Efter externa krav på en lite grabbigare framtoning i bloggen ska jag försöka slå an en hårdare ton än tidigare.
Igår var det (ifall det föga sannolikt gick någon förbi) vårens hittills bästa klätterförhållanden. Eftersom vi tatatataare mentalt sett är mycket äldre än våra fjuniga uppenbarelser har vi väldigt svårt att överge ett vinnande koncept till förmån för ovissa nymodigheter. Alltså återfanns Martin och jag återigen på Dödskalleberget. Men vi var givetvis inte ensamma. Bland många framstående namn lyfter vi fram den store regissören, Simon Kaijser da Silva, som gjorde utomhuscomeback inte alls utan framgång.
Nu till den hårdare tonen:
Martin, mannen vars subjektiva omdöme vad gäller gradering bör tas med en nypa salt, fick äntligen kravla sig upp till ankaret på Mr. Magister. Skämt åsido såg det riktigt inspirerande ut när 75 (eller kanske 80...) kilo hästsvansprydd finskättling med ett bröl kastade sig till slutjuggen (för ja, Martin, det greppet är en jugg i dess sanna bemärkelse).
Och då tänker ni kanske att det var dagens prestation. Ingalunda! Den stod nämligen jag, Simon Andersson, för. Med repetitioner av både Holidays och Magistern (en prestation som Lundqvist senare på kvällen kommenterade med "Men det har ju inte ens jag gjort!". Ja men kom ut ur kyllagret då för fan!) log jag blygsamt mot mina medklättrare och liksom ryckte på axlarna - med lite tålamod vänner kanske ni en gång kan närma er min nivå. Stärkt av framgången gick jag för trippeln. Hur det gick på Mio har jag en känsla av att Martin kommer att upplysa oss om...
Idag överger vi Dödskalleberget. Jag, Martin och Peter har tagit mod till oss och ska besöka nya jaktmarker belägna åtminstone tvåhundra meter från den trygga hemvisten. Så med hopp om en torr Zorro, på återseende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar