En doft av Victor

Nyårskalaset 10/11 tillbringades i Cornudella de Montsant som säkert några redan har uppmärksammat. Så nära rave man komma antagligen. Det var roligt, sent och svettigt. För att inte göra min vana trogen så hoppar vi högtravande pladder. Det som hände var som följer.

Peter och jag har varsina ägodelar som vi håller särskilt varmt om hjärtat. Våra jackor. Min är röd och lite mindre, hans är svart och lite större. I övrigt är de av samma typ.

När vi efter plikttroget dansande till 0730 den 1:a januari äntrade pensionat Oskar så var det utan jackor och utan minne av att vi hade haft de på oss ett gäng timmar tidigare.

När vi vaknade kom vi på detta förargliga snedsteg. Peter grottade fram sitt exemplar efter tjatigt och Kafkainspirerat letande. Min förblev dock försvunnen. Jag drabbades av sorg. Jag som under hela min levnadsperiod i pretentiös stil predikat om tingens ringa värde drabbades av saknad och relativt långvarig depression. På riktigt. Ölet smakade inte som förr, stenen var ful, repet för kort och kamraterna ondskefullt oförstående. Bicep svarade dock.

En vecka efter hemkomsten ramlade ett mail från Victor ner i Peters inlåda. Ägaren till världens bästa refugio skrev så här:

Hi Peter,

I have a red jacket. Your jacket is Arcteyx, size s/p??

If it is your jacket, if you want I can send it you to your house.

I wait for your news.

Regards,

Victor Miró

Med en doft av Victor och rök från diverse plantor, fläckar från kalkstensdamm och smutsig hud, hänger den nu äntligen här, hemma i söderförort igen. Vackert. Jag kan inte med ord beskriva den känsla av tillfredsställelse och lugn jag just nu känner på grund av detta iordningställande. Endast Peter kan nog förstå på riktigt, han kan ju jämföra med sitt lidande även om det var mycket kortare.

Nästa söndag drar vi till Siurana!!