Jag kan nästan känna solen i ansiktet, lukten från de rosmarinbeklädda kullarna, smaken från Viktors roasted lamb och det obeskrivligt sura rödvinet han serverar på Refugin.
Spanien närmar sig med stormsteg, och nu är det bara en och en halv vecka kvar innan Erik och jag sätter oss på flygbussen mot skavsta.
Någonting slog mig häromdagen dock.
Hur ska två musikfascister kunna enas under den två och en halv långa bilresan från Girona till Cornudella de Montsant?
Erik, den enda killen norr om Glasgow som pluggar in The Smiths i sina in-ear hörlurar mitt på Debbans dansgolv för han inte tyckte DJ:n var tillräckligt bra. Eller jag för den delen, som precis kommit ur en alldeles för lång Springsteen-fas, bara för att fastna i något sorts Pitchforkträsk med gamla hiphopklassiker och elektronisk dansmusik från sent 90-tal.
Erik nämnde dock något på verket häromdagen:
Kanske ska vi bränna lite skivor till resan så vi har något att lyssna på?
En utomordentlig idé tycker jag!
Därför tänkte jag här publicera min första skiva inför resan, låt för låt, samt motivering varför just denna skiva kommer spelas i bilen! Utmaningen är startad!
Jag måste ju på något sätt fånga Eriks intresse, samt välja en passande introlåt. Vad bättre än att välja Eriks hemliga kärlek sjunga ut titelspåret på en av de bästa skivorna genom tiderna? "Life is very long when you're lonley!"
Vad jag vet så har Erik ännu inte blivit ordentligt introducerad till Sonic Youth. Normalt sett har Erik svårt för "hård" musik (jag har sett han rynka på ögonbrynen ett par gånger på verket). Men eftersom erik spelar gitarrist kanske han kan uppskatta denna pärla från noiserock-kungarna från New York?
Erik har uttryckt sin fascination över Sigur Rós tidigare. Efter en Roskildespelning för några år sedan om jag minns rätt? Kanske finns det utrymme att klämma in deras något mindre populära isländska småsyskon i Múm? Lite väl av ett experiment kanske, men ändå en fantastisk låt!
Tanken är att Erik ska lära sig riffet till denna låt på gitarren så att vi kan skråla tillsammans nästa midsommar i sommarstugan. Tyvärr vet jag att det finns diverse pinsamma iphoneinspelade filmer på mig själv och Erik från förra sommaren när vi försöker pricka rätt tonläge till Jens Lekmans "Black Cab" klockan halv fyra på midsommardagsmorgon.
Det bästa (!) bandet sen milleniumskiftet är Eriks nya favoriter. Behöver jag nämna att det är tack vare mig? Första låten från debutalbumet "Funerals" från 2004. Magiskt!
Erik har en förkärlek till treminuters poplåtar med svängiga melodier. Trots indierockingridienserna i denna amerikanska pärla så hoppas jag att denna kommer falla helt i killens smak.
Bara jag och Erik vet att det här är den bästa svenska hiphopen.
Då, nu och för all framtid.
En låt som känns lika modern idag, som när den kom ut för tio år sedan. Svensk musikhistoria!
Att introducera någon till Springsteen är nästan alltid ett ganska hopplöst projekt. Folk har så många fördomar och förväntningar som nästan aldrig gör karln rättvisa.
Egentligen vill jag ju välja något storslaget rockepos som t.ex. "Jungleland" eller "Backstreets" men av erfarenhet har jag märkt att det inte fungerar.
Folk stänger av öronen efter två minuter så fort det inte låter som "Born in the U.S.A." eller "Hungry Heart". Bättre att välja en vacker ballad med lättförståelig text. En suverän låt från "The River" (1980).
Denna poppärla från ett av mina absoluta favoritband var faktiskt inte med på originalutgåvan av mästerverket "Black Celebration" från 1986. Den kom först med som bonuslåt på cd-utgåvan. En fantastisk låt, och jag kan se mig själv (och kanske Erik) sjunga med till: "Oh God, it's raining - but I'm not complaining - It's filling me up with new life" med vindrutetorkarna på fullt blås på väg från flygplatsen.
Jag var tvungen att ha med denna låt. Tanken är att detta blir soundtracket till den blivande filmen från resan. Jag har storslagna tidskrävande idéer om hur jag kan använda det fantastiska trummaskinssoundet för att göra häftiga klipp.
Ifall Erik uppskattar detta återstår att se, men det var ju också därför jag la låten sist.
Som nu oskriven regel har jag att inte göra mixskivor längre än 10 låtar långa.
Det är alltför jobbigt för någon annan att få musik nedproppad i öronen. Därför får det räcka nu. Vi har nog inga ambitioner på att göra detta till en musikblogg, men nu har jag iallfall fått utlopp för mina egna skruvade begär.
Tack för mig!
/Martin
4 kommentarer:
Ja Erik må ha många bra sidor men att han i tid och otid petar in sina förbenade lurar är iaf inte en av dem. Förhoppningsvis finns det nu något i livet som, om inte tar bort dem helt, i vilket fall dämpar dessa tendenser.
d här va ju himla gulligt, d kommer bli mys. Återigen kommer bilfärderna bli något jag ser fram mot lika mycket som klättringen. Å Peter, jag ska fan inte sluta brinna bara för att jag blivit belägrad av en kvinna, oavsett vad Martin tror. "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!" Bosse Kasper. vh Prettot
Fint inlägg på fin blogg. Max 10 låtar till trots, ni kanske kan förenas genom en låt av Joy Division? Själv får jag aldrig få nog av "Shadowplay" så hoppfullt och nedslående på samma gång
Jenny: Joy Division är ett fantastiskt band och kunde verkligen ha legat med på skivan också.
Shadowplay är min favorit också! En superlåt!
Jag får se till att sätta ihop en liten post-punkskiva också med alla gamla klassiker! Back to work!
Skicka en kommentar