En idé!

En stund efter gårdagskvällens stora redogörelse över gårdagens prestationer önskade sig Simon något väldigt speciellt. I likhet med mig själv påverkade framgångarna honom i form av lätt hybris, vilket ledde till att han önskade sig en 8b på Dödskalleberget. En led som han skulle kunna öva på i lång tid framöver och som skulle göra att besöken ut till dödskalle inte skulle kännas så lika varandra. Jag log över den vilda tanken och höll givetvis med. Det vore fint med ett projekt som var fint och låg på en fin plats... och som man kunde klättra på och samtidigt vara fin.

Med tanke på att de flesta turerna där ute har hackats fram för att kunna klättras av några stockholmslegender under tidigt 90-tal så undrar jag lite försiktigt om man inte skulle kunna ta och hacka om turerna lite? Försämra några lister, slå bort några steg osv. Det skulle antagligen inte behövas allt för mycket arbete för att få till lite markantare krux på både holidays och mr magister. Tåls att tänkas på. Man får ju inte bulta om därute, men inget har mig veterligen sagts om greppförsämring.

Men d e klart, vi har ju etiken att brottas med... Det är ju inte ok att rensa hårdhänt längre tyvärr. Man får ju bara ha sönder saker om man använder sig av sin egen kroppstyngd, fingerstyrka eller möjligtvis en tandborste.  Lite som att det är ok att lämna hur mycket krita som helst på berget så länge det inte ser ut som streck.

Regler, regler, regler... En idé är ju att hitta en egen klippa någonstans som man kan göra vad fan man vill med. Då slipper man ju dessutom alla medklättrare med allt vad det innebär av att känna sig svag, kort och feg. 

vänlig hälsning från helgarbetaren!

Mot nya horisonter

Efter externa krav på en lite grabbigare framtoning i bloggen ska jag försöka slå an en hårdare ton än tidigare.

Igår var det (ifall det föga sannolikt gick någon förbi) vårens hittills bästa klätterförhållanden. Eftersom vi tatatataare mentalt sett är mycket äldre än våra fjuniga uppenbarelser har vi väldigt svårt att överge ett vinnande koncept till förmån för ovissa nymodigheter. Alltså återfanns Martin och jag återigen på Dödskalleberget. Men vi var givetvis inte ensamma. Bland många framstående namn lyfter vi fram den store regissören, Simon Kaijser da Silva, som gjorde utomhuscomeback inte alls utan framgång.

Nu till den hårdare tonen:

Martin, mannen vars subjektiva omdöme vad gäller gradering bör tas med en nypa salt, fick äntligen kravla sig upp till ankaret på Mr. Magister. Skämt åsido såg det riktigt inspirerande ut när 75 (eller kanske 80...) kilo hästsvansprydd finskättling med ett bröl kastade sig till slutjuggen (för ja, Martin, det greppet är en jugg i dess sanna bemärkelse).

Och då tänker ni kanske att det var dagens prestation. Ingalunda! Den stod nämligen jag, Simon Andersson, för. Med repetitioner av både Holidays och Magistern (en prestation som Lundqvist senare på kvällen kommenterade med "Men det har ju inte ens jag gjort!". Ja men kom ut ur kyllagret då för fan!) log jag blygsamt mot mina medklättrare och liksom ryckte på axlarna - med lite tålamod vänner kanske ni en gång kan närma er min nivå. Stärkt av framgången gick jag för trippeln. Hur det gick på Mio har jag en känsla av att Martin kommer att upplysa oss om...

Idag överger vi Dödskalleberget. Jag, Martin och Peter har tagit mod till oss och ska besöka nya jaktmarker belägna åtminstone tvåhundra meter från den trygga hemvisten. Så med hopp om en torr Zorro, på återseende...

Inspiration

För oss som inte var lika lyckligt lottade och fick åka ner till Kjuge i helgen så spenderades lördagen under ett par stenblock vid Noret. Detta till trots så kan detta mycket väl klassas som en av de mest inspirerande klätterdagarna på länge! Trots att jag inte besteg något superhårt så kände jag att det finns där någonstans. Kanske inte detta år, kanske inte nästa, men om det bara fortsätter i denna riktning så.

Sydde demonstrerar

Enigma ståstart gick relativt kvickt att äta upp med Syddes anvisningar och demonstrationer. Sitten kändes lite klurig och framförallt inte görbar med ett par anasazi lace-up, vilket jag veeeet låter jävligt töntigt, men så var det iaf för mig. Trots detta så har jag en go känsla efter att bara varit på den ett par halvdana försök.

Fikadax

Efter fikastund i den sköna vårsolen var det dags att titta lite på linjen som går vid vattnet. Under våra dagar till Noret för att bedriva sport har vi passerat denna linje och beundrats. Vi har tittat men inte direkt känt på greppen, detta har då bidragit till att min bild tidigare varit att den inte kunnat varit så hård. Undrande har jag gått och tänkt "varför har ingen klättrat den tidigare", nu vet jag bättre. Enligt källor kommer denna landa i den övre delen av skalan. Detta kan jag ana efter att pillat lite på den.

Danne vid linjen med stort L

Så även om vi inte lyckades göra ett enda flytt i princip så är det Game On. Bouldern går på 30 grader överhängande härlig sten. Vågar inte uttala mig om typ eftersom det säkerligen är fel, men jag kan bara hålla med Danne om att alla grepp man tar i efter detta känns väldigt stora!

Danne på'n

Något som gör linjen än mer härlig är att den i princip bara är klätterbar på vårkanten eftersom det annars är vatten under den.

Jaja ville bara dela med mig lite. Ha kul.

En helg i Kjugekull + film

Jag, Simon och Erik åkte ner till Skåne i helgen i hopp om två dagars finfin bouldering. Efter jobbet i fredags kväll rullade volvon från Klätterverket.

En och en halv timme senare hade vi kommit ända till Skärholmen efter stopp på bland annat det bästa kebabhaket i staden, palmyra i årsta, och diverse inköp av alkoholhaltiga drycker på systembolaget.

Efter ca 7 timmar stod vi där och väntade på färjan ut till Ivö camping där vi hade ordnat logi inför helgen. Lite öldrickande, och förtärande av kebabrester och sen var vi redo för sängen.

På lördagsmorgonen när vi tittade ut genom stugfönstret så såg det rätt grått ut på himlen. Ingalunda tog vi vårt pick och pack och begav oss mot Kjuge. Förutom det lite bistra vädret var det faktiskt riktigt bra förhållanden. Vi värmde upp på mödomsrovet och glasögonorm, och sen gick vi över till Monolith. Efter lite frustande och stönande stod vi alla tre på toppen någon timme senare.

Eftersom Erik och Simon båda hade gjort Caspersens arete på förra resan, var jag lite sugen och bestämde mig för att gå på.

"Äh! greppen blir bara bättre och bättre ju högre du kommer!" förklarade en skåning för mig.

Väl uppe på slutet drabbades jag av total panik och började snyfta till Simon att "Dra ut paddorna!" "På varandra! På varandra!" innan jag hoppade ner och skämdes.

Simon och Erik ville repetera och det gjorde dom i mycket god stil också.

Fjärde gången uppe på slutet tog jag mig samman, och efter att ha gjort det nästan lite larvigt lätta movet jag tvekat så mycket på, så stod jag där uppe på toppen, åtta meter upp jag också.

I sann socialdemokratisk anda hade vi alla fått komma upp även denna gång.

Vidare sen mot Lithium som jag varit sugen på efter att Köttklossen förklarat att det faktiskt inte är så jävla hårt. Tji fick jag. Inte en jävla susning hade jag! Gaston-juggen kändes milsväga långt borta. Grymt jobbat av Peter som gjorde den på typ tredje gået!

Vi sket i Lithium och började hänga på Adamantium.

Både jag och Simon fick till de flesta moven, men tyvärr fick sändet vänta.

Erik gjorde senare Baltazar på första försöket för dagen! Bra jobbat! Även jag fick komma upp vilket var mycket trevligt. Den ville dock inte släppa upp Simon trots att han körde i långkalsonger. Ponken har ju gjort den förut hursomhelst, så vad gör det?

Vi avslutade kvällen med varsin Pizza på Fjälkinge pizzeria.

Här kan man väl säga att vändpunkten på resan startade, iallafall för mig...

Runt klockan 2 på natten vaknar jag upp och mår fruktansvärt illa. Springer ut bakom huset och kräks något infernaliskt. Resten av natten spenderas hälften av tiden halvsovandes, hälften av tiden kräkandes i papperskorgen bredvid sängen.

Varning för kebabpizza på Pizzerian mittemot ICA-affären!

Så var det med den resan.

Inget mer klättrande för mig, utan bara huttrande stå och titta på när Simon och Erik försöker få lite klättring gjord på bland annat Ferdinand och Matador.

Tyvärr var inte förhållandena lika gynnsamma på söndagen, och med trötta kroppar och sönderslitna fingertoppar bestämde vi oss för att åka hem på eftermiddagen.

Efter 6 timmar landade vi i Stockholm. Och det var länge sedan jag kände mig så tacksam för att få sova i min egen säng. (Där jag i skrivandets stund fortfarande ligger kvar och åmar mig huvudvärk, feber och dålig mage).

En liten film har jag hunnit med iallafall.

/Martin

Tre sjuor i Kjuge... from Martin Leidebrant on Vimeo.

Lägesrapport

I och med helgens lilla klättertripp har en del amatörmässigt utredningsarbete utförts och lett till värdefull information enligt följande:

Solviks bonde talar skånska trots att han bor i hjärtat av Östergötland. Han tycker fortfarande lika mycket om sin korp så klättring undanbedes from nu och tom någon gång i början av maj. Det är dock rekommenderat att lyssna läget innan man beger sig dit oavsett tid på året.

På Åland är det vargavinter med stora mängder snö. Gubbstrutten på Soltuna är rolig men butter. Så även i går. Han påstod i lätt hånfull stil att jag kunde glömma allt som hade med klättring och mysigt stugboende att göra. Och det för en ganska lång tid framöver. Vi får väll se...

Vi ses i Kjuge istället eller på loftet på måndag!

Solen skiner säkert på Tyresö idag också...

Ja, det gör den säkert! Tyvärr för min egen del så vankades det tvätttid och allmän bilbrist, så det får bli ett boulderpass på verket istället...

Hur härligt är det inte att vårsäsongen har dragit igång?
Det har skrivits mycket om det lilla berget i Tyresö på bloggen den senaste tiden, och mer ska det bli! Stockholm bästa klippa förtjänar det faktiskt.
Jag och Simon pallrade oss faktiskt ut under söndagen också, och destinationen blev såklart Döskalleberget igen!
Under söndagen var det s.k. "mint conditions" ute på brevikshalvön. Inga frostskadade fingertoppar, vinterjackor eller klätterskor innanför tröjan. Hur bra som helst, helt enkelt!

Varning, Spoiler för onsight-sugna:
Simon gjorde en imponerande (om än något kaxig) repetition av Mr. Magister vilket var väldigt inspirerande. Själv känns det som jag har en liten bit kvar på vägen eftersom jag inte riktigt hittar vilan innan slutmovet. De två bästa pressen hittills lyckades jag håva in iallafall, och nästa gång ska den väl trilla ner hoppas jag.

Under lördagen filmades det en hel del, och jag önskar faktiskt jag hade tagit en bild på lilla Lundqvist som fick för sig att på ett litet dumdristigt, men självklart säkert sätt fira sig ner från toppen av berget och klättra ut i en björk för att filma.

Där uppe satt vår lilla Fellini i ungefär 2 timmar innan även han bestämde sig för att klättra lite. All ära till Erik för den prestationen!

Jag har inte haft tid att kolla igenom materialet ännu, men om vi har tur så fick vi med en liten beta-film på Mr. Magister för er som är sugna.

/Martin

Vårkänning på Tyresö

I går var det god uppslutning på Dödskalleberget. Säkert typ tolv.

Några av lederna repeterades av vissa men inte av andra. Stefan drog det längsta strået på magistern och vann därmed den tävling som Simon tidigare i utlyst. Simon påstod dock att de var underförstått i en tävling av denna typ, att om vinnaren ser så okontrollerat belåten ut efter sin prestationen, så gills det hela inte. Vi får se hur det artar sig.

Fint var det i alla fall. Strålande sol och iskalla vindbyar gjorde förhållandena varierande. Det peppades i slovensk stil, det skrattades åt och med och det tycktes till om gradering och lite allt möjligt. 

På måndag är tyvärr styrketräningen inställd på grund av undermålig prioritering från min och kamraternas sida. Måndag den 14e mars dras det igång igen. Ses!

Oscar, den lille filuren, har gjort Gaia. Det e fan grejer det...

Scoop

Efter att ha infiltrerat gubbölsmaffian kan jag avslöja följande:

1) Man får ont i huvet dan efter.
2) Vårblodet börjar sippra fram i gubbarnas åderförkalkade artärer och en reppremiär på Tyresö på söndag är inte en omöjlighet (förutom hos mannen som hellre ägnar sin tid åt att strypa andra män).
3) Barnvagnar, skvimpande termosmuggar med fisljummen take-away-latte från Urban Deli samt skrikande bäbisar kommer bli ett stående inslag vid stockholmsklipporna under en oöverskådlig framtid.

Förresten. Nu när vi ändå har kommit in på ämnet Tyresö. Årets förstabestigare av Magistern kan inkassera en pilsner av undertecknad. Om det rör sig om en personlig förstabestigning får man två. Handsken är kastad!

Om bastubad

Vi befann oss i Sälen någon gång under gymnasietiden. Vi var sju till antalet, duktiga på att döda varandra i VR och begåvade med undermåliga ölsinnen.

Under ett av många berusade bastubad hände följande;

Jag befann mig sittande på översta laven (så klart), illröd och blank som en biljardkula. Vid min vänstra sida satt Stig och vid min högra Limpan. Jag reste mig från sittande för att slänga vatten på aggregatet. Bakom min rygg, under bara några sekunder, ingick Stig och Limpan en överenskommelse. De skulle spela mig ett spratt.

Med noggrann precision placerade Stig sin ölflaska på laven där jag alldeles nyss suttit, riktade den snett framåt och tog sikte, fortfarande med stöd underifrån av laven.

Tack vare Stigs precision, Limpans övertalningsförmåga och min egen kraftfulla nedsittningsstil så harjag helt enkelt haft en ölflaska i stjärten. Å det är det inte alla som har haft.

Nu när jag har öppnat mig kan fan den som kissade i bastu-vatten-hinken på verket ge sig till känna och framförallt sluta med det!

På måndag är det styrka och bastubad för den som känner sig manad.

Välslipade unga män och kvinnor...

I lördag var det dags för döskalleberget!
Utepremiär i stockholm för min egen del. Peter och Simon har varit lite mer flitiga och hade väl sin premiär redan i januari eller nått.

När vi anlände till berget stod solen högt på himlen, och vi började ana succé!
Klippan hade värmts upp i solskenet, och man behövde ju inte ens ha täckbrallorna på.
Fem minuter efter att vi börjat klättra gick solen i moln, och vi insåg när vi hängde på magistern att isvindar från Mordor träffade en, så fort man kom ovanför den lilla väggen till höger om tio tigrar.
Sjukt kallt var det!

Det stoppades oss inte från att dogga leden ett par gånger var. (En av doggningarna gjordes iförd vinterjacka.)
Men sen fick det fan vara nog!

Om solen ligger på, och vinden blåser från rätt håll så är det dock superförhållanden ute på tyresö. Precis som Peter lovat.
Nästa helg kör vi igen!

Nu till nästa berättelse:
Måndagstraditionen bland bloggkollegorna växer sig starkare.
Styrketräning på loftet, 18:00 sharp!
Även om undertecknad missat två pass på grund av jobb och öldrickande så fanns det i allafall tid att slita fram iphönen och filma de små herrarna och damerna igår kväll. Allting resulterade självklart i en liten film.

Om det är någon som är intresserad av att vara med, så dyk bara upp nästa måndag!

/Martin