tisdag 23 november 2010

Sydballen, en nytur i oväntad stil

Jag och Brian hade pratat om det redan förra året. Då hade han gjort ett försök med Enri vilket hade misslyckats på grund av att Enri stukade foten på anmarschen. Trist men ändå ganska skönt kanske... Likaså var jag och Björn väldigt nära att fara iväg men som vanligt är det mycket annat i vägen för äventyret.

Nu tedde det sig i alla fall så att jag och Brian for i väg i början av september för att bestiga Sydpillaren på Mongejura i Romsdalen. Turen har grad sex och består av tjugofyra replängder fjällklättring plus scrambling på slutet. Nedstigningen är en tre till fyra timmars hajk i fjällmiljö. Allt med fjäll innan låter fint men är ju i regel skit.

Tanken var att turen skulle vara ett kul och lagom äventyr för det gamla replaget. Vi klättrar ju inte tillsammans så ofta längre tyvärr, men vi har väldigt roligt när vi väl gör det. Vi for iväg på fredagen den tredje september i Brians V70. Glada och härliga, filmandes och lyssnandes på smäktande populärmusik. Klockan hann bli tio innan vi tryckt i oss allt smågodis och kommit fram. Då hade mörkret redan fallit sedan en timme tillbaka. Det var kallt, bara några enstaka plusgrader. Vi kurade ihop oss i bagageluckan, ställde klockorna på halv fyra och Brian somnade. Själv låg jag i någon form av mellanläge och svettades. Nervös och orolig, men jag var förberedd, tidigare erfarenheter från fjällklättring har gett mig liknande symptom. Det är liksom ingen större fara att missa lite sömn, det är så det är för mig och det är nog ingenting att göra någonting åt.


Vi vaknade huttrande, lagade instant oatmeal (klart bra produkt från staterna) och kokade kaffe. Vi lade i klassisk stil upp vad vi hade i utrustningsväg på parkeringen och gick med lätta morgonstånd igenom vad som skulle tas med för dagen. Planeringen såg ut som följer:

  • Starta anmarschen 0430
  • Starta klättringen 0600 lagom till solens uppgång
  • Leda i block, sex replängder i taget. Jag skulle inleda
  • Klättringen skulle vara klar senast klockan nio då det blev mörkt
  • Nedstigningen skulle antagligen ske i mörker, i ljuset av nylånade pannlampor
  • Mat bestod av ett rejält gäng flap jacks, Brians nötmix och fyra och en halv liter vatten 
  • Vi var klädda i vanliga klätterkläder plus varsin syntetsfoderjacka av tunnare slag 
  • Racket var typ kilar och fullt sätt kammar, några dubbelt. Största var camalot nummer två. 
Innan hade vi talat med tidigare bestigare, Simon Kaijser, Erik Massih och Sofia Sandgren. Vi hade läst några resereportage och kommit fram till att det gick att klättra turen på ganska många olika vis. Det fanns de som hade sprungit upp på fyra timmar, det fanns de som hade tagit två dygn på sig. Vi uppskattade vår kapacitet till något över medel och hoppades att planeringen var realistisk. Så man gör när man inte riktigt vet... Varken Brian eller jag hade gjort en så lång tur tidigare, själv har jag aldrig ens varit i närheten även om jag klättrat en hel del på egen utrustning. Med hoppet ställt till min klättringstekniska överkapacitet och Brians järnpsyke så hoppades och trodde vi att vi skulle greja det hela utan större ansträngning.

De första sex reporna gick bra. Skitklättring bortsett från den sista replängden. Vi var varken snabba eller långsamma men vi kunde definitivt höja tempot ytterligare. Brian hade dock problem med klädseln, han blev för varm med jackan virad runt sig och hade det jobbigt med ryggsäcken som andreman.

Brian tog som överenskommet över på sjunde replängden. Någonstans här, mellan den sjunde och den tolfte replängden, gick vi vilse även om vi inte förstod det då. Vi hade en topo som vi diskuterade kring på varje standplats. Men som många med mig vet, är det inte alltid så lätt att komma överens med kartor. Mycket ser likadant ut och med lite fantasi och optimism kan det mesta överensstämma riktigt bra.

När jag tog över på den trettonde replängden hade det gått lång tid. Brian hade under sitt block tvingats göra i alla fall en livsfarlig replängd med en säkring på trettio meter. Lätt klättring i och för sig, men fortfarande, vi blev lite illa till mods inför det som väntade oss. För det är ju lite så med långturer, de tar inte slut. Man hinner få ångest och bli lättad många gånger om.   

På den fjortonde replängden förstår vi att vi är fel. Jag tvingas klättra en i stort sett helt osäkrad, orensad och relativt hård replängd med väggklättring på småkrimpar. Idiotiskt. Tur att man har fått en ordentlig uppfostran... Vi kommer upp på en hylla precis under det jättelika tak som vi har siktat mot de senaste repländerna och lyckas fantisera ihop att vi nog har kommit tillbaka på rätt spår. Men nu har det gått lång tid, diskussionerna kring vägval och flera traverser fram och tillbaka har gjort att vi ligger långt efter i planeringen. Vi studerar topon och kommer då underfund med att om vi var är där vi hoppas så befinner vi oss på sista ordentliga hyllan. Inte ens amerikansk optimism kunde rå på det enkla faktum att det var omöjligt för oss att komma upp innan mörkret.

Hyllan var en och en halv meter bred och kanske två meter lång samt sluttade utåt. Vi lade ut repet som liggunderlag och positionerade oss på sätt som vi inte riktigt var vana vid. Trots att vi låg tätt omslingrade blev det väldigt kallt. Temperaturen var antagligen ungefär den samma som natten innan och vi hade inga andra kläder än de vi hade på kroppen plus våra jackor. Vi somnade till ibland, vaknade av att vi frös, åt lite flapjack, blev varm, bytte plats och så vidare. Brian frös mer än jag trots sina nittio kilogram, han hade inga långkalsonger. Väldigt obehagligt om än lite komiskt att ha en fullvuxen och panikhuttrande man mellan benen som inte riktigt vet var han ska ta vägen.

Även om det naturligtvis inte var någon överhängande fara så kände vi oss väldigt utsatta och exponerade. Bristen på utrustning, den fallande temperaturen, oron av att vi var fel och stressen av att vi låg mycket långt efter i planeringen var nog de viktigaste orsakerna. Så här i efterhand så tycker jag att vi hade otrolig tur. Det hade kunnat vara mycket värre. Tänk om det hade börjat regna, tänk om det hade blåst, tänk om det hade blivit frost... Bara turen gjorde att vi klarade oss undan med att frysa väldigt mycket. Om det hade blivit farligt på riktigt gick det ju säkert att tillkalla hjälp eftersom mobilerna hade mottagning. Detta var dock nått vi inte visste innan, det hade lika gärna kunnat vara noll mottagning och då hade vi ju verkligen varit utelämnade. Flax och återigen dålig förberedelse.

 Brian ljuger ihop nått till sin hustru

Jag har nyss ljugit ihop nått för lilla mamma, ingen idé att göra henne orolig...

Solen gick till slut upp och vi fortsatte. Jag klättrade en replängd i samma stil som den innan hyllan men med bra säkringar. Således fick vi det hela bekräftat, vi var vilse. Nu hade vi dessutom en halv liter vatten kvar att dela mellan oss för resten av dagen. Klippan är sydvänd och för varje timme som går blir det varmare och varmare. När vi insett detta blir vi uppgivna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi befinner oss nu på en stor hylla och det ända vi ser ovanför oss är skräckinjagande tak mot den blå himlen och brant klättring upp till dessa. Vi börjar ringa...  Jag pratar med Erik men framför allt med Oscar Alexandersson som gjort turen bara några veckor innan (På fyra timmar...). Vi får bekräftat att vi är vilse, vi har antagligen kommit ut alldeles för mycket till höger på den brantare delen av mongejura och vi är för högt uppe för att kunna fira ner till marken igen på ett säkert sätt (vi har enkelrep). Vi vet  helt enkelt inte vad vi ska göra, det finns liksom inga alternativ. Vi funderar på fjällräddning, men är vi i en nödsituation? vet inte riktigt, tror inte det... Men mitt i denna uppgivenhet är det den goa gubben Oscar som får oss att samla kraft. Över telefon intalar han mig att det faktiskt bara är att klättra upp. "Mongejura är ett klätterbart fjäll, upp kommer ni alltid! ". Och det är väll så, det är fan bara att klättra. Så vi gör det. Med dehydrerade kroppar försöker vi hitta den lättaste vägen upp, vi tar sikte på ett jättelikt dieder som klyver ett av de skräckinjagande taken och kör. Orensade, bitvis osäkrade replängder tar oss uppåt. Med undantag för ett lite överhäng med 7a-klättring är det acceptabel klättring och det visar sig faktiskt att vi till och med kan ta oss upp till det stora diedret och genom taken.

Klättringen fungerar ganska bra trots förutsättningarna även om jag önskar mig bort vid många tillfällen sittandes i dåliga ankare säkrandes en tung amerikan. Dagen blev för mig en brottningsmatch mot mitt egna psyke, min kamrats psyke, fysiska tröttheten hos oss båda men framförallt förmågan att ta väl övervägda och snabba beslut.Kunde inte låta bli att tänka tankar som: Ska vi dö nu !? Bara tanken är helt svindlande. För min del har jag aldrig ens varit i närheten av att vilja sätta mig i situationer som innebär en sådan insats. 

På standplatsen efter det stora diedret börjar det bli mindre brant. Och det visar sig faktiskt att vi börjar närma oss toppen. Vi klättrar på och jag kan knappt beskriva min lycka över att vi nu faktiskt antagligen klättrar på den delen av turen som är scrambling. För mig lättar allt, jag blir överlycklig. Nu kan det få ta hur mycket tid som helst, vi är inte på väggen längre. Efter några timmars scrambling kommer vi upp till toppen, där finns det vatten... Vi börjar traska mot den stig som ska leda oss ner till dalen igen och under denna promenad hinner det bli mörkt igen. Vi kommer fram till sjön där stigen ska börja men hittar den inte. Vi ringer och letar i flera timmar med dåligt resultat och vi inser att det kommer bli ytterligare en natt ute. Flapjacksen är nu slut men det gör inte så mycket, vi är sedan länge inne i andra andningen... Brian ser till att ramla i en myr lagom till sovdags vilket resulterar i blöta byxor. På grund av vår sovteknik ledde detta till att mina byxor också blev härligt fuktiga. Vi delade broderligt på allt helt enkelt.

En minst lika jobbig natt blir det såklart men vi vaknar hyffsat torra och till uppehållsväder. Efter ett par timmars letande hittar vi stigen och vi ramlar i stort sett ned mot dalen... Vi säger båda två att det var otrolig tur att vi inte gick den i mörker. Stigen är bra men brant. Efter två timmar är vi nere vid vägen, vi garvar av trötthet och promenerar tillbaka till bilen. Det är då jag för första gången ser väggen nerifrån i dagsljus... och den är så förbannat hög, hade jag sett den innan vår klättring hade jag aldrig räknat med att vi kunde göra turen på femton timmar.

Även om det har tagit ett och ett halvt dygn längre än planerat och vi har klättrat ca fjorton nya replängder blir jag stolt över oss. Sjukt lärorikt även om jag skulle vilja ha det ogjort. För många andra hade vår situation inte lett till några större problem, men för oss blev situationen extrem på grund av våra förutsättningar både erfarenhetsmässigt och utrustningsmässigt.

Fokus låg inte på fotande, här sitter jag dock i en stand på någon av de sista reporna

 
För min egen del längtar jag tillbaka till storvägg. Jag längtar efter äventyret som det innebär att vara ett replag på en vägg. Men jag kommer aldrig vara lika dåligt förberedd igen, jag kommer aldrig klättra utan reservplaner och ordentligt med utrustning. Saker kan gå fel och när de gör det vill jag vara förberedd. Orkar man inte bära ett par extra liter vatten får man väll se till att träna lite mer innan helt enkelt. Ungefär en vacka damp det ned ett mail i boxen från Brian. Kort och koncist som vanligt.

Jag är sugen att åka tillbaka nästa sommar och gör den på riktigt.  Du?
Brian


Blir en annan vägg nästa gång...

För er som vill hitta stigen kommer här en bättre beskrivning av hur man ska gå till väga än de som jag hittade på nätet.

Gå till stugorna som ligger vid en dammliknande konstruktion vid sjöns sydspets. Vänd dig om och titta mot mongejuras topp. Du ska då ha en platå cirka hundra meter framför dig. Gå upp på platån som ligger sydväst om stugorna. Gå runt uppe på platån och sök efter orange/rödmålade stenar. Stenarna är markerade med små fläckar bara vilket gör att de bara är synliga i en viss riktning. Riktningen skall vara mot mongejura och inte rakt ner mot dalen. När man väl hittar stigen kommer man alltså gå tillbaka mot mongejura men långsamt snedda nedåt mot dalen. När man väl hittat en röd markering är det inga problem att hålla sig till stigen. Platån är stor, runt femtio gånger femtio meter så det kan ta en stund att hitta någon av stenarna.

Vad långt det blev... Men vi var också borta en stund...

3 kommentarer:

Simon sa...

Jag tycker att det känns pressetiskt olämpligt att utelämna delen om torrdasset.

Anonym sa...

Bra skrivet, hög igenkänningsfaktor från annat fjäll. Tack för vägbeskrivningen ned.

John Liungman sa...

Spännande! Var det en nytur? Tack för vägbeskrivningen på slutet.