Sommartid!

I helgen blev det sommartid! En glad nyhet för alla hårt (?) arbetande klättrare.

Nu kan vi äntligen få tid att komma ut efter kontorstid för diverse skrikande och svärande på stockholmsklipporna.

Idag är det efter-jobbet-premiär, och det ska bergsbestigas på Anneberg.
Erik gjorde ju en sällsynt repetition av Pilgrim förra året, och kanske ska det klämmas lite på den? ("Modig och ödmjuk" som Erik är, så vågar han inte officiellt föreslå 8b på den. trots att han vill.)

Annars är ju grannleden No fuel for the pilgrims också ett framhackat litet projekt med vassa krimpar, konstgjorda grepp och faktiskt helt ok rörelser. Köttklossen drog sig upp för den förra våren, och sen dess har faktiskt Simons (då nya) karbinpar hängt kvar på den. Vi får väl se om de sitter kvar?

Ikväll får vi finbesök av Iron Maiden-Viktor, och det ryktas om att Hallansvarig Bosma också kanske skulle ta sig ut.
Erik slet på något konstigt sätt upp lillfingret när han byggde leder igår, och enligt Simon såg det ut "som han kört fingret genom en köttkvarn". Erik, hurtig som han är, följer ändå med. Dock som 1:a kameraman.

Köttklossen vilar sig inför Boulder-NM i Åbo på lördag.
Här är förresten länken till live-streamingen: http://www.streaming.fi/nbc
Bänka er framför datorn och håll tummarna för den svenska truppen.

Slutet på vinternattsboulderingen?

/Martin

Helg slut

Så här blidde det.

Peter var ute i lördags och bouldrade, han gjorde nått problem i Uppsala som säkert var jättehårt. Lite sorgligt men också fint, att vårt lilla skötebarn med dom stora musklerna börjar försvinna bort mot dom hårda och ogjorda flytten i jakten på det vi alla egentligen vill åt... Han har vuxit upp, måste pröva sina egna vingar. Vi förstå ju  det, och som alla goda förmyndare eller föräldrar så släpper vi taget. Flyg Peter! Du kan och du vill! men vi saknar dig, å va vi saknar dig.

Det är med viss kluvenhet vi skickar iväg honom till Åbo nästa helg... Samtidigt som vi verkligen vill att det ska gå bra för honom så vet vi också innerst inne att om det går för bra så blir det kanske inte några fler tysta ögonblick i saaben, inga ölkvällar som bara behandlar klätterflytt och inga jättesnabba pullups på loftet. Men men... verklig kärlek, kärlek utan egoism är ju oberoende av personlig utveckling. Man växer aldrig ifrån varandra om man verkligen älskar varandra. Kärleken är ju starkast! dessutom har han ju precis köpt nytt traddrack, å d har man ju ingen nytta av på bumlingarna.

Martin, Massih, Jonas Paulsson och jag var på Bistaberget i lördags. Vi ville som tidigare nämnts repetera Moonwalker som Scott så tjusigt besteg bara för en vecka sedan. Vi bjöds på en väldigt fin dag med gott sällskap av Lina, KalmarManges bror Fredrik och dennes flickvän (?). Med oss i bilen var också Hedda (hund) och Hilde (dotter). Världens bästa duo antagligen och ett föredöme för alla tvååriga barn och femåriga basengis.

Erik var väldigt nära på turen och jag lyckades trot eller ej stappla mig upp. Turen upplevde jag som fin om än vedervärdigt vass. Filning vore på sin plats! Jag hade från början antagit att leden blivit hopplöst undergraderad av vår lille tourettes-kompis som alltid kommer upp för allt. Så var inte dock inte fallet. Turen kändes ganska solid i sin grad och fullt möjlig för alla som gått krimpkurs.

Klippan är i sin helhet en varm rekommendation för er som inte varit där. Vill man ha myspys och klättring för alla på solid och vacker sten så är klippan perfekt. Finns väldigt fina leder i nästan hela gradspannet.

Idag var det kallt som fan på Dödskalle. Simon vann. Han repeterade lederna fast han frös och var hungrig. Själv lämnade jag in handduken efter att inte haft en chans på magistern. Jakob med kamrater var ute också vilket var kul att se. Unga typer från verket som är sjukt starka och fortfarande på väg uppåt. Spännande att se vad det kan bli av det!  

Uppsala

Det har blivit mest bouldering på sista tiden, så även i lördags då kosan styrdes mot Uppsalaslätten. I framsätet satt de som mäter över 180 samt spelar i viktklass +70. I baksätet, bakom en härligt madrasserad ljudisolering, satt övriga.

För er som inte sett min kära bil på länge, eller alls, så kan jag bara säga att den ser ut som skit nu. Ungefär en centimeter med damm och smuts ligger på den annars härliga lacken.

I höjd med arlanda var det dags för att tanka och på avfarten stod polisen och utförde sina arbetsuppgifter. Vi klarade oss förbi, då de hade fullt upp med andra bilar för tillfället, men inte utan att blickar följde denna härliga bil som gled in på macken.

Inte helt otippat att en av dessa lagens väktare kom fram till oss då Robban ramlar ut ur baksätet med sina hörlurar på sniskan och nittitalisten ställer sig och skriver "I wish my girlfriend was this dirty" på bakrutan.


Nog med detta. "Hur fan gick klättringen 'rå" tänker ni. Jodå vi började vid denna fina sten nedan.

Blocket

Klättermässigt var det länge sedan det kändes så konstigt. Det kändes som jag i mitt huvud stressade och ingen av mina lemmar hamnade där jag ville. Den utvändiga analysen från övriga herrskapet var att jag var en sengångare. Vilken fest.

Robban gör Jailbreak

Robban såg stabil ut och gjorde Jailbreak i mycket god stil. Jag gjorde den inte. Fick iaf göra den vänstra varianten Watchtower. Övergripande är detta ett mycket fint block med mycket fina linjer. Danne och Jocke repeterade. Veronika som inte är begåvad med en fantastisk reach kompenserar för detta genom att kunna crimpa på små lavar som ännu inte stålborstats bort. Hon är stark i sina tassar men inte jättedynamisk.

Jag passar på att svara Fredrik här:
-Ja, Watchtower får bara en stjärna för att jag var bitter! Ett elva-move problem är numer något som klassas som storvägg.

Big Joke on top

Därefter var det campusblocket. Danne flashade janne bannanne och gjorde fingervalsen. Båda sjuse. Starkt.

Nu är det dags att vila huden till helgen. Skönt att man kan börja klättra rep snart. Kommer sitta fint med lite brinnande pump igen.



Och stort grattis till Erik som moonwalkade sig uppför scotts senaste tillskott till förortsklättringen.

Det är fredag igen...

Nu kommer helgen med stormsteg och det ska klättas igen.

Härmaporna Leidebrant, Lundqvist och Massih tänker åka ut och göra första-, andra- och tredjerepetitioner (inte nödvändigtvis i den ordningen) på förra helgens nytur.

Vi får väl se hur går med det...

Köttklossen ska tydligen till Focksta och spänna biceps, och känner vi honom rätt kommer han säkert hem med en hel del skalper i säcken. (En update på söndagen kanske?)

Eftersom Erik satte ribban snäppet högre än Andersson i veckan, genom att bränna av "The magnificent three" på Döskalleberget under samma dag, så räknar jag med att krullhåret satsar på revansch på söndag. En bra höjd på samma ribba borde ligga runt:

1. Holidays in Eden (Dagsflash och inga försatta slingor.)

2. Mr Magister (Dagsflash med försatta på vägen ner från holidays.)

3. Mio (Dagsflash och sätta slingor.)

4. Dragos (RP, men egentligen bara för vi inte klättrar den så ofta.)

5. Diana Direkt (RP, om den fortfarande är torr d.v.s.)

Nu vet du vad som väntar Simon!

Grabben som sätter ribban?

/Martin

Ännu en helg på tyresö...

Det har klättrats i helgen... massvis!

Jag och Simon pallrade oss ut båda dagarna, Peter kom ut på söndagen, medan Erik ägnade sin helg åt löpning och mjölkstapling i kyllagret.

Första dagen på Döskalleberget lyckades ju Simon avhandla i sitt förra inlägg, men söndagen på Dyviksudd har det varit tyst om.

Peter, i sedvanlig maskinanda och med obeskrivlig klätterhets tog sig ut redan klockan nio på morgonen och rev av Moonlander (7c) ute vid Nockeby 2, och tydligen ska Armstrong (7c+?) vara nära att avprickas snart också.

Peter hämtade upp sjusovarna, Simon och undertecknad strax efter klockan ett vid gullmarsplan. (Det skulle ha varit klockan ett, men Simon var tvungen att ge utlopp för sina skruvade begär genom att shoppa loss på Naturkompaniets rea.) Saaben rullade nu mot tyresö och dyviksudd.

Ute på brevik var det stor familjefest med småbarn, hundar, fotografer och pannkakor.

Ett kölappssystem börjar kännas mer och mer aktuellt eftersom alla ändå verkar vilja klättra på samma tre leder, tre leder som dessutom delar både utsteg och ankare.

Klättring blev det massor av iallafall.

Både Wulf och Massih rev av Zorro med briljans. Jag och Simon klättrade Kosmos Kid båda två medan Köttklossen och Sofia övade in Kilroy på topprep. Peter kände nog av sviterna efter morgonpasset vid Brommaplan, för annars hade nog även han dragit sig upp för Zorro.

Stefan på Zorro...

"Herbman" ze dogg...

Simon förklarar för Peter varför starka personer inte får

sätta grader själva utan att fråga honom först...

Massih sänder Zorro i kvällssolen...

/Martin

8a.nu-rape

Simon gick under förra helgen igenom en lista från www.8a.nu. Säga vad man vill om sidan i fråga men vi tycker det är roligt att tro att där finns information om alla leder och problem som finns och precis vilka som har klättrat dom och vad dessa tycker om graden, graden graden.

Listan innehöll information om alla i hela världen som har klättrat på Caspersens arete i Kjugekull. En av bestigarna hade lämnat en kommentar om leden som löd och dessvärre också lyder som följer:

"Fantastiskt fin. Klockren linje på klockrent block. ja e ju ingen bouldrare, men ställer mig ändå frågan; kan d bli bättre?"

Med ett belåtet och accelererande leende på läpparna läste han upp kommentaren. En obehaglig känsla av utsatthet spred sig i mig under uppläsningen. Känslan nådde sin kulmen när jag insåg att det faktiskt var jag själv som skrivit detta när det begav sig.

Ska bli spännande att se hur det känns att läsa det som skrivs här om några år. Hua... blogg-rape

En idé!

En stund efter gårdagskvällens stora redogörelse över gårdagens prestationer önskade sig Simon något väldigt speciellt. I likhet med mig själv påverkade framgångarna honom i form av lätt hybris, vilket ledde till att han önskade sig en 8b på Dödskalleberget. En led som han skulle kunna öva på i lång tid framöver och som skulle göra att besöken ut till dödskalle inte skulle kännas så lika varandra. Jag log över den vilda tanken och höll givetvis med. Det vore fint med ett projekt som var fint och låg på en fin plats... och som man kunde klättra på och samtidigt vara fin.

Med tanke på att de flesta turerna där ute har hackats fram för att kunna klättras av några stockholmslegender under tidigt 90-tal så undrar jag lite försiktigt om man inte skulle kunna ta och hacka om turerna lite? Försämra några lister, slå bort några steg osv. Det skulle antagligen inte behövas allt för mycket arbete för att få till lite markantare krux på både holidays och mr magister. Tåls att tänkas på. Man får ju inte bulta om därute, men inget har mig veterligen sagts om greppförsämring.

Men d e klart, vi har ju etiken att brottas med... Det är ju inte ok att rensa hårdhänt längre tyvärr. Man får ju bara ha sönder saker om man använder sig av sin egen kroppstyngd, fingerstyrka eller möjligtvis en tandborste.  Lite som att det är ok att lämna hur mycket krita som helst på berget så länge det inte ser ut som streck.

Regler, regler, regler... En idé är ju att hitta en egen klippa någonstans som man kan göra vad fan man vill med. Då slipper man ju dessutom alla medklättrare med allt vad det innebär av att känna sig svag, kort och feg. 

vänlig hälsning från helgarbetaren!

Mot nya horisonter

Efter externa krav på en lite grabbigare framtoning i bloggen ska jag försöka slå an en hårdare ton än tidigare.

Igår var det (ifall det föga sannolikt gick någon förbi) vårens hittills bästa klätterförhållanden. Eftersom vi tatatataare mentalt sett är mycket äldre än våra fjuniga uppenbarelser har vi väldigt svårt att överge ett vinnande koncept till förmån för ovissa nymodigheter. Alltså återfanns Martin och jag återigen på Dödskalleberget. Men vi var givetvis inte ensamma. Bland många framstående namn lyfter vi fram den store regissören, Simon Kaijser da Silva, som gjorde utomhuscomeback inte alls utan framgång.

Nu till den hårdare tonen:

Martin, mannen vars subjektiva omdöme vad gäller gradering bör tas med en nypa salt, fick äntligen kravla sig upp till ankaret på Mr. Magister. Skämt åsido såg det riktigt inspirerande ut när 75 (eller kanske 80...) kilo hästsvansprydd finskättling med ett bröl kastade sig till slutjuggen (för ja, Martin, det greppet är en jugg i dess sanna bemärkelse).

Och då tänker ni kanske att det var dagens prestation. Ingalunda! Den stod nämligen jag, Simon Andersson, för. Med repetitioner av både Holidays och Magistern (en prestation som Lundqvist senare på kvällen kommenterade med "Men det har ju inte ens jag gjort!". Ja men kom ut ur kyllagret då för fan!) log jag blygsamt mot mina medklättrare och liksom ryckte på axlarna - med lite tålamod vänner kanske ni en gång kan närma er min nivå. Stärkt av framgången gick jag för trippeln. Hur det gick på Mio har jag en känsla av att Martin kommer att upplysa oss om...

Idag överger vi Dödskalleberget. Jag, Martin och Peter har tagit mod till oss och ska besöka nya jaktmarker belägna åtminstone tvåhundra meter från den trygga hemvisten. Så med hopp om en torr Zorro, på återseende...

Inspiration

För oss som inte var lika lyckligt lottade och fick åka ner till Kjuge i helgen så spenderades lördagen under ett par stenblock vid Noret. Detta till trots så kan detta mycket väl klassas som en av de mest inspirerande klätterdagarna på länge! Trots att jag inte besteg något superhårt så kände jag att det finns där någonstans. Kanske inte detta år, kanske inte nästa, men om det bara fortsätter i denna riktning så.

Sydde demonstrerar

Enigma ståstart gick relativt kvickt att äta upp med Syddes anvisningar och demonstrationer. Sitten kändes lite klurig och framförallt inte görbar med ett par anasazi lace-up, vilket jag veeeet låter jävligt töntigt, men så var det iaf för mig. Trots detta så har jag en go känsla efter att bara varit på den ett par halvdana försök.

Fikadax

Efter fikastund i den sköna vårsolen var det dags att titta lite på linjen som går vid vattnet. Under våra dagar till Noret för att bedriva sport har vi passerat denna linje och beundrats. Vi har tittat men inte direkt känt på greppen, detta har då bidragit till att min bild tidigare varit att den inte kunnat varit så hård. Undrande har jag gått och tänkt "varför har ingen klättrat den tidigare", nu vet jag bättre. Enligt källor kommer denna landa i den övre delen av skalan. Detta kan jag ana efter att pillat lite på den.

Danne vid linjen med stort L

Så även om vi inte lyckades göra ett enda flytt i princip så är det Game On. Bouldern går på 30 grader överhängande härlig sten. Vågar inte uttala mig om typ eftersom det säkerligen är fel, men jag kan bara hålla med Danne om att alla grepp man tar i efter detta känns väldigt stora!

Danne på'n

Något som gör linjen än mer härlig är att den i princip bara är klätterbar på vårkanten eftersom det annars är vatten under den.

Jaja ville bara dela med mig lite. Ha kul.

En helg i Kjugekull + film

Jag, Simon och Erik åkte ner till Skåne i helgen i hopp om två dagars finfin bouldering. Efter jobbet i fredags kväll rullade volvon från Klätterverket.

En och en halv timme senare hade vi kommit ända till Skärholmen efter stopp på bland annat det bästa kebabhaket i staden, palmyra i årsta, och diverse inköp av alkoholhaltiga drycker på systembolaget.

Efter ca 7 timmar stod vi där och väntade på färjan ut till Ivö camping där vi hade ordnat logi inför helgen. Lite öldrickande, och förtärande av kebabrester och sen var vi redo för sängen.

På lördagsmorgonen när vi tittade ut genom stugfönstret så såg det rätt grått ut på himlen. Ingalunda tog vi vårt pick och pack och begav oss mot Kjuge. Förutom det lite bistra vädret var det faktiskt riktigt bra förhållanden. Vi värmde upp på mödomsrovet och glasögonorm, och sen gick vi över till Monolith. Efter lite frustande och stönande stod vi alla tre på toppen någon timme senare.

Eftersom Erik och Simon båda hade gjort Caspersens arete på förra resan, var jag lite sugen och bestämde mig för att gå på.

"Äh! greppen blir bara bättre och bättre ju högre du kommer!" förklarade en skåning för mig.

Väl uppe på slutet drabbades jag av total panik och började snyfta till Simon att "Dra ut paddorna!" "På varandra! På varandra!" innan jag hoppade ner och skämdes.

Simon och Erik ville repetera och det gjorde dom i mycket god stil också.

Fjärde gången uppe på slutet tog jag mig samman, och efter att ha gjort det nästan lite larvigt lätta movet jag tvekat så mycket på, så stod jag där uppe på toppen, åtta meter upp jag också.

I sann socialdemokratisk anda hade vi alla fått komma upp även denna gång.

Vidare sen mot Lithium som jag varit sugen på efter att Köttklossen förklarat att det faktiskt inte är så jävla hårt. Tji fick jag. Inte en jävla susning hade jag! Gaston-juggen kändes milsväga långt borta. Grymt jobbat av Peter som gjorde den på typ tredje gået!

Vi sket i Lithium och började hänga på Adamantium.

Både jag och Simon fick till de flesta moven, men tyvärr fick sändet vänta.

Erik gjorde senare Baltazar på första försöket för dagen! Bra jobbat! Även jag fick komma upp vilket var mycket trevligt. Den ville dock inte släppa upp Simon trots att han körde i långkalsonger. Ponken har ju gjort den förut hursomhelst, så vad gör det?

Vi avslutade kvällen med varsin Pizza på Fjälkinge pizzeria.

Här kan man väl säga att vändpunkten på resan startade, iallafall för mig...

Runt klockan 2 på natten vaknar jag upp och mår fruktansvärt illa. Springer ut bakom huset och kräks något infernaliskt. Resten av natten spenderas hälften av tiden halvsovandes, hälften av tiden kräkandes i papperskorgen bredvid sängen.

Varning för kebabpizza på Pizzerian mittemot ICA-affären!

Så var det med den resan.

Inget mer klättrande för mig, utan bara huttrande stå och titta på när Simon och Erik försöker få lite klättring gjord på bland annat Ferdinand och Matador.

Tyvärr var inte förhållandena lika gynnsamma på söndagen, och med trötta kroppar och sönderslitna fingertoppar bestämde vi oss för att åka hem på eftermiddagen.

Efter 6 timmar landade vi i Stockholm. Och det var länge sedan jag kände mig så tacksam för att få sova i min egen säng. (Där jag i skrivandets stund fortfarande ligger kvar och åmar mig huvudvärk, feber och dålig mage).

En liten film har jag hunnit med iallafall.

/Martin

Tre sjuor i Kjuge... from Martin Leidebrant on Vimeo.

Lägesrapport

I och med helgens lilla klättertripp har en del amatörmässigt utredningsarbete utförts och lett till värdefull information enligt följande:

Solviks bonde talar skånska trots att han bor i hjärtat av Östergötland. Han tycker fortfarande lika mycket om sin korp så klättring undanbedes from nu och tom någon gång i början av maj. Det är dock rekommenderat att lyssna läget innan man beger sig dit oavsett tid på året.

På Åland är det vargavinter med stora mängder snö. Gubbstrutten på Soltuna är rolig men butter. Så även i går. Han påstod i lätt hånfull stil att jag kunde glömma allt som hade med klättring och mysigt stugboende att göra. Och det för en ganska lång tid framöver. Vi får väll se...

Vi ses i Kjuge istället eller på loftet på måndag!

Solen skiner säkert på Tyresö idag också...

Ja, det gör den säkert! Tyvärr för min egen del så vankades det tvätttid och allmän bilbrist, så det får bli ett boulderpass på verket istället...

Hur härligt är det inte att vårsäsongen har dragit igång?
Det har skrivits mycket om det lilla berget i Tyresö på bloggen den senaste tiden, och mer ska det bli! Stockholm bästa klippa förtjänar det faktiskt.
Jag och Simon pallrade oss faktiskt ut under söndagen också, och destinationen blev såklart Döskalleberget igen!
Under söndagen var det s.k. "mint conditions" ute på brevikshalvön. Inga frostskadade fingertoppar, vinterjackor eller klätterskor innanför tröjan. Hur bra som helst, helt enkelt!

Varning, Spoiler för onsight-sugna:
Simon gjorde en imponerande (om än något kaxig) repetition av Mr. Magister vilket var väldigt inspirerande. Själv känns det som jag har en liten bit kvar på vägen eftersom jag inte riktigt hittar vilan innan slutmovet. De två bästa pressen hittills lyckades jag håva in iallafall, och nästa gång ska den väl trilla ner hoppas jag.

Under lördagen filmades det en hel del, och jag önskar faktiskt jag hade tagit en bild på lilla Lundqvist som fick för sig att på ett litet dumdristigt, men självklart säkert sätt fira sig ner från toppen av berget och klättra ut i en björk för att filma.

Där uppe satt vår lilla Fellini i ungefär 2 timmar innan även han bestämde sig för att klättra lite. All ära till Erik för den prestationen!

Jag har inte haft tid att kolla igenom materialet ännu, men om vi har tur så fick vi med en liten beta-film på Mr. Magister för er som är sugna.

/Martin

Vårkänning på Tyresö

I går var det god uppslutning på Dödskalleberget. Säkert typ tolv.

Några av lederna repeterades av vissa men inte av andra. Stefan drog det längsta strået på magistern och vann därmed den tävling som Simon tidigare i utlyst. Simon påstod dock att de var underförstått i en tävling av denna typ, att om vinnaren ser så okontrollerat belåten ut efter sin prestationen, så gills det hela inte. Vi får se hur det artar sig.

Fint var det i alla fall. Strålande sol och iskalla vindbyar gjorde förhållandena varierande. Det peppades i slovensk stil, det skrattades åt och med och det tycktes till om gradering och lite allt möjligt. 

På måndag är tyvärr styrketräningen inställd på grund av undermålig prioritering från min och kamraternas sida. Måndag den 14e mars dras det igång igen. Ses!

Oscar, den lille filuren, har gjort Gaia. Det e fan grejer det...

Scoop

Efter att ha infiltrerat gubbölsmaffian kan jag avslöja följande:

1) Man får ont i huvet dan efter.
2) Vårblodet börjar sippra fram i gubbarnas åderförkalkade artärer och en reppremiär på Tyresö på söndag är inte en omöjlighet (förutom hos mannen som hellre ägnar sin tid åt att strypa andra män).
3) Barnvagnar, skvimpande termosmuggar med fisljummen take-away-latte från Urban Deli samt skrikande bäbisar kommer bli ett stående inslag vid stockholmsklipporna under en oöverskådlig framtid.

Förresten. Nu när vi ändå har kommit in på ämnet Tyresö. Årets förstabestigare av Magistern kan inkassera en pilsner av undertecknad. Om det rör sig om en personlig förstabestigning får man två. Handsken är kastad!

Om bastubad

Vi befann oss i Sälen någon gång under gymnasietiden. Vi var sju till antalet, duktiga på att döda varandra i VR och begåvade med undermåliga ölsinnen.

Under ett av många berusade bastubad hände följande;

Jag befann mig sittande på översta laven (så klart), illröd och blank som en biljardkula. Vid min vänstra sida satt Stig och vid min högra Limpan. Jag reste mig från sittande för att slänga vatten på aggregatet. Bakom min rygg, under bara några sekunder, ingick Stig och Limpan en överenskommelse. De skulle spela mig ett spratt.

Med noggrann precision placerade Stig sin ölflaska på laven där jag alldeles nyss suttit, riktade den snett framåt och tog sikte, fortfarande med stöd underifrån av laven.

Tack vare Stigs precision, Limpans övertalningsförmåga och min egen kraftfulla nedsittningsstil så harjag helt enkelt haft en ölflaska i stjärten. Å det är det inte alla som har haft.

Nu när jag har öppnat mig kan fan den som kissade i bastu-vatten-hinken på verket ge sig till känna och framförallt sluta med det!

På måndag är det styrka och bastubad för den som känner sig manad.

Välslipade unga män och kvinnor...

I lördag var det dags för döskalleberget!
Utepremiär i stockholm för min egen del. Peter och Simon har varit lite mer flitiga och hade väl sin premiär redan i januari eller nått.

När vi anlände till berget stod solen högt på himlen, och vi började ana succé!
Klippan hade värmts upp i solskenet, och man behövde ju inte ens ha täckbrallorna på.
Fem minuter efter att vi börjat klättra gick solen i moln, och vi insåg när vi hängde på magistern att isvindar från Mordor träffade en, så fort man kom ovanför den lilla väggen till höger om tio tigrar.
Sjukt kallt var det!

Det stoppades oss inte från att dogga leden ett par gånger var. (En av doggningarna gjordes iförd vinterjacka.)
Men sen fick det fan vara nog!

Om solen ligger på, och vinden blåser från rätt håll så är det dock superförhållanden ute på tyresö. Precis som Peter lovat.
Nästa helg kör vi igen!

Nu till nästa berättelse:
Måndagstraditionen bland bloggkollegorna växer sig starkare.
Styrketräning på loftet, 18:00 sharp!
Även om undertecknad missat två pass på grund av jobb och öldrickande så fanns det i allafall tid att slita fram iphönen och filma de små herrarna och damerna igår kväll. Allting resulterade självklart i en liten film.

Om det är någon som är intresserad av att vara med, så dyk bara upp nästa måndag!

/Martin