen. Tillsammans med fler än tio andra tappra själar kunde vi skörda vinterklättringens frukter i det perfekta vädret. Det fanns inte mycket att klaga på: Solen värmde, sticket var oklanderligt, de ironska kommentarerna väloljade och missunnsamheten på precis lagom nivå (ett snäpp under slovensk standard). Det tjusiga problemet UNO-X fick antagligen se rekordmånga repetitioner. Först Sydde, direkt efter Pierre (repetition) och så Olof (uppvärmning). Renlund var som en belgian blue på grönbete och flängde mellan de olika förstklassiga linjerna. Så småningom började fler och fler droppa av i samma takt som huden på Pettans fingrar blev allt tunnare.

Och det är här vi kommer till inläggets kärna. Inställning. Jag imponeras kraftigt av den inställning som leder till att vår kraftkarl trots att sista presset borde varit för tio försök sedan ändå kan mobilisera både krafter och huvud och bara göra skiten. UNO-X fick således se sig besegrad för fjärde gången.

Ett litet tag tidigare säger Peter "jag kommer göra den här idag" varpå jag tänker "det kommer du inte alls tjockis". Men skrattar bäst som skrattar sist. Jag tror att inställningen på så sätt är nyckeln till att kliva över små barriärer inom klättringen oavsett vad man sysslar med eller på vilken nivå man ligger på. Själv har jag alltid varit rädd att misslyckas, oavsett om det handlar om kättring eller något helt annat. Resonemanget bygger på att jag är rädd för att bli besviken om jag inte skulle lyckas när jag väl bestämt mig för det. För att använda mig av ett något tvivelaktigt språkbruk skulle man kunna säga att jag lever efter devisen "Ropa inte bånge förrän ballen är styv". All eventuell prestation blir utifrån detta förhållningssätt en bonus snarare än något man räknar med. Den totala motsatsen får givetvis representeras av vår käre Renlund: "Vinballe eller inte, här ska sändas!"

En doft av Victor

Nyårskalaset 10/11 tillbringades i Cornudella de Montsant som säkert några redan har uppmärksammat. Så nära rave man komma antagligen. Det var roligt, sent och svettigt. För att inte göra min vana trogen så hoppar vi högtravande pladder. Det som hände var som följer.

Peter och jag har varsina ägodelar som vi håller särskilt varmt om hjärtat. Våra jackor. Min är röd och lite mindre, hans är svart och lite större. I övrigt är de av samma typ.

När vi efter plikttroget dansande till 0730 den 1:a januari äntrade pensionat Oskar så var det utan jackor och utan minne av att vi hade haft de på oss ett gäng timmar tidigare.

När vi vaknade kom vi på detta förargliga snedsteg. Peter grottade fram sitt exemplar efter tjatigt och Kafkainspirerat letande. Min förblev dock försvunnen. Jag drabbades av sorg. Jag som under hela min levnadsperiod i pretentiös stil predikat om tingens ringa värde drabbades av saknad och relativt långvarig depression. På riktigt. Ölet smakade inte som förr, stenen var ful, repet för kort och kamraterna ondskefullt oförstående. Bicep svarade dock.

En vecka efter hemkomsten ramlade ett mail från Victor ner i Peters inlåda. Ägaren till världens bästa refugio skrev så här:

Hi Peter,

I have a red jacket. Your jacket is Arcteyx, size s/p??

If it is your jacket, if you want I can send it you to your house.

I wait for your news.

Regards,

Victor Miró

Med en doft av Victor och rök från diverse plantor, fläckar från kalkstensdamm och smutsig hud, hänger den nu äntligen här, hemma i söderförort igen. Vackert. Jag kan inte med ord beskriva den känsla av tillfredsställelse och lugn jag just nu känner på grund av detta iordningställande. Endast Peter kan nog förstå på riktigt, han kan ju jämföra med sitt lidande även om det var mycket kortare.

Nästa söndag drar vi till Siurana!!

Klätterresemusik?

Jag kan nästan känna solen i ansiktet, lukten från de rosmarinbeklädda kullarna, smaken från Viktors roasted lamb och det obeskrivligt sura rödvinet han serverar på Refugin.

Spanien närmar sig med stormsteg, och nu är det bara en och en halv vecka kvar innan Erik och jag sätter oss på flygbussen mot skavsta.

Någonting slog mig häromdagen dock.

Hur ska två musikfascister kunna enas under den två och en halv långa bilresan från Girona till Cornudella de Montsant?

Erik, den enda killen norr om Glasgow som pluggar in The Smiths i sina in-ear hörlurar mitt på Debbans dansgolv för han inte tyckte DJ:n var tillräckligt bra. Eller jag för den delen, som precis kommit ur en alldeles för lång Springsteen-fas, bara för att fastna i något sorts Pitchforkträsk med gamla hiphopklassiker och elektronisk dansmusik från sent 90-tal.

Erik nämnde dock något på verket häromdagen:

Kanske ska vi bränna lite skivor till resan så vi har något att lyssna på?

En utomordentlig idé tycker jag!

Därför tänkte jag här publicera min första skiva inför resan, låt för låt, samt motivering varför just denna skiva kommer spelas i bilen! Utmaningen är startad!

1. The Smiths - The Queen Is Dead

Jag måste ju på något sätt fånga Eriks intresse, samt välja en passande introlåt. Vad bättre än att välja Eriks hemliga kärlek sjunga ut titelspåret på en av de bästa skivorna genom tiderna? "Life is very long when you're lonley!"

2. Sonic Youth - Silver Rocket

Vad jag vet så har Erik ännu inte blivit ordentligt introducerad till Sonic Youth. Normalt sett har Erik svårt för "hård" musik (jag har sett han rynka på ögonbrynen ett par gånger på verket). Men eftersom erik spelar gitarrist kanske han kan uppskatta denna pärla från noiserock-kungarna från New York?

3. Múm - Green Grass Of Tunnel

Erik har uttryckt sin fascination över Sigur Rós tidigare. Efter en Roskildespelning för några år sedan om jag minns rätt? Kanske finns det utrymme att klämma in deras något mindre populära isländska småsyskon i Múm? Lite väl av ett experiment kanske, men ändå en fantastisk låt!

4. Billy Bragg - A New England

Tanken är att Erik ska lära sig riffet till denna låt på gitarren så att vi kan skråla tillsammans nästa midsommar i sommarstugan. Tyvärr vet jag att det finns diverse pinsamma iphoneinspelade filmer på mig själv och Erik från förra sommaren när vi försöker pricka rätt tonläge till Jens Lekmans "Black Cab" klockan halv fyra på midsommardagsmorgon.

5. Arcade Fire - Neighbourhood 1 (Tunnels)

Det bästa (!) bandet sen milleniumskiftet är Eriks nya favoriter. Behöver jag nämna att det är tack vare mig? Första låten från debutalbumet "Funerals" från 2004. Magiskt!

6. Built to Spill - Car

Erik har en förkärlek till treminuters poplåtar med svängiga melodier. Trots indierockingridienserna i denna amerikanska pärla så hoppas jag att denna kommer falla helt i killens smak.

7. Fattaru - Mina hundar

Bara jag och Erik vet att det här är den bästa svenska hiphopen.

Då, nu och för all framtid.

En låt som känns lika modern idag, som när den kom ut för tio år sedan. Svensk musikhistoria!

8. Bruce Springsteen - Stolen Car

Att introducera någon till Springsteen är nästan alltid ett ganska hopplöst projekt. Folk har så många fördomar och förväntningar som nästan aldrig gör karln rättvisa.

Egentligen vill jag ju välja något storslaget rockepos som t.ex. "Jungleland" eller "Backstreets" men av erfarenhet har jag märkt att det inte fungerar.

Folk stänger av öronen efter två minuter så fort det inte låter som "Born in the U.S.A." eller "Hungry Heart". Bättre att välja en vacker ballad med lättförståelig text. En suverän låt från "The River" (1980).

9. Depeche Mode - But Not Tonight (Extended Mix)

Denna poppärla från ett av mina absoluta favoritband var faktiskt inte med på originalutgåvan av mästerverket "Black Celebration" från 1986. Den kom först med som bonuslåt på cd-utgåvan. En fantastisk låt, och jag kan se mig själv (och kanske Erik) sjunga med till: "Oh God, it's raining - but I'm not complaining - It's filling me up with new life" med vindrutetorkarna på fullt blås på väg från flygplatsen.

10. Cocteau Twins - Lorelei

Jag var tvungen att ha med denna låt. Tanken är att detta blir soundtracket till den blivande filmen från resan. Jag har storslagna tidskrävande idéer om hur jag kan använda det fantastiska trummaskinssoundet för att göra häftiga klipp.

Ifall Erik uppskattar detta återstår att se, men det var ju också därför jag la låten sist.

Som nu oskriven regel har jag att inte göra mixskivor längre än 10 låtar långa.

Det är alltför jobbigt för någon annan att få musik nedproppad i öronen. Därför får det räcka nu. Vi har nog inga ambitioner på att göra detta till en musikblogg, men nu har jag iallfall fått utlopp för mina egna skruvade begär.

Tack för mig!

/Martin

Transportmedel

Hon är inte bara ett fordon att räkna med för att ta sig till klippor på hemmaplan. På de längre resorna tjänar hon även som bostad! Så liten men ändå så stor.

Supersaaben

Besiktigad och klar för ännu en säsong.

Någon som kan gissa var denna övernattning ägde rum?

Ny länk till filmen...

Ursäkta. Men p.g.a. påtryckningar från diverse statliga myndigheter har vi lagt upp en ny film. Denna gång censurerad från diverse opassande, och oanständiga sex- och våldsscener.

PG-13 är det som gäller nu.

/Martin

Tre fjärdedelar av tatatataa i Katalonien... *Censored version* from Martin Leidebrant on Vimeo.

Det vankas klätterresa igen!

Efter att ha surfat runt på rajjanärs hemsida på jobbet hittade jag ett lockande erbjudande.

Stockholm - Barcelona, 10 dagar, 350 spänn. Jag sände iväg ett sms till bloggkollegan, och vännen Erik Lundqvist... svaret blev:

"Köp!har du så du kan

lägga ut ;)? Ta gärna 20

kilo i bagage på min

biljett. Impuls, ja gillart!

Så på den vägen är det!

Den 6:e februari, precis efter Boulder Bash på verket drar vi i väg i 10 härliga dagar. Planen är Terradets i en vecka innan herr Eckardt dyker upp på weekendbesök. Då drar vi nog över till Siurana och jobbar på projekten.

Nu ska det förberedas!

Nu blir det fjällräven i mängder, samt min och resten av bloggkollego(e?)rnas nya måndagstradition, styrketräning! Efter förra måndagen hade jag träningsvärk fram till söndagen, så vid gårdagens pass var jag inte helt överlycklig över att bege mig upp på loftet på verket. Idag, efter en timmes väl inplanerad ryggmassage känns det som att jag kommer klara mig lite bättre än sist. Men vi får väl se i morgon bitti...

Snart på en spansk kalkstensklippa nära dig...

Nästa steg

Man tror att man har upplevt den sista överraskningen sprungen ur vännen och replagkamratens intensiva inställning till allt som har med vår klättring att göra. Men icke, för en vecka sedan slutade Peter att lyssna på musik med sin i-lösa pod... Nu är det spanskakurs som gäller.

Ett tag försökte jag hålla samma takt, det gick inte och kommer aldrig att gå. Jag har min överman i Köttklossen. Inspirerande!

Tre fjärdedelar av tatatataa i Katalonien...

Med ryggont och fyrkantiga ögon har jag nu lyckats färdigställa min alldeles egen tolkning över hur pågarna hade det i Siurana över nyår. Homoerotisk fylla, samt sport var det som gällde. På ett sätt kändes det nästan som att jag var med själv.

Hursomhelst, jag ska inte låta er hållas, utan här kommer den.

(Tryck på vimeoknappen så får du se den i HD.)

Tre fjärdedelar av tatatataa i Katalonien from Martin Leidebrant on Vimeo.

/Martin

Reseskildring

Okej. På begäran kommer här ett inlägg baserat på mina suddiga minnesbilder från trippen till Siurana:

Själv hade jag en dryg vecka innan avresa drabbats av en mycket svårartad förkylning (typisk nära-döden-upplevelse: det kom snor ur mig!). Jag fruktade därför att den fantastiska formtopp jag under månader av målmedveten träning lyckats bygga upp med ens var tillintetgjord. Med andra ord: jag hade något att skylla ett eventuellt misslyckande på, vilket jag utnyttjade vid ett flertal tillfällen.

Hursomhaver. Det var tre gossar på helspänn som satte sig på bussen till Skavsta. Vi var alla vakna och hungriga.

När vi kom fram till den gudsförgätna flygplatsen var vi så adrenalinstinna att vi var tvungna att dopa oss för att få slut på darrningarna.

Väl framme i Cornudella väntade oss en smärre chock. Vår egen guru, den framvändigt tunnhårige och bakvändigt dreadslockige, trinda men godmodige Victor lät meddela oss att större delen av refugiot hade brunnit ner en knapp månad tidigare och stod under återuppbyggnad. Kvar var bara entréplanet som tjänar som café/bar. Som en sann gentlemann hade Victor dock låtit ordna så att vi fick bo i en utomordentligt tjusig våning med magnifik utsikt bara ett stenkast bort.

Dessutom bjöds vi, trots den sena timman, på den första i raden utomordentliga middagar med tillhörande rödvinskrus som sedan kom att bli vår enda fasta punkt i den spanska tillvaron.

Och klättringen då? Jo det blev lite av den varan också. Vädergudarna var blida mot oss och gav oss förutsättningar att inte bruka en endaste vilodag. När solen tittade fram gavs även tillfälle att exponera sin bleka lekamen för den spanska vintersolen.

Således klättring varje dag, mer eller mindre bakfulla. Peter såg lite darrig ut till en början, men det visade sig vara en illusion. Han bibehöll sin starka form från förra resan med både en 7b+ och en 7c flash. Dessutom var han historiskt nära att få till den eminenta leden La cara que no miente, 8a+. Själv öppnade jag på motsatt sätt. En 7c på andra försöket första dagen kändes lovande men sen var det mestadels stolpe ut. Fick till slut göra några andra leder också, men inga riktiga stordåd. Erik däremot trotsade sin negativa karma från förra resan och gick på som den rödlätta ångvält han egentligen är. Resultat: 7b+ OS, 7b+ flash (under mycket svåra interna förhållanden på nyårsdagen), omnämnda 8a+ i mycket övertygande stil, samt flera andra mindre bedrifter.

Det skulle ju firas nyår också, och det vet vi ju hur man gör. Eller? Det spanska nyårsfirandet visade sig bjuda på många mindre överraskningar. Victor hade förvarnat oss om att refugiot skulle stänga kl 21 på nyårsafton. Vi hade tagit detta besked med ro i tron att det bara skulle vara att bege sig till någon annan bar i närheten. Men så enkelt skulle det inte få vara. Det visade sig att spanjackerna går under jorden från klockan nio på nyårsfaton. Döare håla än Cornudella vid den tidpunkten står inte att finna. Vi visste således ingen annan råd än att snällt bege oss tillbaka till vårt krypin. Vid halvtolvtiden hade jag och Erik ledsnat så pass att vi helt sonika knoppade in, medan Peter tog ett varv i spökstan. Strax innan tolvslaget väckte Peter mig och Erik ur vår nyårsdvala och släpade med oss ut. Då plötsligt hade människorna som genom ett under återuppstått på jorden. Det var nu festen började!

Natten inleddes med ett besök på nattklubben med världens i särklass mest underliga namn: Airbag. Stället är reducerat till en bar och ett kvadratiskt rum med låg takhöjd. Men bärsen är billig och sunkspanjorerna är glada.

Ett obehagligt sällskap

Ett gäng spanska artonåringa flickor fick upp ögonen för det blonda praktexemplaret Peter, kom fram, plirade med ögonen och ville fotograferas tillsamans med honom. Jag och Erik däremot som på hemmaplan rönt stora framgångar med urringade linnen och feminin dans, var helt osynliga i jämförelse.

Efter Airbag var det dags för nästa ställe, en stor lokal som i normala fall antas fungera som scen för områdets lokala förmågor. Själv dansade jag ihärdigt till fyratiden medan Peter och Erik höll fanan högt och höll ut till halv åtta på morgonen.

Blank och glad!

Vi har inte alla samma tur i det genetiska lotteriet

Sedan gick de hem och terroriserade mig istället. Men , skrattar bäst som skrattar sist, tänkte jag. Mycket riktigt var det två trötta gossar som åt sin korv-boccadillo på Renaixanca dagen efter.


Puss å kram!

Ursäkta röran, vi är slöa.

Jag har, precis som ni andra (?) väntat mycket länge på en rapport från Peter, Erik och Simons resa till Siurana. Tyvärr verkar det smutsiga rödvinet och för många Estrellas förslöat pågarna och det har varit väldigt lite action på bloggen den senaste veckan.

Jag har idag skällt ut vederbörande efter ett boulderpass på Klätterverket, och de har lovat att skriva något så snart som möjligt. Bilder är också på väg om Herr Renlund bara hinner jobba ihop allt som han missat från skolan under semestern.

Erik kommer även skicka över alla videoklipp till mig, och jag har fått den stora äran att redigera ihop en liten film. Vänta er ett masterpiece med pumpande discomusik och makalösa butt-shots filmade i bästa stil!

Jag själv skyller bort mig med att jag har vandrat i dimman (bakfyllan) i Budapest under de senaste två veckorna och har inte ens tänkt på klättring. Det enda som hände var ett krystat pass under en timme på Mountex Boulder Club mitt i staden. Ett trevligt litet gym, med både fejkade stenblock och smutsiga grepp. Old school!

Mountex Boulder gym, Budapest i panorama.