Dom gånger jag har varit skadad har jag drabbats av allmän nedstämdhet, kraftig rastlöshet och en känsla av att livet är makalöst orättvist. Folk pratar om andra folk, folk som svälter. Folk vet inte vad dom pratar om, mig regnar det överlägset mest på.
Tyckte det Hanna skrev var roligt och gulligt. Hade jag varit begåvad och haft självdistans hade jag kanske kunnat få fram något lika tjusigt under någon av dessa perioder.
söndag 29 maj 2011
lördag 28 maj 2011
Vilken tur?
I går var jag och Miriam i Skevik. Hon såg bra ut på Puls och löste alla rörelserna. Tufft. Själv höll jag på att vrida mig själv ur led på en led som jag inte vet vad det är för något och söker därför efter ettt svar på den frågan. Turen gick på det lilla överhänget direkt till höger om Vilddjuretdiedret. Man skravlade upp till överhänget via två bultar. Därefter gick en tur ut vänster och den jag prövade gick rakt upp.
Jag kunde knappt få till alla rörelser och det kändes som det hårdaste jag prövat på mycket länge. Pratade med Johan som trodde det var en 7c+ som han inte mindes namnet på. Kändes inte som det, kändes som en betydligt hårdare tur som man borde minnas namnet på...
Någon vänlig själ som vet vad det är?
Myggen är långt från döda. ses!
Jag kunde knappt få till alla rörelser och det kändes som det hårdaste jag prövat på mycket länge. Pratade med Johan som trodde det var en 7c+ som han inte mindes namnet på. Kändes inte som det, kändes som en betydligt hårdare tur som man borde minnas namnet på...
Någon vänlig själ som vet vad det är?
Myggen är långt från döda. ses!
onsdag 25 maj 2011
Apropå Zillertal...
Varning! Kort egoistiskt inlägg...
Någon som varit där och vill tipsa om problem/leder som man borde prova?
Det vore i så fall mycket uppskattat!
Mvh
/Martin
tisdag 24 maj 2011
Ännu en dag på Östnora.
Jag och Erik Massih trotsade regnrusket och begav oss ut på vardagssemester till Östnora. Vi kände oss lite dumma när vi traskade ned på stigen i ösregnet, men så fort vi kommit fram till klippan insåg vi att vi dragit en vinstlott. Leden vi båda var sugna på var torr, och sticket låg i luften.
Erik lyckades efter mycket om och men dra sig upp för triumpfbågen. (Det j-vla franska namnet orkar jag inte ens försöka att stava.) Men Erik hade förlängningen (Tricoloren) i sikte och fortsatte uppåt. Efter lite frustande och stönande föll han med ett skrik från sista greppet. En bonusled blev det iallafall, eftersom det var Eriks första bestigning av Triumpfbågen. Grattis Erik!
Triumpfbågen slutar ju lite konstigt mitt på väggen utan ankare, men visst är det en högst befogad led med tanke på att förlängningen i princip alltid är blöt.
För min egen del gick det inte alls lika bra. Fingrar och tår skrek av smärta, och det gjorde jag också efter att ha floppat av för 75:e gången. Lite längre kom jag dock, vi får se hur det går med det.
Eftersom jag nu skriver om Östnora, tycker jag väl även att det är passade att uppmärksamma er läsare om Lundqvists bestigning av Vive La France, som ägde rum i fredags.
Stort grattis Erik till tredje 8b:n. Fler lär det bli!
söndag 22 maj 2011
Paus på Grönbrinksberget
Peter är den enda jag känner (vilket iofs är en begränsad och ganska trött skara) som har föreslagit att inleda en klätterdag klockan åtta på morgonen. När han i går kväll gjorde det skrattade jag. Sen blev det tyst...
Så... I förmiddags vid niosnåret drog jag och Peter till Grönbrinksberget med siktet inställt på att få klättra så många kilturer som möjligt i hopp om att smörja replagskänslan inför stundande Norgebesök. Med lätta morgonstånd lade vi upp hela vårt samlade utrustningsförråd på marken och ägnade en stund åt att diskutera huruvida stora kilar är användbara eller inte. Vi kom fram till att det var situationsberoende.
Som jag tidigare erfarit är det allt som oftast inte själva klättringen som skapar motstånd när man far till trad-land utan snarare en massa andra saker runtomkring. För det första ska det ofta vara väldigt svårt att hitta rätt väg upp för berget. Och hittar man inte rätt väg kan man behöva klättra samma led som dom som tycker om att vara jätterädda när dom klättrar. Varken jag eller Peter tycker om att vara jätterädda när vi klättrar, vi har prövat det och tycker inte om det. För det andra så förekommer det väldigt mycket repkastning från toppen av berget. Personligen tycker jag att det är förbluffande att det inom en så säkerhetsfokuserande klättringsgenre är helt okej att kasta ner fem kilo rep på kamraterna som står och balanserar dödssva nedanför så länge man simultant skriker rep. Eftersom jag och Peter nu i stort kan betraktas som gubbar så föregick vi med gott och lite tjurigt exempel och bar repet under nedfirningarna.
Hur som helst var det väldigt kul att klättra och vi fick hjälp av trevliga karlar med att hitta rätt leder till slut. Vi fick igång ett bra flyt och fick nog klättrat dom mest uppenbara spricklinjerna. Vi kom överens om att det kan vara väldigt roligt att klättra även när man inte tar i så man sprängs så länge man får se ut som en välpyntad julgran, hojta käcka kommandon till varandra och säkra från en egen byggd standplats som man hoppas håller men inte riktigt vet.
Så... I förmiddags vid niosnåret drog jag och Peter till Grönbrinksberget med siktet inställt på att få klättra så många kilturer som möjligt i hopp om att smörja replagskänslan inför stundande Norgebesök. Med lätta morgonstånd lade vi upp hela vårt samlade utrustningsförråd på marken och ägnade en stund åt att diskutera huruvida stora kilar är användbara eller inte. Vi kom fram till att det var situationsberoende.
Som jag tidigare erfarit är det allt som oftast inte själva klättringen som skapar motstånd när man far till trad-land utan snarare en massa andra saker runtomkring. För det första ska det ofta vara väldigt svårt att hitta rätt väg upp för berget. Och hittar man inte rätt väg kan man behöva klättra samma led som dom som tycker om att vara jätterädda när dom klättrar. Varken jag eller Peter tycker om att vara jätterädda när vi klättrar, vi har prövat det och tycker inte om det. För det andra så förekommer det väldigt mycket repkastning från toppen av berget. Personligen tycker jag att det är förbluffande att det inom en så säkerhetsfokuserande klättringsgenre är helt okej att kasta ner fem kilo rep på kamraterna som står och balanserar dödssva nedanför så länge man simultant skriker rep. Eftersom jag och Peter nu i stort kan betraktas som gubbar så föregick vi med gott och lite tjurigt exempel och bar repet under nedfirningarna.
Hur som helst var det väldigt kul att klättra och vi fick hjälp av trevliga karlar med att hitta rätt leder till slut. Vi fick igång ett bra flyt och fick nog klättrat dom mest uppenbara spricklinjerna. Vi kom överens om att det kan vara väldigt roligt att klättra även när man inte tar i så man sprängs så länge man får se ut som en välpyntad julgran, hojta käcka kommandon till varandra och säkra från en egen byggd standplats som man hoppas håller men inte riktigt vet.
fredag 20 maj 2011
Fokus på det som är viktigt
Maj månad är lite som ett besök i helvetet för en ung och oerfaren lärare. Min inkorg svämmar över av mestadels undermåliga elevarbeten som måste korrigeras. Ungdomen är på glid. Oppsträckning!
Det absolut mest centrala när jag har mycket att göra är för mig att inte göra så mycket av just det. Istället ägnar jag en stor del av min vakna tid åt att försöka klättra Panta Rei på ett så mjukt och tilltalande sätt som möjligt. På Panta Rei är jag oantastlig. Ingen kan komma åt mig då, snorungarna kan tjata om att de ska få en extra chans här, göra ett omprov där... Ett provsvar i stil med: "År 1959 skrev Charles Darwin boken Apornas uppkomst", som i vanliga fall skulle få mig att riva mitt krulliga hår, blir flyktigt och intetsägande när jag förlorar mig i rörelserna på Panta.
Igår klev jag dock ur tryggheten och testade Papillion (alternativt utsteg till Siddharta för den som inte har läst sin örnisläxa), inspirerad av allas vår Erik Lundqvist (samme Lundqvist som i sista stund (halva berget har mer eller mindre ramlat loss sedan Martin Jakobsson rivit och slitit i de så omsorgsfullt utmejslade greppen) besteg det bistra överhängets riktiga testpiece: Breaking the Law, 8b (något som, helt skandalöst, gått obemärkt förbi här på bloggen)). Parentesporr. Pappillion är både läskig och härlig och pumpig. Rekommenderas starkt till den som har tröttnat på att hänga som en banan och bli röd i fejjan på Sator/Bad Boys/I'll be Back.
Det absolut mest centrala när jag har mycket att göra är för mig att inte göra så mycket av just det. Istället ägnar jag en stor del av min vakna tid åt att försöka klättra Panta Rei på ett så mjukt och tilltalande sätt som möjligt. På Panta Rei är jag oantastlig. Ingen kan komma åt mig då, snorungarna kan tjata om att de ska få en extra chans här, göra ett omprov där... Ett provsvar i stil med: "År 1959 skrev Charles Darwin boken Apornas uppkomst", som i vanliga fall skulle få mig att riva mitt krulliga hår, blir flyktigt och intetsägande när jag förlorar mig i rörelserna på Panta.
Igår klev jag dock ur tryggheten och testade Papillion (alternativt utsteg till Siddharta för den som inte har läst sin örnisläxa), inspirerad av allas vår Erik Lundqvist (samme Lundqvist som i sista stund (halva berget har mer eller mindre ramlat loss sedan Martin Jakobsson rivit och slitit i de så omsorgsfullt utmejslade greppen) besteg det bistra överhängets riktiga testpiece: Breaking the Law, 8b (något som, helt skandalöst, gått obemärkt förbi här på bloggen)). Parentesporr. Pappillion är både läskig och härlig och pumpig. Rekommenderas starkt till den som har tröttnat på att hänga som en banan och bli röd i fejjan på Sator/Bad Boys/I'll be Back.
torsdag 19 maj 2011
Ålandsfilmen 2
Vi åkte till Åland över helgen och det filmades lite.
Egentligen är det väl typ samma problem som ålandsfilmen 1 fast med nytt soundtrack.
Nya klättare är det visst också.
Peter flashade typ allt.
Resten stod mest och flåsade mellan pressen, men till slut fick även vi komma upp.
Egentligen är det väl typ samma problem som ålandsfilmen 1 fast med nytt soundtrack.
Nya klättare är det visst också.
Peter flashade typ allt.
Resten stod mest och flåsade mellan pressen, men till slut fick även vi komma upp.
Ålandsfilmen 2! from Martin Leidebrant on Vimeo.
tisdag 17 maj 2011
Kött på Dodo
Peter Köttklossen Renlund flashade i helgen Dodo ståstart, 7C.
För mig är denna prestation näst intill svår att förstå. Bouldering för mig är att jobba in rörelser. Allt är hårt, oavsett grad, kroppen måste lära sig. Första försöket är i regel ett skämt och oftast känns det som att det aldrig kommer att gå. Men man övar och övar och så helt plötsligt sitter rörelserna och det blir mer en fråga om nedlagd tid innan man på ett psykosliknande vis kan slafsa sig upp på problemet för att efteråt inte minnas någonting av själva bestigningen. Men att flasha... Jag förstår inte.
För mig är denna prestation näst intill svår att förstå. Bouldering för mig är att jobba in rörelser. Allt är hårt, oavsett grad, kroppen måste lära sig. Första försöket är i regel ett skämt och oftast känns det som att det aldrig kommer att gå. Men man övar och övar och så helt plötsligt sitter rörelserna och det blir mer en fråga om nedlagd tid innan man på ett psykosliknande vis kan slafsa sig upp på problemet för att efteråt inte minnas någonting av själva bestigningen. Men att flasha... Jag förstår inte.
torsdag 12 maj 2011
En vecka i Schweiz
Robin och Sarah hade lärt känna ett par schweizare och annat löst folk nere i Thailand året innan, och nu var det dags för reunion för det så kallade "Ton sai-gänget".
Jag och Zsófi myglade oss in i kamratskapen och fick vara med om en resa som jag tror vi sent kommer att glömma.
Gänget visade sig vara riktiga climbing bums, ni vet typen man träffar i en smutsig folkabuss på parkeringsplatsen utanför Siurana. En vecka hade vi på oss, och målet var att se så mycket som möjligt av klättringen i Schweiz.
Bussen rullade från Zürich och vi begav oss söderut. På vägen mot Ticino stannade vi till i Ibergeregg, en klippa med riktigt bra leder, men med ännu bättre utsikt. En första smak av alpland helt enkelt.
Lyckades dra mig upp för ett par sexor, en sjua och en 7c+ under första dagen. Granitklättringen som fanns i blodet sen våren var till stor hjälp. Fan vad skönt att slippa kalkstensångesten som uppstår under de första dagarna på varje spanienresa.
Här var ju klättringen precis som hemma... Fast lite bättre.
edit: Såhär i efterhand med anmärkningar från Erik har jag ju insett att just Ibergeregg faktiskt var kalksten. Tji fick jag...
På kvällen rullade vi ner till Ticino.
Under dag två besökte vi Ponte Brolla.
I Ponte Brolla ligger Schattenjagd, 8a.
En nästan perfekt sylvass brant arete i 25 meter, ett monster helt enkelt.
Jag bestämde mig för att jag ville gå på.
Det var varmt och lite dåligt stick, men jag lyckades få till alla moven på första doggningen.
Efter två doggningar insåg jag att detta är nog inte något som jag klättrar på en dag, så jag gav upp och rensade.
Så här i efterhand är jag ändå sjukt glad att jag gick på. Leden är nog bland det häftigaste jag någonsin klättrat.
Resten av dagarna spenderades runt i Ticino. Nya klippor varje dag, och jag kände mig helt överväldigad av hur mycket fantastisk klättring det finns i det här landet. Varför har jag aldrig varit här förut?
Kvällarna spenderades på campingplatser, sovandes under bar himmel eller i the climb-mobile.
Det slank ner en hel del Feldschlösschen och Appenzeller under småtimmarna, och varje morgon dunkade det lite i huvudet. Kul var det ändå!
Efter att ha vilat på stranden i Locarno sista dagen i Ticino rullade vi mot kallare altituder.
Folkan rullade mot Magic Wood, ett ställe som jag länge har velat besöka.
Bosma tipsade mig om att om man ska klättra ett problem i den magiska skogen så är det Supernova, 7C.
När jag satt under problemet förstod jag varför, en helt makalös brant slopertravers med galna positioner, hälkrokar, tåkrokar och underbar miljö.
Första dagen var jag nära, andra dagen gick den till min förvåning ner på första presset. Jag har fortfarande träningsvärk i vänsterlåret.
P.g.a. av projekterandet på Supernova hann jag inte klättra jättemycket annat i Magic Wood, även om det slank ner ett par riktiga godbitar i de lite lägre graderna. Suget att åka tillbaka är enormt just nu.
Var och kollade in en hel del klassiker som jag kommer pröva nästa gång.
Resan avslutades med bad och beach volleyboll utanför Zürich.
Detta var utan tvekan en av de roligaste klätterresorna jag varit på, och mycket tack vare alla sjukt trevliga människor vi mötte.
Jag tänker åka tillbaka så fort jag kan!
Tack allihopa för en grym resa!
På kvällen rullade vi ner till Ticino.
Under dag två besökte vi Ponte Brolla.
I Ponte Brolla ligger Schattenjagd, 8a.
En nästan perfekt sylvass brant arete i 25 meter, ett monster helt enkelt.
Jag bestämde mig för att jag ville gå på.
Det var varmt och lite dåligt stick, men jag lyckades få till alla moven på första doggningen.
Efter två doggningar insåg jag att detta är nog inte något som jag klättrar på en dag, så jag gav upp och rensade.
Så här i efterhand är jag ändå sjukt glad att jag gick på. Leden är nog bland det häftigaste jag någonsin klättrat.
Schattenjagd, 8a
Doggning...
Kvällarna spenderades på campingplatser, sovandes under bar himmel eller i the climb-mobile.
Det slank ner en hel del Feldschlösschen och Appenzeller under småtimmarna, och varje morgon dunkade det lite i huvudet. Kul var det ändå!
Efter att ha vilat på stranden i Locarno sista dagen i Ticino rullade vi mot kallare altituder.
Folkan rullade mot Magic Wood, ett ställe som jag länge har velat besöka.
Bosma tipsade mig om att om man ska klättra ett problem i den magiska skogen så är det Supernova, 7C.
När jag satt under problemet förstod jag varför, en helt makalös brant slopertravers med galna positioner, hälkrokar, tåkrokar och underbar miljö.
Första dagen var jag nära, andra dagen gick den till min förvåning ner på första presset. Jag har fortfarande träningsvärk i vänsterlåret.
P.g.a. av projekterandet på Supernova hann jag inte klättra jättemycket annat i Magic Wood, även om det slank ner ett par riktiga godbitar i de lite lägre graderna. Suget att åka tillbaka är enormt just nu.
Var och kollade in en hel del klassiker som jag kommer pröva nästa gång.
Resan avslutades med bad och beach volleyboll utanför Zürich.
Detta var utan tvekan en av de roligaste klätterresorna jag varit på, och mycket tack vare alla sjukt trevliga människor vi mötte.
Jag tänker åka tillbaka så fort jag kan!
Tack allihopa för en grym resa!
Fin utsikt från Snäse, 7a+, Ibergeregg
Cacarolla 7b+, Arcegno, Ticino
Robin spexar vid campingen
Underbara, vackra Magic Wood...
Robin hittar knämantlingsbeta på True grit, 7B, Magic Wood.
onsdag 11 maj 2011
Dödligt möte
En liten nyhet för oss i den närmsta kamratskapen är Dödligt möte på Örnberget. Turen delar förstasäkring med Nattskiftet men drar sedan ut höger. Leden är ganska tydligt indelad i tre sektioner där den första delen bjuder på brant och halvdynamisk klättring, den andra känslig vertikalklättring och den sista dynamisk kylskåpsklättring. Leden är i mitt tycke väldigt fin och solid i sin grad. En varm rekommendation helt enkelt nu när Örnbergssässongen har dragit igång (är slut) på allvar och de utrymmestekniska aspekterna blir allt mer tydliga.
Om man vill kan man klättra turen i bar överkropp men kortbyxor bör undvikas.
Om man vill kan man klättra turen i bar överkropp men kortbyxor bör undvikas.
måndag 9 maj 2011
Skvaller
I går hörde jag två kvinnor prata om Simon. Vilka kvinnorna var och är ska jag låta vara osagt.
Samtalet behandlade Simons ben som nu i och med sommarens intåg blottas allt oftare. Superlativen haglade. Simon har tydligen det bästa från den typiska kvinnovaden men höjer ribban ytterligare genom att ha ett betydligt smalare lår än gemene kvinna. Detta ska enligt kvinnorna vara något högst ovanligt och väldigt eftersträvansvärt. Enligt kvinnorna är Simons ben målet för många andra kvinnor som trampar på cyklar som inte rör sig eller ligger på stora bollar och håller andan. Det är min kompis det! En förebild helt enkelt.
För er som inte har sett benen eller inte hunnit tröttna på att se på dem så ska jag försöka dra med honom till Örnberget i morgon.
Samtalet behandlade Simons ben som nu i och med sommarens intåg blottas allt oftare. Superlativen haglade. Simon har tydligen det bästa från den typiska kvinnovaden men höjer ribban ytterligare genom att ha ett betydligt smalare lår än gemene kvinna. Detta ska enligt kvinnorna vara något högst ovanligt och väldigt eftersträvansvärt. Enligt kvinnorna är Simons ben målet för många andra kvinnor som trampar på cyklar som inte rör sig eller ligger på stora bollar och håller andan. Det är min kompis det! En förebild helt enkelt.
För er som inte har sett benen eller inte hunnit tröttna på att se på dem så ska jag försöka dra med honom till Örnberget i morgon.
torsdag 5 maj 2011
Regn på Träskberget
I går regnade det på Träskberget. Enligt Daniel och Massih gjorde det det även i tisdags.
måndag 2 maj 2011
Reklam
En av fyra fontserier från Bosmas Stonelove.
Om jag skulle vara ett klättergrepp skulle jag väldigt gärna vara en av dess härliga skapelser.
Om jag skulle vara ett klättergrepp skulle jag väldigt gärna vara en av dess härliga skapelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)