Självömkan

Som jag tillsammans med många andra i min omgivning säkert har noterat har jag under en längre period varit utsatt för en brutal och konsekvent mobbning från de andra bloggdeltagarna. Startskottet kan sägas vara var att jag förvägrades administratörsrättigheter för bloggen. Det var något jag inte tog så hårt på, visst kändes det tråkigt, men lite får man ju utstå... Stigmatiseringen fortsatte dock. I november åkte som bekant hela gardet till Siurana för att lapa spansk höstsol och samla troféer i form av softa katalonska kalkstensgrader (eller hur Erik!?). Samtidigt gick jag runt i ett dimmigt Milano med Emily som egentligen bara är tillsammans med mig tack vare min feta lärarlön. Trakaserrierna har nu gått så långt att jag till och med uteslutits från vinterträningens gemenskap. Peter och Erik har nämligen lagt upp ett mycket sofistikerat (och töntigt) träningsprogram:

- Åh så roligt, utbrister jag förhoppningsfullt, får jag vara med?
- Asså det här är ett program som är upplagt för oss med potential, svarar Erik, men om du hittar en repkamrat kanske du kan få vara med lite vid sidan om. Ja, under förutsättning att du låtsas som om du inte känner oss förstås...

Med dystert sinne börjar jag så smått fantisera om hur jag ska kunna göra slut på mitt lidande. Men så plötsligt tänds en liten ljusgnista i mitt arma bröst. Jag kanske kan få komma iväg och klämma på runda kalkstensformer över nyår istället! Till en början visar både Martin och Erik intresse, men tänker jag, antagligen bara för att inge falska förhoppningar. Och mycket riktigt delar de strax därpå ut dödsstöten:

Jag och Martin har diskuterat och vi har nog kommit fram till att vi inte vill åka, vi sparar oss nog för en februariresa istället, säger Erik med en särdeles hånfull stämma.

Med ett sådant besked finns bara en utväg: Jag lyfter kniven och måttar mot mitt bröst samtidigt som tårarna rullar ned från mina kinder.

Men så plötsligt ringer telefonen!

Klart vi ska åka, säger Erik.

Resan är nu bokad. Slutligen får alltså även jag komma iväg till Katalonien. Väl där ser jag två möjliga scenarier:

1) Spansk vinter med stormvindar, två decimeter snö och en gedigen lunginflammation.
2) Erik kopplar ur grigrin...

Men, man ska ju inte va negativ...