Som gammal reprev har block-besöken varit minst sagt sparsamma genom årens lopp: senaste gången jag kunde återfinnas högre upp än en halvmeter över marken utan säkerhetslina var förra påsken när jag klafsade runt bland stenarna i den skånska möllan. Men idag, hör och häpna, var det dags igen. Och till råga på allt på mitt initiativ. Jag hade under gårdagens besök på fientligt territorium hört ryktas att flera av storstockholms allra mysigaste klättrare skulle ta sig till Koblocket i Ågesta.
Jag och Peter fick oss en fantastisk söndag på den snötäckta ängen. Tillsammans med fler än tio andra tappra själar kunde vi skörda vinterklättringens frukter i det perfekta vädret. Det fanns inte mycket att klaga på: Solen värmde, sticket var oklanderligt, de ironska kommentarerna väloljade och missunnsamheten på precis lagom nivå (ett snäpp under slovensk standard). Det tjusiga problemet UNO-X fick antagligen se rekordmånga repetitioner. Först Sydde, direkt efter Pierre (repetition) och så Olof (uppvärmning). Renlund var som en belgian blue på grönbete och flängde mellan de olika förstklassiga linjerna. Så småningom började fler och fler droppa av i samma takt som huden på Pettans fingrar blev allt tunnare.
Och det är här vi kommer till inläggets kärna. Inställning. Jag imponeras kraftigt av den inställning som leder till att vår kraftkarl trots att sista presset borde varit för tio försök sedan ändå kan mobilisera både krafter och huvud och bara göra skiten. UNO-X fick således se sig besegrad för fjärde gången.
Ett litet tag tidigare säger Peter "jag kommer göra den här idag" varpå jag tänker "det kommer du inte alls tjockis". Men skrattar bäst som skrattar sist. Jag tror att inställningen på så sätt är nyckeln till att kliva över små barriärer inom klättringen oavsett vad man sysslar med eller på vilken nivå man ligger på. Själv har jag alltid varit rädd att misslyckas, oavsett om det handlar om kättring eller något helt annat. Resonemanget bygger på att jag är rädd för att bli besviken om jag inte skulle lyckas när jag väl bestämt mig för det. För att använda mig av ett något tvivelaktigt språkbruk skulle man kunna säga att jag lever efter devisen "Ropa inte bånge förrän ballen är styv". All eventuell prestation blir utifrån detta förhållningssätt en bonus snarare än något man räknar med. Den totala motsatsen får givetvis representeras av vår käre Renlund: "Vinballe eller inte, här ska sändas!"
6 kommentarer:
Fan va gött! Djävligt bra jobbat! :D
Det finns ju föräldrar som pratar om att det är så skönt att vara två eftersom det innebär så mycket arbete att uppfostra och ta hand om ett barn. Vi har inga barn, men vi har Peter. Och fy för tusan om jag skulle vara hans enda klätterkamrat. Jag skulle gå sönder på alla möjliga vis. Nä, delad vårdnad mellan oss andra tre är precis lagom.
Grattis käre köttkloss!
Tackar Kjell och Martin! Erik det är tur att jag har er så jag får utlopp för min hyperaktivitet, förstå hur jag skulle vara om jag inte klättrade! Mycket gulligt inlägg Simon.
Att det tog så länge för dig att komma upp var för att du vilade för länge mellan pressen Peter.
Tack för en trevlig dag alla.
det var en fin dag. bra jobbat peter! /Herman
Skicka en kommentar