Reseskildring

Okej. På begäran kommer här ett inlägg baserat på mina suddiga minnesbilder från trippen till Siurana:

Själv hade jag en dryg vecka innan avresa drabbats av en mycket svårartad förkylning (typisk nära-döden-upplevelse: det kom snor ur mig!). Jag fruktade därför att den fantastiska formtopp jag under månader av målmedveten träning lyckats bygga upp med ens var tillintetgjord. Med andra ord: jag hade något att skylla ett eventuellt misslyckande på, vilket jag utnyttjade vid ett flertal tillfällen.

Hursomhaver. Det var tre gossar på helspänn som satte sig på bussen till Skavsta. Vi var alla vakna och hungriga.

När vi kom fram till den gudsförgätna flygplatsen var vi så adrenalinstinna att vi var tvungna att dopa oss för att få slut på darrningarna.

Väl framme i Cornudella väntade oss en smärre chock. Vår egen guru, den framvändigt tunnhårige och bakvändigt dreadslockige, trinda men godmodige Victor lät meddela oss att större delen av refugiot hade brunnit ner en knapp månad tidigare och stod under återuppbyggnad. Kvar var bara entréplanet som tjänar som café/bar. Som en sann gentlemann hade Victor dock låtit ordna så att vi fick bo i en utomordentligt tjusig våning med magnifik utsikt bara ett stenkast bort.

Dessutom bjöds vi, trots den sena timman, på den första i raden utomordentliga middagar med tillhörande rödvinskrus som sedan kom att bli vår enda fasta punkt i den spanska tillvaron.

Och klättringen då? Jo det blev lite av den varan också. Vädergudarna var blida mot oss och gav oss förutsättningar att inte bruka en endaste vilodag. När solen tittade fram gavs även tillfälle att exponera sin bleka lekamen för den spanska vintersolen.

Således klättring varje dag, mer eller mindre bakfulla. Peter såg lite darrig ut till en början, men det visade sig vara en illusion. Han bibehöll sin starka form från förra resan med både en 7b+ och en 7c flash. Dessutom var han historiskt nära att få till den eminenta leden La cara que no miente, 8a+. Själv öppnade jag på motsatt sätt. En 7c på andra försöket första dagen kändes lovande men sen var det mestadels stolpe ut. Fick till slut göra några andra leder också, men inga riktiga stordåd. Erik däremot trotsade sin negativa karma från förra resan och gick på som den rödlätta ångvält han egentligen är. Resultat: 7b+ OS, 7b+ flash (under mycket svåra interna förhållanden på nyårsdagen), omnämnda 8a+ i mycket övertygande stil, samt flera andra mindre bedrifter.

Det skulle ju firas nyår också, och det vet vi ju hur man gör. Eller? Det spanska nyårsfirandet visade sig bjuda på många mindre överraskningar. Victor hade förvarnat oss om att refugiot skulle stänga kl 21 på nyårsafton. Vi hade tagit detta besked med ro i tron att det bara skulle vara att bege sig till någon annan bar i närheten. Men så enkelt skulle det inte få vara. Det visade sig att spanjackerna går under jorden från klockan nio på nyårsfaton. Döare håla än Cornudella vid den tidpunkten står inte att finna. Vi visste således ingen annan råd än att snällt bege oss tillbaka till vårt krypin. Vid halvtolvtiden hade jag och Erik ledsnat så pass att vi helt sonika knoppade in, medan Peter tog ett varv i spökstan. Strax innan tolvslaget väckte Peter mig och Erik ur vår nyårsdvala och släpade med oss ut. Då plötsligt hade människorna som genom ett under återuppstått på jorden. Det var nu festen började!

Natten inleddes med ett besök på nattklubben med världens i särklass mest underliga namn: Airbag. Stället är reducerat till en bar och ett kvadratiskt rum med låg takhöjd. Men bärsen är billig och sunkspanjorerna är glada.

Ett obehagligt sällskap

Ett gäng spanska artonåringa flickor fick upp ögonen för det blonda praktexemplaret Peter, kom fram, plirade med ögonen och ville fotograferas tillsamans med honom. Jag och Erik däremot som på hemmaplan rönt stora framgångar med urringade linnen och feminin dans, var helt osynliga i jämförelse.

Efter Airbag var det dags för nästa ställe, en stor lokal som i normala fall antas fungera som scen för områdets lokala förmågor. Själv dansade jag ihärdigt till fyratiden medan Peter och Erik höll fanan högt och höll ut till halv åtta på morgonen.

Blank och glad!

Vi har inte alla samma tur i det genetiska lotteriet

Sedan gick de hem och terroriserade mig istället. Men , skrattar bäst som skrattar sist, tänkte jag. Mycket riktigt var det två trötta gossar som åt sin korv-boccadillo på Renaixanca dagen efter.


Puss å kram!