Som jag tillsammans med många andra i min omgivning säkert har noterat har jag under en längre period varit utsatt för en brutal och konsekvent mobbning från de andra bloggdeltagarna. Startskottet kan sägas vara var att jag förvägrades administratörsrättigheter för bloggen. Det var något jag inte tog så hårt på, visst kändes det tråkigt, men lite får man ju utstå... Stigmatiseringen fortsatte dock. I november åkte som bekant hela gardet till Siurana för att lapa spansk höstsol och samla troféer i form av softa katalonska kalkstensgrader (eller hur Erik!?). Samtidigt gick jag runt i ett dimmigt Milano med Emily som egentligen bara är tillsammans med mig tack vare min feta lärarlön. Trakaserrierna har nu gått så långt att jag till och med uteslutits från vinterträningens gemenskap. Peter och Erik har nämligen lagt upp ett mycket sofistikerat (och töntigt) träningsprogram:
- Åh så roligt, utbrister jag förhoppningsfullt, får jag vara med?
- Asså det här är ett program som är upplagt för oss med potential, svarar Erik, men om du hittar en repkamrat kanske du kan få vara med lite vid sidan om. Ja, under förutsättning att du låtsas som om du inte känner oss förstås...
Med dystert sinne börjar jag så smått fantisera om hur jag ska kunna göra slut på mitt lidande. Men så plötsligt tänds en liten ljusgnista i mitt arma bröst. Jag kanske kan få komma iväg och klämma på runda kalkstensformer över nyår istället! Till en början visar både Martin och Erik intresse, men tänker jag, antagligen bara för att inge falska förhoppningar. Och mycket riktigt delar de strax därpå ut dödsstöten:
Jag och Martin har diskuterat och vi har nog kommit fram till att vi inte vill åka, vi sparar oss nog för en februariresa istället, säger Erik med en särdeles hånfull stämma.
Med ett sådant besked finns bara en utväg: Jag lyfter kniven och måttar mot mitt bröst samtidigt som tårarna rullar ned från mina kinder.
Men så plötsligt ringer telefonen!
Klart vi ska åka, säger Erik.
Resan är nu bokad. Slutligen får alltså även jag komma iväg till Katalonien. Väl där ser jag två möjliga scenarier:
1) Spansk vinter med stormvindar, två decimeter snö och en gedigen lunginflammation.
2) Erik kopplar ur grigrin...
Men, man ska ju inte va negativ...
fredag 26 november 2010
tisdag 23 november 2010
Sydballen, en nytur i oväntad stil
Jag och Brian hade pratat om det redan förra året. Då hade han gjort ett försök med Enri vilket hade misslyckats på grund av att Enri stukade foten på anmarschen. Trist men ändå ganska skönt kanske... Likaså var jag och Björn väldigt nära att fara iväg men som vanligt är det mycket annat i vägen för äventyret.
Nu tedde det sig i alla fall så att jag och Brian for i väg i början av september för att bestiga Sydpillaren på Mongejura i Romsdalen. Turen har grad sex och består av tjugofyra replängder fjällklättring plus scrambling på slutet. Nedstigningen är en tre till fyra timmars hajk i fjällmiljö. Allt med fjäll innan låter fint men är ju i regel skit.
Tanken var att turen skulle vara ett kul och lagom äventyr för det gamla replaget. Vi klättrar ju inte tillsammans så ofta längre tyvärr, men vi har väldigt roligt när vi väl gör det. Vi for iväg på fredagen den tredje september i Brians V70. Glada och härliga, filmandes och lyssnandes på smäktande populärmusik. Klockan hann bli tio innan vi tryckt i oss allt smågodis och kommit fram. Då hade mörkret redan fallit sedan en timme tillbaka. Det var kallt, bara några enstaka plusgrader. Vi kurade ihop oss i bagageluckan, ställde klockorna på halv fyra och Brian somnade. Själv låg jag i någon form av mellanläge och svettades. Nervös och orolig, men jag var förberedd, tidigare erfarenheter från fjällklättring har gett mig liknande symptom. Det är liksom ingen större fara att missa lite sömn, det är så det är för mig och det är nog ingenting att göra någonting åt.
Vi vaknade huttrande, lagade instant oatmeal (klart bra produkt från staterna) och kokade kaffe. Vi lade i klassisk stil upp vad vi hade i utrustningsväg på parkeringen och gick med lätta morgonstånd igenom vad som skulle tas med för dagen. Planeringen såg ut som följer:
De första sex reporna gick bra. Skitklättring bortsett från den sista replängden. Vi var varken snabba eller långsamma men vi kunde definitivt höja tempot ytterligare. Brian hade dock problem med klädseln, han blev för varm med jackan virad runt sig och hade det jobbigt med ryggsäcken som andreman.
Brian tog som överenskommet över på sjunde replängden. Någonstans här, mellan den sjunde och den tolfte replängden, gick vi vilse även om vi inte förstod det då. Vi hade en topo som vi diskuterade kring på varje standplats. Men som många med mig vet, är det inte alltid så lätt att komma överens med kartor. Mycket ser likadant ut och med lite fantasi och optimism kan det mesta överensstämma riktigt bra.
När jag tog över på den trettonde replängden hade det gått lång tid. Brian hade under sitt block tvingats göra i alla fall en livsfarlig replängd med en säkring på trettio meter. Lätt klättring i och för sig, men fortfarande, vi blev lite illa till mods inför det som väntade oss. För det är ju lite så med långturer, de tar inte slut. Man hinner få ångest och bli lättad många gånger om.
På den fjortonde replängden förstår vi att vi är fel. Jag tvingas klättra en i stort sett helt osäkrad, orensad och relativt hård replängd med väggklättring på småkrimpar. Idiotiskt. Tur att man har fått en ordentlig uppfostran... Vi kommer upp på en hylla precis under det jättelika tak som vi har siktat mot de senaste repländerna och lyckas fantisera ihop att vi nog har kommit tillbaka på rätt spår. Men nu har det gått lång tid, diskussionerna kring vägval och flera traverser fram och tillbaka har gjort att vi ligger långt efter i planeringen. Vi studerar topon och kommer då underfund med att om vi var är där vi hoppas så befinner vi oss på sista ordentliga hyllan. Inte ens amerikansk optimism kunde rå på det enkla faktum att det var omöjligt för oss att komma upp innan mörkret.
Hyllan var en och en halv meter bred och kanske två meter lång samt sluttade utåt. Vi lade ut repet som liggunderlag och positionerade oss på sätt som vi inte riktigt var vana vid. Trots att vi låg tätt omslingrade blev det väldigt kallt. Temperaturen var antagligen ungefär den samma som natten innan och vi hade inga andra kläder än de vi hade på kroppen plus våra jackor. Vi somnade till ibland, vaknade av att vi frös, åt lite flapjack, blev varm, bytte plats och så vidare. Brian frös mer än jag trots sina nittio kilogram, han hade inga långkalsonger. Väldigt obehagligt om än lite komiskt att ha en fullvuxen och panikhuttrande man mellan benen som inte riktigt vet var han ska ta vägen.
Även om det naturligtvis inte var någon överhängande fara så kände vi oss väldigt utsatta och exponerade. Bristen på utrustning, den fallande temperaturen, oron av att vi var fel och stressen av att vi låg mycket långt efter i planeringen var nog de viktigaste orsakerna. Så här i efterhand så tycker jag att vi hade otrolig tur. Det hade kunnat vara mycket värre. Tänk om det hade börjat regna, tänk om det hade blåst, tänk om det hade blivit frost... Bara turen gjorde att vi klarade oss undan med att frysa väldigt mycket. Om det hade blivit farligt på riktigt gick det ju säkert att tillkalla hjälp eftersom mobilerna hade mottagning. Detta var dock nått vi inte visste innan, det hade lika gärna kunnat vara noll mottagning och då hade vi ju verkligen varit utelämnade. Flax och återigen dålig förberedelse.
Klättringen fungerar ganska bra trots förutsättningarna även om jag önskar mig bort vid många tillfällen sittandes i dåliga ankare säkrandes en tung amerikan. Dagen blev för mig en brottningsmatch mot mitt egna psyke, min kamrats psyke, fysiska tröttheten hos oss båda men framförallt förmågan att ta väl övervägda och snabba beslut.Kunde inte låta bli att tänka tankar som: Ska vi dö nu !? Bara tanken är helt svindlande. För min del har jag aldrig ens varit i närheten av att vilja sätta mig i situationer som innebär en sådan insats.
På standplatsen efter det stora diedret börjar det bli mindre brant. Och det visar sig faktiskt att vi börjar närma oss toppen. Vi klättrar på och jag kan knappt beskriva min lycka över att vi nu faktiskt antagligen klättrar på den delen av turen som är scrambling. För mig lättar allt, jag blir överlycklig. Nu kan det få ta hur mycket tid som helst, vi är inte på väggen längre. Efter några timmars scrambling kommer vi upp till toppen, där finns det vatten... Vi börjar traska mot den stig som ska leda oss ner till dalen igen och under denna promenad hinner det bli mörkt igen. Vi kommer fram till sjön där stigen ska börja men hittar den inte. Vi ringer och letar i flera timmar med dåligt resultat och vi inser att det kommer bli ytterligare en natt ute. Flapjacksen är nu slut men det gör inte så mycket, vi är sedan länge inne i andra andningen... Brian ser till att ramla i en myr lagom till sovdags vilket resulterar i blöta byxor. På grund av vår sovteknik ledde detta till att mina byxor också blev härligt fuktiga. Vi delade broderligt på allt helt enkelt.
En minst lika jobbig natt blir det såklart men vi vaknar hyffsat torra och till uppehållsväder. Efter ett par timmars letande hittar vi stigen och vi ramlar i stort sett ned mot dalen... Vi säger båda två att det var otrolig tur att vi inte gick den i mörker. Stigen är bra men brant. Efter två timmar är vi nere vid vägen, vi garvar av trötthet och promenerar tillbaka till bilen. Det är då jag för första gången ser väggen nerifrån i dagsljus... och den är så förbannat hög, hade jag sett den innan vår klättring hade jag aldrig räknat med att vi kunde göra turen på femton timmar.
Även om det har tagit ett och ett halvt dygn längre än planerat och vi har klättrat ca fjorton nya replängder blir jag stolt över oss. Sjukt lärorikt även om jag skulle vilja ha det ogjort. För många andra hade vår situation inte lett till några större problem, men för oss blev situationen extrem på grund av våra förutsättningar både erfarenhetsmässigt och utrustningsmässigt.
För min egen del längtar jag tillbaka till storvägg. Jag längtar efter äventyret som det innebär att vara ett replag på en vägg. Men jag kommer aldrig vara lika dåligt förberedd igen, jag kommer aldrig klättra utan reservplaner och ordentligt med utrustning. Saker kan gå fel och när de gör det vill jag vara förberedd. Orkar man inte bära ett par extra liter vatten får man väll se till att träna lite mer innan helt enkelt. Ungefär en vacka damp det ned ett mail i boxen från Brian. Kort och koncist som vanligt.
Jag är sugen att åka tillbaka nästa sommar och gör den på riktigt. Du?
Brian
Blir en annan vägg nästa gång...
För er som vill hitta stigen kommer här en bättre beskrivning av hur man ska gå till väga än de som jag hittade på nätet.
Gå till stugorna som ligger vid en dammliknande konstruktion vid sjöns sydspets. Vänd dig om och titta mot mongejuras topp. Du ska då ha en platå cirka hundra meter framför dig. Gå upp på platån som ligger sydväst om stugorna. Gå runt uppe på platån och sök efter orange/rödmålade stenar. Stenarna är markerade med små fläckar bara vilket gör att de bara är synliga i en viss riktning. Riktningen skall vara mot mongejura och inte rakt ner mot dalen. När man väl hittar stigen kommer man alltså gå tillbaka mot mongejura men långsamt snedda nedåt mot dalen. När man väl hittat en röd markering är det inga problem att hålla sig till stigen. Platån är stor, runt femtio gånger femtio meter så det kan ta en stund att hitta någon av stenarna.
Vad långt det blev... Men vi var också borta en stund...
Nu tedde det sig i alla fall så att jag och Brian for i väg i början av september för att bestiga Sydpillaren på Mongejura i Romsdalen. Turen har grad sex och består av tjugofyra replängder fjällklättring plus scrambling på slutet. Nedstigningen är en tre till fyra timmars hajk i fjällmiljö. Allt med fjäll innan låter fint men är ju i regel skit.
Tanken var att turen skulle vara ett kul och lagom äventyr för det gamla replaget. Vi klättrar ju inte tillsammans så ofta längre tyvärr, men vi har väldigt roligt när vi väl gör det. Vi for iväg på fredagen den tredje september i Brians V70. Glada och härliga, filmandes och lyssnandes på smäktande populärmusik. Klockan hann bli tio innan vi tryckt i oss allt smågodis och kommit fram. Då hade mörkret redan fallit sedan en timme tillbaka. Det var kallt, bara några enstaka plusgrader. Vi kurade ihop oss i bagageluckan, ställde klockorna på halv fyra och Brian somnade. Själv låg jag i någon form av mellanläge och svettades. Nervös och orolig, men jag var förberedd, tidigare erfarenheter från fjällklättring har gett mig liknande symptom. Det är liksom ingen större fara att missa lite sömn, det är så det är för mig och det är nog ingenting att göra någonting åt.
Vi vaknade huttrande, lagade instant oatmeal (klart bra produkt från staterna) och kokade kaffe. Vi lade i klassisk stil upp vad vi hade i utrustningsväg på parkeringen och gick med lätta morgonstånd igenom vad som skulle tas med för dagen. Planeringen såg ut som följer:
- Starta anmarschen 0430
- Starta klättringen 0600 lagom till solens uppgång
- Leda i block, sex replängder i taget. Jag skulle inleda
- Klättringen skulle vara klar senast klockan nio då det blev mörkt
- Nedstigningen skulle antagligen ske i mörker, i ljuset av nylånade pannlampor
- Mat bestod av ett rejält gäng flap jacks, Brians nötmix och fyra och en halv liter vatten
- Vi var klädda i vanliga klätterkläder plus varsin syntetsfoderjacka av tunnare slag
- Racket var typ kilar och fullt sätt kammar, några dubbelt. Största var camalot nummer två.
De första sex reporna gick bra. Skitklättring bortsett från den sista replängden. Vi var varken snabba eller långsamma men vi kunde definitivt höja tempot ytterligare. Brian hade dock problem med klädseln, han blev för varm med jackan virad runt sig och hade det jobbigt med ryggsäcken som andreman.
Brian tog som överenskommet över på sjunde replängden. Någonstans här, mellan den sjunde och den tolfte replängden, gick vi vilse även om vi inte förstod det då. Vi hade en topo som vi diskuterade kring på varje standplats. Men som många med mig vet, är det inte alltid så lätt att komma överens med kartor. Mycket ser likadant ut och med lite fantasi och optimism kan det mesta överensstämma riktigt bra.
När jag tog över på den trettonde replängden hade det gått lång tid. Brian hade under sitt block tvingats göra i alla fall en livsfarlig replängd med en säkring på trettio meter. Lätt klättring i och för sig, men fortfarande, vi blev lite illa till mods inför det som väntade oss. För det är ju lite så med långturer, de tar inte slut. Man hinner få ångest och bli lättad många gånger om.
På den fjortonde replängden förstår vi att vi är fel. Jag tvingas klättra en i stort sett helt osäkrad, orensad och relativt hård replängd med väggklättring på småkrimpar. Idiotiskt. Tur att man har fått en ordentlig uppfostran... Vi kommer upp på en hylla precis under det jättelika tak som vi har siktat mot de senaste repländerna och lyckas fantisera ihop att vi nog har kommit tillbaka på rätt spår. Men nu har det gått lång tid, diskussionerna kring vägval och flera traverser fram och tillbaka har gjort att vi ligger långt efter i planeringen. Vi studerar topon och kommer då underfund med att om vi var är där vi hoppas så befinner vi oss på sista ordentliga hyllan. Inte ens amerikansk optimism kunde rå på det enkla faktum att det var omöjligt för oss att komma upp innan mörkret.
Hyllan var en och en halv meter bred och kanske två meter lång samt sluttade utåt. Vi lade ut repet som liggunderlag och positionerade oss på sätt som vi inte riktigt var vana vid. Trots att vi låg tätt omslingrade blev det väldigt kallt. Temperaturen var antagligen ungefär den samma som natten innan och vi hade inga andra kläder än de vi hade på kroppen plus våra jackor. Vi somnade till ibland, vaknade av att vi frös, åt lite flapjack, blev varm, bytte plats och så vidare. Brian frös mer än jag trots sina nittio kilogram, han hade inga långkalsonger. Väldigt obehagligt om än lite komiskt att ha en fullvuxen och panikhuttrande man mellan benen som inte riktigt vet var han ska ta vägen.
Även om det naturligtvis inte var någon överhängande fara så kände vi oss väldigt utsatta och exponerade. Bristen på utrustning, den fallande temperaturen, oron av att vi var fel och stressen av att vi låg mycket långt efter i planeringen var nog de viktigaste orsakerna. Så här i efterhand så tycker jag att vi hade otrolig tur. Det hade kunnat vara mycket värre. Tänk om det hade börjat regna, tänk om det hade blåst, tänk om det hade blivit frost... Bara turen gjorde att vi klarade oss undan med att frysa väldigt mycket. Om det hade blivit farligt på riktigt gick det ju säkert att tillkalla hjälp eftersom mobilerna hade mottagning. Detta var dock nått vi inte visste innan, det hade lika gärna kunnat vara noll mottagning och då hade vi ju verkligen varit utelämnade. Flax och återigen dålig förberedelse.
Brian ljuger ihop nått till sin hustru
Jag har nyss ljugit ihop nått för lilla mamma, ingen idé att göra henne orolig...
Solen gick till slut upp och vi fortsatte. Jag klättrade en replängd i samma stil som den innan hyllan men med bra säkringar. Således fick vi det hela bekräftat, vi var vilse. Nu hade vi dessutom en halv liter vatten kvar att dela mellan oss för resten av dagen. Klippan är sydvänd och för varje timme som går blir det varmare och varmare. När vi insett detta blir vi uppgivna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi befinner oss nu på en stor hylla och det ända vi ser ovanför oss är skräckinjagande tak mot den blå himlen och brant klättring upp till dessa. Vi börjar ringa... Jag pratar med Erik men framför allt med Oscar Alexandersson som gjort turen bara några veckor innan (På fyra timmar...). Vi får bekräftat att vi är vilse, vi har antagligen kommit ut alldeles för mycket till höger på den brantare delen av mongejura och vi är för högt uppe för att kunna fira ner till marken igen på ett säkert sätt (vi har enkelrep). Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra, det finns liksom inga alternativ. Vi funderar på fjällräddning, men är vi i en nödsituation? vet inte riktigt, tror inte det... Men mitt i denna uppgivenhet är det den goa gubben Oscar som får oss att samla kraft. Över telefon intalar han mig att det faktiskt bara är att klättra upp. "Mongejura är ett klätterbart fjäll, upp kommer ni alltid! ". Och det är väll så, det är fan bara att klättra. Så vi gör det. Med dehydrerade kroppar försöker vi hitta den lättaste vägen upp, vi tar sikte på ett jättelikt dieder som klyver ett av de skräckinjagande taken och kör. Orensade, bitvis osäkrade replängder tar oss uppåt. Med undantag för ett lite överhäng med 7a-klättring är det acceptabel klättring och det visar sig faktiskt att vi till och med kan ta oss upp till det stora diedret och genom taken.Klättringen fungerar ganska bra trots förutsättningarna även om jag önskar mig bort vid många tillfällen sittandes i dåliga ankare säkrandes en tung amerikan. Dagen blev för mig en brottningsmatch mot mitt egna psyke, min kamrats psyke, fysiska tröttheten hos oss båda men framförallt förmågan att ta väl övervägda och snabba beslut.Kunde inte låta bli att tänka tankar som: Ska vi dö nu !? Bara tanken är helt svindlande. För min del har jag aldrig ens varit i närheten av att vilja sätta mig i situationer som innebär en sådan insats.
På standplatsen efter det stora diedret börjar det bli mindre brant. Och det visar sig faktiskt att vi börjar närma oss toppen. Vi klättrar på och jag kan knappt beskriva min lycka över att vi nu faktiskt antagligen klättrar på den delen av turen som är scrambling. För mig lättar allt, jag blir överlycklig. Nu kan det få ta hur mycket tid som helst, vi är inte på väggen längre. Efter några timmars scrambling kommer vi upp till toppen, där finns det vatten... Vi börjar traska mot den stig som ska leda oss ner till dalen igen och under denna promenad hinner det bli mörkt igen. Vi kommer fram till sjön där stigen ska börja men hittar den inte. Vi ringer och letar i flera timmar med dåligt resultat och vi inser att det kommer bli ytterligare en natt ute. Flapjacksen är nu slut men det gör inte så mycket, vi är sedan länge inne i andra andningen... Brian ser till att ramla i en myr lagom till sovdags vilket resulterar i blöta byxor. På grund av vår sovteknik ledde detta till att mina byxor också blev härligt fuktiga. Vi delade broderligt på allt helt enkelt.
En minst lika jobbig natt blir det såklart men vi vaknar hyffsat torra och till uppehållsväder. Efter ett par timmars letande hittar vi stigen och vi ramlar i stort sett ned mot dalen... Vi säger båda två att det var otrolig tur att vi inte gick den i mörker. Stigen är bra men brant. Efter två timmar är vi nere vid vägen, vi garvar av trötthet och promenerar tillbaka till bilen. Det är då jag för första gången ser väggen nerifrån i dagsljus... och den är så förbannat hög, hade jag sett den innan vår klättring hade jag aldrig räknat med att vi kunde göra turen på femton timmar.
Även om det har tagit ett och ett halvt dygn längre än planerat och vi har klättrat ca fjorton nya replängder blir jag stolt över oss. Sjukt lärorikt även om jag skulle vilja ha det ogjort. För många andra hade vår situation inte lett till några större problem, men för oss blev situationen extrem på grund av våra förutsättningar både erfarenhetsmässigt och utrustningsmässigt.
Fokus låg inte på fotande, här sitter jag dock i en stand på någon av de sista reporna
Jag är sugen att åka tillbaka nästa sommar och gör den på riktigt. Du?
Brian
Blir en annan vägg nästa gång...
För er som vill hitta stigen kommer här en bättre beskrivning av hur man ska gå till väga än de som jag hittade på nätet.
Gå till stugorna som ligger vid en dammliknande konstruktion vid sjöns sydspets. Vänd dig om och titta mot mongejuras topp. Du ska då ha en platå cirka hundra meter framför dig. Gå upp på platån som ligger sydväst om stugorna. Gå runt uppe på platån och sök efter orange/rödmålade stenar. Stenarna är markerade med små fläckar bara vilket gör att de bara är synliga i en viss riktning. Riktningen skall vara mot mongejura och inte rakt ner mot dalen. När man väl hittar stigen kommer man alltså gå tillbaka mot mongejura men långsamt snedda nedåt mot dalen. När man väl hittat en röd markering är det inga problem att hålla sig till stigen. Platån är stor, runt femtio gånger femtio meter så det kan ta en stund att hitta någon av stenarna.
Vad långt det blev... Men vi var också borta en stund...
söndag 21 november 2010
Svenska Mästerskapen
ååå vad jag tyckte det var trevligt att få besöka karbin igår kväll för att beskåda de sexton vackra finaldeltagarna. Lena stjärten hade skapat vackra problem som kunde lösas på alla möjliga spexiga vis. Bra verklighetsförankring.... Allt som oftast brukar ju knasiga lösningar ofta bara resultera i misslyckanden och kritik under rubriken "dålig ledläsing". Så var det verkligen inte nu... Det som först verkade som absurda, näst intill patetiska hälöverhuvudetpositioner, visade sig gång på gång vara en ny och uppenbarligen görbar lösning av problem som knappt blev lösta.
Sedan finns det ju säkert de som tycker att problemen var lite för hårda, lite för långa och lite för pubertala. Vad vet jag, det var fantastisk underhållning och som jag upplevde det var det fler än jag som kände liknande upphetsning.
Mycket inspirerande!
(Några bilder också, tills man inte kunde vara kvar längre. Klicka för stor /Peter)
Daniel Andersson på problem 3
Jocke Berglund på problem 3
Magnus Högström kör en Woods på problem 3
Erik Carlsson med med tjusig teknik på problem 3
Åskådarna
Det var inte så statiskt egentligen på problem 4
Sedan finns det ju säkert de som tycker att problemen var lite för hårda, lite för långa och lite för pubertala. Vad vet jag, det var fantastisk underhållning och som jag upplevde det var det fler än jag som kände liknande upphetsning.
Mycket inspirerande!
(Några bilder också, tills man inte kunde vara kvar längre. Klicka för stor /Peter)
Daniel Andersson på problem 3
Jocke Berglund på problem 3
Magnus Högström kör en Woods på problem 3
Erik Carlsson med med tjusig teknik på problem 3
Åskådarna
Det var inte så statiskt egentligen på problem 4onsdag 17 november 2010
Bildspel
Jag har inget säga förutom att det var en toppenresa! Tack Erik, Martin, Mirre, Jens, Johan, Fredrik, Linda och Mio!
Ett gäng bilder skickar jag däremot med. Klicka för full storlek.
Okänd klättrare på mandragora, 7b+
Erik på L'escamarlà, 7c+
Martin på fistjam led, 7c+
Jag är avslappnad i pockets på La cara..., 8a+
Mirre gör Tagediebe, 7c
Erik gör Siouxie, 7c+
Vi kanske inte var starkast på klippan men fan så snygga. Kolla bara!
Vovven som driver klätterbutiken.
Hejdå Siurana.
Ett gäng bilder skickar jag däremot med. Klicka för full storlek.
Okänd klättrare på mandragora, 7b+
Erik på L'escamarlà, 7c+
Martin på fistjam led, 7c+
Jag är avslappnad i pockets på La cara..., 8a+
Mirre gör Tagediebe, 7c
Erik gör Siouxie, 7c+
Vi kanske inte var starkast på klippan men fan så snygga. Kolla bara!
Vovven som driver klätterbutiken.
Hejdå Siurana.tisdag 16 november 2010
Festen är slut...
I söndags landade åtta och en halv trötta svensk/finsk/norsk/judiska personer på den sämsta flygplatsen i Sverige, Skavsta airport. Även fast flyget var i tid och väskorna kom på bandet som utlovat var det ingen munter skara som satte sig på flygbussen på väg mot Stockholm. Själv klev jag innanför dörren runt halv ett på natten och blev bemött av en saknad flickvän.
Efter en vecka i font, och en vecka i Siurana kan jag bara konstatera att nästa gång blir det två veckor på samma ställe. Man hinner ju knappt börja vänja sig innan det är dags att dra. Och inte finns det tid för vilodagar heller ("Vafan, vi drar ju i övermorgon! klart vi ska klättra!"). Hursomhelst var det trevligt att återbesöka två av de finare destinationerna i Europa för ett par veckors R&R.
Mandragora 7b+ (35 meter njutning/ångest)
Är det någon som har utmärkt sig på den här resan, åtminstone på spaniendelen så är det allas vår vän Peter "Köttklossen" Renlund. Varje dag har han imponerat på oss med åtminstone ett stordåd, som t.ex. andra dagen då han slet sig upp för L'escamarlà, 7c+ på andra försöket. Eller näst sista dagen när han fick för sig att sätta upp slingor och flasha Ya os vale, 7c strax efter han hade bestämt sig för att "sluta klättra för dagen". Vilken karl!
"Köttklossen"
Tyvärr så filmades det inte så mycket i Siurana den här gången. Visst blev det några sends filmat underifrån i sedvanlig buttshot-stil mest bara för att kunna kolla på själva, men långt ifrån tillräckligt för att göra film med. (Om man inte satsar på en tredjeplats i crimper 2011 dvs) *hårda ord*
Jag slänger med den tredje filmen från fontan.
Som efterfrågat på vimeo, och självklart i HajDäfinischon!
/Martin
Fontan pt. 3 from Martin Leidebrant on Vimeo.
måndag 15 november 2010
Snipp snapp snut
Så där ja. Nu e mjölksyraveckan i Siurana över vare sig man vill eller inte. Nu e d bara hem å blekna bort igen. Kul fest.
Men inte är vi bittra inte. Enligt Krullot är det tydligen fantastiska förhållanden här hemma också, som så många gånger tidigare är det en fråga om inställning. Och det är ju faktiskt så, egentligen gillar vi ju inte långa pumpleder på missfärgad, vass, betongliknande skitsten. Vi gillar inte heller att vara svagast på klippan, stå med lätt öppna munnar och böjda nackar och bli imponerade av pojk- och flickvaskrar som onsightar våra projekt. Nä, på flaten får man i alla fall vara ifred med sin snedvridna verklighetsuppfattning.
Det fotades sjukt mycket och filmades även en del. KK har inte bara störst biceps utan nu även längst kamera. Martin kommer förhoppningsvis snart igång med redigerandet och då blir det ju garanterat roligt, för oss i alla fall. Jag hoppas som vanligt på mycket exponering men kommer väll antagligen hamna i skuggan bakom den surkrimpande mamman och den vrålande fitnessbjässen.
Men inte är vi bittra inte. Enligt Krullot är det tydligen fantastiska förhållanden här hemma också, som så många gånger tidigare är det en fråga om inställning. Och det är ju faktiskt så, egentligen gillar vi ju inte långa pumpleder på missfärgad, vass, betongliknande skitsten. Vi gillar inte heller att vara svagast på klippan, stå med lätt öppna munnar och böjda nackar och bli imponerade av pojk- och flickvaskrar som onsightar våra projekt. Nä, på flaten får man i alla fall vara ifred med sin snedvridna verklighetsuppfattning.
Det fotades sjukt mycket och filmades även en del. KK har inte bara störst biceps utan nu även längst kamera. Martin kommer förhoppningsvis snart igång med redigerandet och då blir det ju garanterat roligt, för oss i alla fall. Jag hoppas som vanligt på mycket exponering men kommer väll antagligen hamna i skuggan bakom den surkrimpande mamman och den vrålande fitnessbjässen.
fredag 5 november 2010
Festen fortsätter!
Det märks att man varit på resa ett par dagar.
De första dagarna känns det mesta nytt och spännande. Känslan att kunna dricka öl när som helst, inte behöva oroa sig för annat än vädret och att skratta alldeles för mycket är dock något man vänjer sig vid underligt fort.
Helt plötsligt undrar man om man någonsin gjort någonting annat tidigare i livet, och tror att det är faktiskt så här som vardagen ser ut.
Maison Bleau, vårt hem i en vecka
Hursomhelst har vi haft fem riktigt grymma dagar än så länge.
Vädret har dock kanske inte visat sig från sin bästa sida, utan fortsätter att reta oss med regn, fukt och en temperatur runt 17 grader. Vi har dock kunnat klättra nästan alla dagar så helt åt helvete är det ändå inte.
Gårdagen spenderades i Cuvier Rempart.
Ett stilla dimmoln av regn låg stadigt över skogen under dagen, men visst gick det att ta i lite ändå.
Efter att ha värmt upp lite började vi hänga på Duroxmanie (directe) som ligger på vägen upp mot Cuvier Rempart. En klassisk 7a på helt makalösa fontangrepp. Efter lite betatrubbel stod jag, Jocke och Daniel på toppen.
Fredrik gjorde några riktigt bra försök, men då slog olyckan till. Fredrik slant av i en rätt utsatt position och föll rakt ner mot Jocke. Jocke hade precis rättat till paddan, och det hela slutade med att Jocke tog emot Fredriks bakhuvud med ansiktet.
Rätt mörbultad och med en lättare hjärnskakning fick Jocke ta ledigt från klättringen resten av förmiddagen. (Han snöt blod under kvällen.)
Vi gick vidare upp mot klassikerna Tristesse och Big Boss.
Daniel imponerade på de flesta fransoserna med sexpack och bar överkropp genom att riva av Tristesse (7c) på bara några försök. Jag själv jobbade lite på både de ena och andra, men merparten gick åt att med lite dödsångest försöka kruxmoven på Big Boss. Det gick inge vidare...
Vi blev mer och mer nedstämda på grund av det dåliga vädret och begav oss längre in i skogen för att testa Le Champignon (7b). Jocke gjorde comeback på scenen och sände problemet med otrolig finess och stil (se film nedan).
Vi åkte hemåt och lagade pasta, drack öl och struntsnackade. Inte helt fel alltså.
Tyvärr så har jag 6 (!) rätt högljudda tuppar som bänkat sig utanför mitt sovrumsfönster. Runt klockan fyra varje morgon bestämmer de sig för att tävla i oväsen. Detta ledde till att i natt gick jag ner och la mig i tvåsitssoffan på nedervåningen. Jag som trodde man bara kunde ha en tupp i hönsgården, men fransmännen vet visst bättre.
En av tuppjävlarna
Idag var det plaskblött när vi vaknande så vi kom ut rätt sent.
Vi drog oss mot Rocher fin. En lite högre belägen sektor i hopp om att det skulle ha torkat lite i den lilla vind som fanns. Tyvärr var det mesta blött men vi fick en hel del klättrat iallafall. Ingen imponerande sektor, men visst fanns det guldkorn.
Ett av guldkornen...
Nu är det läggdags, men självklart skickar jag även med en film den här gången också.
Enjoy!
/Martin
Enjoy!
/Martin
tisdag 2 november 2010
Äventyr
Jag hittade ett album på datorn nyss där mitt och Eriks äventyr till Stora Skramsö finns dokumenterat. Skrattar inombords över hur rädda och små vi kände oss under och på den mäktiga väggen. Men för att börja från början...
Vi bestämmer oss för att åka ut till SS en helg och klättra lördag+söndag. Erik sköter införskaffandet av båt till resan då det är två mindre sund som skall passeras med klätterutrustning och sovattiraljer. Med detta känner vi oss relativt självsäkra då vi parkerar vid Muskötunnelns mynning och packar ur bilen. Vi blåser upp båten och gör oss redo för vad vi tror är det första sundet. Vi tittar ut över vattnet och tänker nog båda två att "det där känns längre än 10-15 minuter" vilket stod i föraren.
Erik dundrar iväg med första packningsomgången så årklykorna nästan smälter men lugnar snabbt ner sig då båten inte verkar röra sig snabbare hur man än gör. När han kommit tillbaks och jag gör mig redo bestämmer sig Erik för att han skall simma bredvid för att det skall gå snabbare. Sagt och gjort kravlar han sig upp på land nedkyld som Ötzi.
Väl framme går vi till andra sidan av ön för att reka och ser då att vi tagit oss till fel ö. HELVETE. Vi lägger ut korten på bordet och inser att vi absolut inte tänker ta oss tillbaks. Det må ta längre tid att fortsätta åt detta håll men vi vänder inte tillbaks. Sagt och gjort packar vi allt i gummibåten och Erik, kittad med bättre fotbeklädnad (läs sandaler), börjar knuffa densamma i den höga vassen. Själv försökte man ta sig fram med flipflop i blåleran. Inte att rekommendera. Inte nog med att jag fastnade med varje steg utan halvvägs gick skiten sönder och jag var tvungen att gräva fram skon ur leran. Skit.
Efter ca 500m vadande (ja det tog lång tid) kommer vi fram till det första sundet som man skall gå till. På andra sidan av detta ligger Lilla Skramsö där basecamp upprättades.
Erik + packning med SS i bakgrunden
Vi bestämmer oss för att åka ut till SS en helg och klättra lördag+söndag. Erik sköter införskaffandet av båt till resan då det är två mindre sund som skall passeras med klätterutrustning och sovattiraljer. Med detta känner vi oss relativt självsäkra då vi parkerar vid Muskötunnelns mynning och packar ur bilen. Vi blåser upp båten och gör oss redo för vad vi tror är det första sundet. Vi tittar ut över vattnet och tänker nog båda två att "det där känns längre än 10-15 minuter" vilket stod i föraren.
Erik dundrar iväg med första packningsomgången så årklykorna nästan smälter men lugnar snabbt ner sig då båten inte verkar röra sig snabbare hur man än gör. När han kommit tillbaks och jag gör mig redo bestämmer sig Erik för att han skall simma bredvid för att det skall gå snabbare. Sagt och gjort kravlar han sig upp på land nedkyld som Ötzi.
Väl framme går vi till andra sidan av ön för att reka och ser då att vi tagit oss till fel ö. HELVETE. Vi lägger ut korten på bordet och inser att vi absolut inte tänker ta oss tillbaks. Det må ta längre tid att fortsätta åt detta håll men vi vänder inte tillbaks. Sagt och gjort packar vi allt i gummibåten och Erik, kittad med bättre fotbeklädnad (läs sandaler), börjar knuffa densamma i den höga vassen. Själv försökte man ta sig fram med flipflop i blåleran. Inte att rekommendera. Inte nog med att jag fastnade med varje steg utan halvvägs gick skiten sönder och jag var tvungen att gräva fram skon ur leran. Skit.
Efter ca 500m vadande (ja det tog lång tid) kommer vi fram till det första sundet som man skall gå till. På andra sidan av detta ligger Lilla Skramsö där basecamp upprättades.
Erik + packning med SS i bakgrundenFör att ta sig till SS från LS är det ett ytterst litet sund som skall passeras, dock med en ytterst störig ström. Vi knyter fast klätterrepet i båten och Erik far iväg. Efter ett antal försök kommer han iland. En åra fattigare.
Väl framme skall det ju tydligen klättras också. Något tagna av resan och med rådande kommunikationsläge bestämmer vi oss för att klippa bult. Nog spännande det.
Lotus, en ruskigt teknisk och svår led
Väl framme skall det ju tydligen klättras också. Något tagna av resan och med rådande kommunikationsläge bestämmer vi oss för att klippa bult. Nog spännande det.
Lotus, en ruskigt teknisk och svår ledDagen avslutandes på LS med whiskey och middag vid öppen eld. Dagen efter beslutades att vi inte var modiga nog så vi drog till Östnora och sportade istället.
Lilla Skramsö och basecamp
Avslutningsvis kan man väl säga att i alla fall jag är mycket sugen att återvända inom en snar framtid, dock med båt, för att klättra vad som verkar vara fantastiskt spännande och häftig klättring.
Lilla Skramsö och basecampAvslutningsvis kan man väl säga att i alla fall jag är mycket sugen att återvända inom en snar framtid, dock med båt, för att klättra vad som verkar vara fantastiskt spännande och häftig klättring.
Fest i skogen!
Jag, Fredrik och Daniel anlände till Beauvais tidigt på söndag morgon, efter en faktiskt ganska smärtfri rajjanääärflygresa.
Daniel hade övertalat sin flickvän Veronica att köra ut oss till Skavsta, och flyget gick ju i tid. En liten sovstund på planet och nu var vi redo att bege oss mot Fontainebleau.
Vi hade ett mindre problem. Daniel hade aldrig fått någon bekräftelse för boendet, så lite smått nervösa knappade vi in adressen till giten i GPS:en och begav oss mot en osäker framtid.
Våra farhågor besannades efter diverse pinsamma samtal med madam Beaumont (som inte talade ett ord engelska), en ännu äldre madam som hjälpte oss lite med översättningen, samt mer tolkningsassitans från Jerome som driver Bouder shopen i Bas Cuvier. Vi hade ingenstans att bo.
Som tur var hade Jerome kontaker, och vi fick numret till Neil som hade ett litet gite att hyra ut strax utanför malesherbes, sydväst om Fontan. Neil är engelsman och vi misstänker att han inte gör så mycket annat än att hänga runt i skogen och klättra hela dagen medan pengarna rullar in tack vare förvirrade svenskar som irrat sig vilsna i Frankrike.
Hursomhelst fick vi tag på riktigt bra boende, till ett riktigt bra pris också!
Vi har haft problem att hitta mat.
Tyvärr så samspelar inte franska och svenska vardagskulturer.
Allting verkar vara stängt, typ hela tiden... suck.(Vi fick veta i efterhand att de hade "röd dag" under måndagen vilket kanske bidrog till vår irritation.)
Nu har vi dock bunkrat upp med både brieost, kronenbourgs och billigt rödvin efter ett besök på carrefour.
Första dagen i skogen spenderas, (självklart) i Bas Cuvier. Efter att ha lekt runt på i princip alla sjukt grymma fyror och femmor gick vi bort till carnage/helicopter-blocket och slet lite hud. Daniel årsflashade carnage, och gjorde några bra press på Abbé résina. Jag kände lite mer på Carngae och konstaterade att det kändes mycket bättre än förra året. Inget sänd den här eftermiddagen dock. Vi mötte upp Jocke "hiphop" Berglund och åkte hem.
Fredrik laddar i Bas Cuvier
Andra dagen spenderade vi i området Buthiers, som ligger ca 10 minuter bilväg från hemmet. Väldigt fint område. Alla fyra släpade sig upp för Nemesis, en superfin 7a arete på klassiska fontslopers.
Sen gick vi vidare mot Lady Big Claques (7a+) som skulle enligt Jockes källor vara "det problemet man ska klättra i fontan, om man bara ska klättra ett".
Det visade sig handla om ett superfint överhängade kylskpåpsmonster. Daniel och Jocke kämpade sig upp fort medan undertecknad fick se sig besegrad av brist på både high ball-psyke, och muskelmassa. Grymt problem, men om det var finast i skogen vet jag inte riktigt. (Man blir lätt bortskämd här). Daniel imponerande även genom att klättra Appartenance (7c) efter typ hundrafemtio försök på de första moven.
Det visade sig handla om ett superfint överhängade kylskpåpsmonster. Daniel och Jocke kämpade sig upp fort medan undertecknad fick se sig besegrad av brist på både high ball-psyke, och muskelmassa. Grymt problem, men om det var finast i skogen vet jag inte riktigt. (Man blir lätt bortskämd här). Daniel imponerande även genom att klättra Appartenance (7c) efter typ hundrafemtio försök på de första moven.
Lady Big Claques
Sen vidare upp mot Magic Bus (7b+), ett takproblem där baken befinner sig ca 3 cm från marken under 80% av problemet.
Fina rörelser (som jag t.o.m. lyckades få till, dock utan att knyta ihop påsen) men kanske lite trist att ligga i en sunkig grotta och skrika när man befinner sig på en magisk plats som denna.
Undertecknad på Magic Bus
Idag har det regnat och vi tog en vilodag.
Morgondagen ser bättre ut, och då blir det Cuvier Rempart. High balls igen... huuuuuga.
Jag bifogar en liten film, dock med ovanligt dålig kvalité. Både på bilden och... eeehmm... kvalitén.
/Martin
Visdom
Min och Emilys familjerådgivare – Erik Lundqvist (för övrigt ett riktigt kap: välutbildad, strax under medellängd, socialt geni osv.) – lät oss häromdagen få veta att vi är något alldeles extra när det handlar om att alltid säga emot. Jag kände mig givetvis träffad och protesterade...
Den här egenskapen att alltid sätta sig på tvären och liksom förlänga trotsåldern med en sisådär ett kvarts sekel gör sig påmind även i klättersammanhang. Jag har exempelvis ganska svårt att anamma andras beta på leder men delar mer än gärna med mig av mitt aldrig sinande förråd av innovativa in- och utvridningar. Men, på senare tid har jag varit tvungen att tänka om. Jag tänker härmed dela med mig av mina senaste aha-upplevelser inom klättervärlden som jag för ett halvår sedan bara hade rynkat på näsan åt:
1) Termobyxor. Själen och stjärten hänger ihop. Dagisfröknarna är här för att stanna.
2) Ekoberget. En klippa som stimulerar till de mest intrikata positioneringar, och det gillar vi ju. Riktiga pärlor är: Vårkåt, Anomalocaris, Brena och Hallucogenia.
3) Om man spänner kroppen när man gör ett svårt flytt är det större chans att man inte faller av. Halleluja!
Den här egenskapen att alltid sätta sig på tvären och liksom förlänga trotsåldern med en sisådär ett kvarts sekel gör sig påmind även i klättersammanhang. Jag har exempelvis ganska svårt att anamma andras beta på leder men delar mer än gärna med mig av mitt aldrig sinande förråd av innovativa in- och utvridningar. Men, på senare tid har jag varit tvungen att tänka om. Jag tänker härmed dela med mig av mina senaste aha-upplevelser inom klättervärlden som jag för ett halvår sedan bara hade rynkat på näsan åt:
1) Termobyxor. Själen och stjärten hänger ihop. Dagisfröknarna är här för att stanna.
2) Ekoberget. En klippa som stimulerar till de mest intrikata positioneringar, och det gillar vi ju. Riktiga pärlor är: Vårkåt, Anomalocaris, Brena och Hallucogenia.
3) Om man spänner kroppen när man gör ett svårt flytt är det större chans att man inte faller av. Halleluja!
måndag 1 november 2010
På tal om Siurana
Alla som har prövat vet ju att man ibland kan bli lite stursk när man har druckit några öl. Är man i Spanien kan denna företeelse förstärkas eftersom ölen är så små och därmed kan bli fler. Känslan av odödlighet är härlig. Jag tror att man i alla manliga deltagares sinnen kunde ana denna sinnesstämning just denna kväll, som liksom alla andra tillbringades på climbers planet i Cornudella de Montsant. Det speciella med denna afton var dock att nu var det upp till bevis... Det skulle brytas arm..
Om jag inte minns fel var det Simon Kaijser och KK som inledde. Pang sa det. Kaijser nedlagd inom loppet av några sekunder. Alla skrattade naturligtvis och tänkte antagligen i sina stilla sinnen att den där Kaijser har regisserat mycket och tränat lite.
Men nu kommer det häpnadsväckande. En efter en slaktas deltagarna av KK. Det testas med höger, det testas med vänster. Inget hjälper. Alla är givetvis optimistiska när de sätter sig mittemot odjuret, beredda att i alla fall bjuda på en ordentlig match. Men så fort gonggongen går blir alla motståndares förväntan förbytt mot förvåning och skräckblandad förtjusning. Det går inte att rubba KKs armar, ingen, inte ens Martin som ju väger 10 kg mer har en chans trots att KK inte ens ser ut att ta i.
Turen kommer till mig... minst i sällskapet som vanligt.. oddsen är såklart skyhöga för eriksgata. Men någonstans inom mig finns det ett hopp, jag har ju i alla fall teknik, korta armar, estrella i kroppen och allt det där som kanske kommer att hjälpa... Jag får givetvis lika mycket stryk som alla andra.
KK är ett skruvstäd fången i en pojkes kropp, testa själva!
Om jag inte minns fel var det Simon Kaijser och KK som inledde. Pang sa det. Kaijser nedlagd inom loppet av några sekunder. Alla skrattade naturligtvis och tänkte antagligen i sina stilla sinnen att den där Kaijser har regisserat mycket och tränat lite.
Men nu kommer det häpnadsväckande. En efter en slaktas deltagarna av KK. Det testas med höger, det testas med vänster. Inget hjälper. Alla är givetvis optimistiska när de sätter sig mittemot odjuret, beredda att i alla fall bjuda på en ordentlig match. Men så fort gonggongen går blir alla motståndares förväntan förbytt mot förvåning och skräckblandad förtjusning. Det går inte att rubba KKs armar, ingen, inte ens Martin som ju väger 10 kg mer har en chans trots att KK inte ens ser ut att ta i.
Turen kommer till mig... minst i sällskapet som vanligt.. oddsen är såklart skyhöga för eriksgata. Men någonstans inom mig finns det ett hopp, jag har ju i alla fall teknik, korta armar, estrella i kroppen och allt det där som kanske kommer att hjälpa... Jag får givetvis lika mycket stryk som alla andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)