Köttfest

 I går var det fest. Ett får hade slaktats. Vi åt upp det. Inte speciellt vackert och etiskt väldigt tveksamt så klart...

Isbjörnen fick också vara med på ett hörn genom att suga märgen ur benpiporna. Kalas.

Hampi, ett varmt och välkommet gästspel av Eddie

Fina kollegan och kamraten Edward Stokstad är i Hampi och härjar tillsammans med Herman. Vi tar tillfället i akt och bjuder på följande gästspel, en reseskildring. 

Hampi!

Två av Stockholms absoluta klätterelit bestämde sig for att besöka landet I öst där man äter och bajsar med olika händer(?). Indien har med sitt “bouldermekka” Hampi utgjort en tämligen passande plats för dessa utomordentliga individer. De båda pojkarna lämnade sina båda klättergym i slutet av Oktober for att flyktigt sluta campusera gymtak och kanske lära sig tweaka lite. Flyg fran Arlanda till Zurich till Bombay, därefter rikshaw, tåg och buss och rikshaw igen och slutligen en kort båttur över en flod. Här fick vi lära oss att Hampi har en unik historia och husade för flera tusen år sen ett av Indiens största imperium, idag finns det bara rester kvar i form av tempel och ruiner. Som två kulturförnekare (kultur existerar inte, är bara något som människor på lonely planet hittat på) har detta dock bekymrat oss lite. Vi har kommit hit för att klättra på områdets vansinnigt många boulderblock, och detta har åstadkommits.

Morgonstånd med Eddie och Herman

Stenarna i Hampi är många, vassa och ibland ganska så höga. Men det går fort att vänja sig. “Vassheten” är också något man inte skulle kunna vara utan eftersom det är svinvarmt under långa perioder på dagen och därför ganska dålig friktion, det går däremot alldeles utmärkt att klättra på morgonen och på kvällen. Hälften av stenen är i skugga hela dagen. Stilen är dynamisk, reachig med stängd hand. Detta passar svenskarna bra medan de även passar på att öva på de lite färre men lika så existerande sloperundantagen.

Bor gör man alldeles utmärkt i en hydda som kostar allt mellan 150-500 rupees natten. 1 rupee = 15 öre. De allra billigaste får man dela med möss och andra kryp, medan de lite lyxigare ”dusch och toa”-hyddorna är något mer sanerade. Boendet ar också beläget väldigt nära - cirka hundra meter bort - de första problemen. I Hampi kan man dock traska på långt längre än så ifall man känner för att utforska. Hyr man en moped och gasar på en dag kan man promenera ut i mestadels outforskad klättermiljö. Letar man noggrant kan man även ha tur att hitta något av guldkornen där ute. Klättringen följer nämligen en ganska straightforward stil på de flesta problemen, men lite här och var gömmer sig några riktigt vackra undantag. Dessa problem kan ha sjuka slopers, stora strukturkanter eller fina juggar på överhäng. Detta gör klättringen här till ett litet äventyr. Ragga lite på den franska hampiveteranen och han kanske visar dig till sitt projekt ute i vildmarken eller studera frenetiskt gamla svartvita overviewmaps som du skrivit ut från nätet och lär dig hela jungli plateu utantill för att hitta något undanskymt megaproblem.

Nu har två månader gått och om två veckor ror vi oss hemåt. Men vid den tiden har vi självklart tickat alla otaliga projekt och utforskat de obskyrt undangömda stenarna vi tyckts skymta på bussresan in till bankomaten. Om inte så vet jag vart jag kommer drömma mig bort nästa julafton, och nästa julafton efter det...

En bild säger mer än ett gästspel på en godtycklig blogg. fjärran östern är platsen att vara på.

Borta bra men Spanien bäst

Vissa får åka till andra sidan jordklotet och bli bruna, uppluckrade av fukt och klättra på svarta mordorinspirerade stalaktiter. Vi som varken är rika eller speciellt vackra får nöja oss med Barcelona, igen. Men vi ska fan ha roligast i alla fall.

På måndag far tre fjärdedelar av tatatataarna ner till Spanien. I Cornudella de Montsant ska vi äta middag och sova i våningssäng för 18 ävro natten, i glaset rött ska vi ha rött och i glaset övrigt ska vi ha Estrella. I Siurana kommer klättringen att ske. Vi vet hur man gör, vi har gjort det förr, och vi ser verkligen fram mot det.

Skillnaden (om allt vill sig väl) är att kommande resa blir något i sammanhanget så ovanligt som en mansresa. Äntligen! Det ska bli så sjukt skönt att slippa tjat om topprep, gnäll om mattider, väder och skrikande ungar. Nu blir det fokus på sporten, vi ska bli okontrollerat fulla, prata om varandras fingrar, äta dåligt, va kvar på klippan långt efter mörkrets inbrott och bära endast vår egen packning.

Boulder Bash och Bouldercupen?

På sveriges mest besökta klätterhemsida hittar ni nu en lång debatt angående hurvida svenska bouldercupen bör anordnas tillsammans med klättergymen (i Boulder Bash-format) eller om det ska tas fram ett helt nytt koncept.

Att debatten verkar spåra ut lite på sina ställen är nog vad jag skulle kalla en underdrift.

Eftersom jag är en av de som arbetar på ett av dessa berörda gym, så tror jag att det kan vara vettigt att förklara hur jag tror många av oss ser på det:

1. Vi anordnar denna säsong tre stycken bouldertävlingar på Klätterverket, helt i egen regi. Att anordna en extra tävling som en del av bouldercupen finns det helt enkelt inte tid för. I stockholm i höst har det varit bouldertävling i princip varje helg sen september.

2. Då kommer förslaget att vi ska "uppgradera" tävlingarna till sverigecuper.

En fin tanke, men jag förstår inte (exakt) hur vi hjälper tävlingsklättringen i Sverige genom att bara byta namn på en tävling. Tävlingen kommer ju hållas ändå, och folk kommer kunna komma och tävla, på såväl elit(istisk) som nybörjarnivå vare sig det är Boulder Bash eller Jens nya "Boulder cup-format".

3. Vi anordnar Boulder Bash för att vi tycker det är kul, och för att vi vill ge något tillbaka till klättrarna. Det är sällan det blir plus i kassan efter en tävling, men oftast går det jämnt ut sånär på någon tusenlapp. Om nu våra tävlingar fungerar på egen hand, varför ska då SKF "slänga pengar i sjön" genom att ge dem till oss? Det kommer ju inte kosta något extra om vi bytte namn på Boulder Bash till "Bouldercupen".

Lägg pengarna på något bättre isåfall.

4. Det största argument när vi övertalar folk att komma till Boulder Bash är just:

- Äh vafan! Det är ju bara att komma... Det är ju ingen riktig tävling.

Boulder Bash är ett så fungerande koncept, just p.g.a. att det inte är en tävling. Våra deltagare är bara där för att det är kul. Vissa klättrar knappt upp för de blå problemen.

Om vi uppgraderade våra tävlingar till en del av Svenska bouldercupen så skulle det nog skrämma bort en hel del. (Tråkigt nog, för det skulle ju vara samma tävling).

5. Det här är jag inte helt säker på hur det fungerar (men eftersom jag är trött och har bråttom till jobbet så orkar jag inte kolla upp det) men om man anordnar en bouldercup måste man inte ha IFSC-format i finalen isåfall?

På BB har vi kört på med knockoutfinaler i stället. 2 försök var på varje problem, och de tre sista gör upp om kampen på sista problemet. Fartfyllt, underhållande, och inte helt rättvist eller lätt att döma. Vi på verket har inga planer just nu att ändra på detta.

Tveksamt om det är ett format som skulle passa den svenska bouldercupen.

6. Vi vill gärna dricka lite öl efteråt (och ploja lite).

Det rimmar inte så bra med SKF och seriös idrott tycker jag.

Jaha, det var det jag ville säga.

Nu fick jag en briljant idé dock. Till nästa tävling ser vi till att SKF, TK, och alla de andra akronymerna chippar in med lite slantar för ölen. Då kan vi bjuda alla på gratis drinkar hela kvällen.

Då får vi både en Bouldercup, och en oseriös (prestigelös) sådan.

Alla blir nöjda!

Fredagsmys

Man kan vara ute tillsammans med lampor, gasbrännare och Peter Renlund under något stenblock i stan om man vill. Man kan också följa med fröken Sellström (fantastisk sambo, levnadskonstnärinna och vän mm) på fredagsmys. Båda är bra och med lite vilja behöver man inte försaka några av dessa personer eller aktiviteter. Klättring är bra, det finns liksom plats för alla och allt om man bara vill.

I torsdags var det verve i 15 minus och lampsken. Peter stod för viljan och jag för sällskapet. Han var nära, jag pajjade ett finger. På måndag testar vi igen. 

I fredags var det BO och kvalitetstid för mig, Martin och Sellström. Simon var på spritfest med lärarkollegiet istället och verkade trivas alldeles utmärkt med det. Vi tyckte det var en supermysig tävling. Vi träffade många bekanta, klättrade många fina problem, blev trötta och trivdes. Nästan som Tacokväll. För mig som inte bara har en stor passion här i livet var det dock som vanligt alldeles för lång paus mellan avslutad klättring och den första ölen. Det där med gainomax är inte riktigt samma sak.

Solokvist

Solo-session ute i lördags eftermiddag då man nu för tiden är stolt ägare av en klipp-torknings-mackapär. Grymme stick när det väl var torrt! Ryktet går är att det bjuds på eldshow och grillkorv precis i krokarna nu på torsdag. Gissa var vi é!?

Vilket problem?

50 fräscha + film från förra veckan

Igår kväll slöt jag upp med Simon för att klättra 50 nya problem på centret i Solna. Så hade jag nog inlett den här posten oavsett hur många problem vi hade klättrat. Men med det lilla "experimentet" som Robban och de andra byggarna på centret startat så blev det ju så att vi klättrade nästan 50 (!) problem också.

Gänget på centret hade inlett ett litet nytt sätt att arrangera tävlingen. Istället för att ha en knockoutfinal i slutet av tävlingen hade de tagit bort alla graderingarna på problemen, och istället bestämt sig för att ge vinnartiteln till den som klättrade flest problem under de tre timmarna som tävlingen pågick.
Detta ledde till total utmattning för oss båda, när vi fram emot småtimmarna skulle springa runt och klämma in alla problem som vi inte hunnit med ännu på ca 10 minuter.

Simon placerade sig stolt på en andraplats i tävlingen efter Hung, med totalt 44 problem avprickade.
Själv hamnade jag väl någonstans strax under med 40 problem totalt. (Eftersom alla på den här bloggen dock har ett löjligt stort behov av att hävda sig själva så ursäktar jag mig med att jag var en timme sen.)

Tävlingen i sig var en riktigt lyckad tillställning, och problemen höll hög klass.
Det nya "experimentet" var också en kul grej. Det var roligt att se folk jobba på problem de kanske inte hade gett sig på annars. Samtidigt var det kul att själv bli överraskad av hur hårt, eller lätt ett problem upplevdes när man egentligen trott motsatsen.

Avsaknaden av final är dock alltid lite tråkigt, även om det kanske varit lite väl mycket av den sortens underhållning den senaste tiden. Efter att ha arrangerat Boulder Bash på Klätterverket ett antal gånger så vet jag mycket väl hur mycket arbete som ligger bakom en lyckad final. Det krävs riktig fingertoppskänsla för att få problemen att hamna på en bra nivå. Alla gym har självklart kompetensen, men jävlar.... vad mycket jobb det blir.

Apropå Boulder Bash så höll det till förra fredagen, och även om jag var trött och sliten efteråt kan jag bara konstatera att vi lyckades få till en riktigt kul tävling även denna gång.
Damfinalen fick se några nya ansikten eftersom damerna med de största bicepsen valt att stanna hemma, detta ledde i sin tur att problemen hamnade på en något för hög nivå. Underhållningen var det dock inget fel på.
Herrfinalen blev dock superlyckad, där Fredrik Andersson i sann old-school anda lyckades kamma hem vinsten.

Visst kan det vara så att man är lite hemmablind, men jag tycker ändå att vi brukar fånga en atmosfär som urskiljer sig lite från de andra stockholmstävlingarna. Jag slänger med en film från förra fredagen för er som missade tillställningen.

Åter till Spanien

Lägger upp en helt oredigerad film på när Erik faller från sista greppet på Siouxie i Siurana. Tur för hemfriden att han gjorde den sen...

Totalt misslyckade...

Idag skulle det ut och klättras!
Jag och Peter hade en snabbsession på Bergparksblocket i sikte, och vi båda var nog rätt övertygade om att det var en ganska töntig idé redan från början. Hursomhelst, efter Elias och Peters halvlyckade dag ute på Brudberget i lördags kändes det ändå som att det fanns en chans att det skulle gå.

Tyvärr var blocket täckt med frost, och det fanns inte en chans i h-vete att det här skulle gå utan gasbrännare.
Så efter cirka fem stycken pitstops på Järnia, Clas Ohlsson, Fredells, Bygg-ole och OKQ8 insåg vi att det inte kommer bli någon klättring idag. Tiden började rinna ut, så med svansen mellan benen drog vi oss mot Verket och åt thaimat.
Peter gjorde pull-ups medan jag drack kaffe. Som det brukar vara alltså...

kluvenhet

Ibland stöter jag på företeelser inom klättringen som i mina ögon är väldigt intressanta och väcker eftertanke. I vissa pretentiösa stunder kan jag slås av hur sådana företeelser väcker viktiga frågor till liv som inte bara rör företeelsen i sig utan även, med lite fantasi, livet i övrigt. Jag liksom tvingas till att fundera på saker som jag antagligen inte skulle tänkt på på samma sätt om inte klättersmittan drabbat mig då när det begav sig.

Satt och diskuterade företeelsen olyckor på inomhusgym med kollegan, vännen, dynamikern och åsiktsmaskinen Martin och kom fram till att det inte alltid är så lätt. Som vi ju alla vet har ju Martin en särskild talang när det handlar om att veta vad som är rätt och fel. Själv är jag av det lite osäkrare slaget och kan ju därmed behöva lite styrning varpå diskussionen kom väl till pass.

Nedan följer tankar som kan vara fel och rätt eller bådadera... Tankarna är dock befintliga och är ju förhoppningsvis då också relevanta. Det finns som jag upplever det två läger (grov generalisering)...

Dels har vi de lite mer föreningsinriktade, låt mig utan värdering kalla de för formalisterna. Formalisterna skapar regler för hur klättring ska bedrivas. Reglerna har sin grund i erfarenhet och även ibland halvvetenskapliga studier. Det finns korrekt beteende och det finns felaktigt beteende. För att undvika felaktigt beteende skapas regler av personer med gedigen erfarenhet. Reglerna lärs ut till personer med mindre erfarenhet för att undvika att dessa går på de minor som den oerfarne annars riskerar att gå på. Minorna kan ju inom klättringen leda till förstörda liv och också dålig publicitet i det fall vinstdrivande verksamhet är inblandad.

Sedan har vi ju individualisterna. Individualisterna tror inte att det går att skapa regler för något så komplext som klättring. Det finns alldeles för många variabler inom klättringen som leder till att situationer allt som oftast är unika. För att minska risken för minkrockar väljer individualisterna att lämna över ansvaret på personerna som bedriver verksamheten. Bortsett från vissa grundregler uppmuntras klättraren att göra egna bedömningar gällande sin egen och omgivningens säkerhet. Enligt individualisterna kommer detta leda till att de som bedriver klättring aldrig lutar sig tillbaka på falsk trygghet utan hela tiden har huvudet med sig och kan agera om oförutsedda händelser skulle inträffa.

När jag var i Spanien någon gång så slog vi följe med en tjeck. Sjukt stark så klart och dessutom uppfostrad inom en klätterkultur som var olik den jag är van vid. Han säkrade med åttan. Min första reaktion var oro och otrygghet. Jag har ju lärt mig att man inte får säkra med en åtta, man får bara fira sina födelsedagar med den eller hur det nu var. Men eftersom jag inte bara är svenne utan också kluven så slog mig tanken att denna tjeck har säkrat med den här utrustningen så länge han kan minnas. Han har antagligen anpassat sitt beteende utifrån sin utrustning och började antagligen klättra innan jag ens var född. På grund av att jag inte vågar säga ifrån så tedde det sig i alla fall så att vi klättrade tillsammans och det gick ju givetvis alldeles utmärkt. Detta var första gången som jag förstod att det inte alltid är så lätt att veta vad som är rätt. Min naturliga reaktion var anti och jag klättrade antagligen sämre eftersom jag var rädd och kände mig otrygg. Var jag otrygg? Hade jag förmågan att bedöma risken med att låta mig säkras av denna typ? Vet inte riktigt.

En liknande men ändå helt annorlunda händelse var när jag och Erik Nordfeldt besökte Tunaberg. Vi skulle fira av och gjorde detta alldeles bredvid ett annat replag där ledkarlen säkrade upp sin kamrat med stand i ett dött träd. Varken Erik eller jag tyckte det var ett bra beslut att använda trädet för detta ändamål men vi sade ingenting. Fel handlande säkert. Det roliga var dock att ledkarlen när jag firat ned påpekade för Erik att han borde säga till mig att använda prusikknop vid nedfirning. Jag hade använt det för det gillar jag, så han hade sett fel, men skitsamma. Nu var det säkert ett bra tips men men jag kunde också ana en falsk trygghet. Killen hade ju kanske fått lära sig att prusik är säkert, åttan är en bra knop, kommandon av olika slag är bra och att hjälm gör sig bäst med bandana under. Men det verkade ju uppenbarligen som karln slutat tänka på de saker som förändras i omgivningen. Träden på Tunaberg är döda, och inte lämpliga att bygga stand i enligt de flesta. Prusik minskar inte den risken.

I dagar som dessa ställs frågan på sin spets i min mening. Inomhusgymmens växande skapar förändring. Fler och fler börjar klättra och ett behov av kontroll växer. Man vill ju inte drabbas av olyckor. Regler för hur man ska bete sig skapas för att felaktigt beteende ska undvikas. Känns ju helt naturligt, vi jobbar ju så inom nästan alla andra områden.

Konstigt nog händer det olyckor i alla fall. Varför? Jag har ju naturligtvis ingen aning och än mindre en lösning. Men jag tror att det finns en risk med formalisternas handlingssätt som jag idag tycker genomsyrar arbetet för ett säkrare klätterstockholm. Risken är att man invaggar de regellydande i en falsk trygghet. Har man genomgått en utbildning så är det ingen fara. Befinner man sig på ett kommersiellt klättergym så är det lugnt, man kan koppla av, behöver inte tänka, jag känner ofta så själv tyvärr. Tänkt har någon annan redan gjort åt en. Går man på klätterkurs får man lära sig att knyta in sig med en viss knop och säkra med en viss broms. Man får sällan lära sig att själv göra en bedömning av vad som är lämplig knop och repbroms(rätta mig om jag har fel). För min egen del är en stor del av klättringen just själva tänkandet och beslutsfattandet kring risker. Jag tror det är livsfarligt att åka ut till en godtycklig klippa, kollat att man knutit in sig, bromsen sitter där den sitter, klippa in sig och sedan bara köra. Den ena leden är inte den andra lik och omgivande faktorer som väder, fåglar, älgar, lösa stenar eller bönder kan komma att påverka situationen och göra den unik. I min värld är då det egna tänkandet det enda man kan luta sig tillbaka mot.

Lösningen på det hela har jag ju naturligtvis inte men jag tror det är viktigt att förstå att det inte alltid är så lätt. Frågorna är många och svaren inte alltid självklara i min mening. Det var länge sedan jag var delaktig i kursverksamhet och saker och ting förändras ju hela tiden, finns säkert väldigt många kurser som leds av personer som förmedlar säkerhet på ett bra sätt nuförtiden.  Ovan nämnda tankar är helt enkelt bara min magkänsla.

Hur som helst, så här blidde det.

ses

 

Klätterpepp

Kvicksilvret visade på -9 grader då jag drog upp gardinen i morse efter en mycket trevlig Boulder Bärs på verket igår kväll vilket resulterat i smärre baksmälla, värkande kropp och sen hemkomst. Trots detta var planerna för dagen klara, det skulle klättras! En del krokar hade kastats ut igår kväll men trots detta var det bara en som nappade. Bilen styrde ut mot ingarö och brudis.

Elias funderar över kombon: 3 dm snö och sneakers.

Väl framme märkte vi att det var en ishinna på större delen av blocken. Som den optimist man är ställde jag mig med gasköket och försöker torka FGA. Efter ca 10 sekunder insåg jag att det skulle uppskattningsvis krävas 10 st gastuber för att torka problemet. Vi kollar runt lite och ser att tromb är torr. Kul! Efter ett par försök och förändringar i betan kommer Elias med den geniala idén att man kan gå från bra crimp till bra crimp istället för att gå från bra crimp till dålig crimp till bra crimp. Då denna beta väl anammades var det inga problem längre. Urtoppning kändes som överkurs så problemet avslutades i snöfyllda juggar. Tur att man inte bryr sig om etiken.

Sitten känns ingalunda omöjlig.
Dagens lärdom: Att klättra i termobyxor är grymt!


/P

Boulder bärs

Vart man än tittar - en svällande muskulös överkropp. Addera till detta 35 rykande färska problem och välkyld öl och jag hamnar så småningom i ett primatliknande tillstånd. Det slår liksom aldrig fel. När jag vaknade imorse slog det mig att jag ett tiotal timmar tidigare genomfört någon sorts utmanande enmansshow med avslutande spagat. Sådärja. Jag antar att det representerar någon sorts primitiv glädjeyttring över att få befinna mig bland systrar och bröder och få göra det jag tycker om bäst – klättra och dricka öl – samtidigt.

Själva tillställningen var som vanligt ett lyckat spektakel. En förhållandevis liten skara frisksportare fick ta sig an mestadels bra problem utan att behöva trängas så mycket. Enda missräkningen var uppslutningen på damsidan med endast fyra finaldeltagare som följd. På herrsidan var det däremot desto mer spännande. Finalfältet bestod av i tur och ordning Felix Tyrén, Viktor Elofsson, Fredrik Andersson, Per Holm, Robert Rundin och Jocke Berglund. Slutsegern gick lite överraskande till Fredrik Andersson (om inte mitt för kvällen försvagade omdöme spelar mig ett spratt) efter att i mycket övertygande stil ha flashat det andra finalproblemet och ha kommit lika långt som Robban på det sista. Per Holm strulade till det lite i starten på det sista problemet och fick nöja sig med bronset. Regerande svenska mästaren med korvarmarna kunde inte dra sig upp för det vertikala andra problemet och fick därmed se sig besegrad.

Det var det hela. God helg.

Supersaaben

En kort historia om då det förmodligen mest frekventerande fordonet till stockholmsklipporna, för en gång skull, kastade in handduken.
Det var en sommardag då jag och Erik i vanlig ordning var påväg ut till örnis, enda stället där man kan få till högsommarticks. Nöjda över att komma ut ett par timmar före simon och martin satt vi och lyssnade på tystnaden efter den stulna stereon.

Vilken klippa?

I höjd med flempan började det ryka och temperaturmätaren slog i taken. Jag fattade det inte just då men termostaten hade havererat så motornstackaren blev för varm. Vi lyckades i alla fall få ner bilen till tullinge station där ett par återupplivningsförsök utspelade sig utan vidare resultat. När vi väl börjat knata ner mot klippan kliver resten av gänget ut från pendeln, så mycket för det försprånget.
När så väl klättringen är klar har far sagt att han mer än gärna kommer och hjälper mig att bogsera bilen hem till honom där jag kan mecka lite. Det hela började lite lugnt. Huddingevägen 50 km/h. Han vägrar köra innervägen så det bär av ner i södra länken, 70 km/h. Kommer ut på motorvägen efter Sickla, 90 km/h. Jag börjar bli orolig. Ingen servo till vare sig bromsar eller styrning. Hoppas han vet vad han gör, tänker jag. Det gjorde han inte. När han, i höjd med orminge, börjar att köra om bilar på motorvägen så tar jag upp telefonen och får till svar "haha, jag var tvungen att testa hur det gick att köra på lite".

Nu skall hon snart till bilprovningen så vi hoppas på ytterligare ett år av äventyr.

/P

Boulder Bash

Tävlingen med det tredje löjligaste namnet i klättertävlingsstockholm går av stapeln på fredag. Trångt å härligt hoppas vi att det ska bli. Hallansvarig, direktörn, Martin, Daniel, Adam och jag är det som sliter ut ryggarna under förberedelserna. Tur att det är så mysigt i övrigt.

Nya grepp av skiftande kvalitet anlände i förrgår vilket för mig leder till blandade känslor. Den lilla farbrorn i mig (som bara blir större och större för varje dag) säger att nytt långt ifrån alltid är bättre. Men jag vet ju också att många (förblindas av) faller för fräschör i dessa dagar.

Ses!