kluvenhet

Ibland stöter jag på företeelser inom klättringen som i mina ögon är väldigt intressanta och väcker eftertanke. I vissa pretentiösa stunder kan jag slås av hur sådana företeelser väcker viktiga frågor till liv som inte bara rör företeelsen i sig utan även, med lite fantasi, livet i övrigt. Jag liksom tvingas till att fundera på saker som jag antagligen inte skulle tänkt på på samma sätt om inte klättersmittan drabbat mig då när det begav sig.

Satt och diskuterade företeelsen olyckor på inomhusgym med kollegan, vännen, dynamikern och åsiktsmaskinen Martin och kom fram till att det inte alltid är så lätt. Som vi ju alla vet har ju Martin en särskild talang när det handlar om att veta vad som är rätt och fel. Själv är jag av det lite osäkrare slaget och kan ju därmed behöva lite styrning varpå diskussionen kom väl till pass.

Nedan följer tankar som kan vara fel och rätt eller bådadera... Tankarna är dock befintliga och är ju förhoppningsvis då också relevanta. Det finns som jag upplever det två läger (grov generalisering)...

Dels har vi de lite mer föreningsinriktade, låt mig utan värdering kalla de för formalisterna. Formalisterna skapar regler för hur klättring ska bedrivas. Reglerna har sin grund i erfarenhet och även ibland halvvetenskapliga studier. Det finns korrekt beteende och det finns felaktigt beteende. För att undvika felaktigt beteende skapas regler av personer med gedigen erfarenhet. Reglerna lärs ut till personer med mindre erfarenhet för att undvika att dessa går på de minor som den oerfarne annars riskerar att gå på. Minorna kan ju inom klättringen leda till förstörda liv och också dålig publicitet i det fall vinstdrivande verksamhet är inblandad.

Sedan har vi ju individualisterna. Individualisterna tror inte att det går att skapa regler för något så komplext som klättring. Det finns alldeles för många variabler inom klättringen som leder till att situationer allt som oftast är unika. För att minska risken för minkrockar väljer individualisterna att lämna över ansvaret på personerna som bedriver verksamheten. Bortsett från vissa grundregler uppmuntras klättraren att göra egna bedömningar gällande sin egen och omgivningens säkerhet. Enligt individualisterna kommer detta leda till att de som bedriver klättring aldrig lutar sig tillbaka på falsk trygghet utan hela tiden har huvudet med sig och kan agera om oförutsedda händelser skulle inträffa.

När jag var i Spanien någon gång så slog vi följe med en tjeck. Sjukt stark så klart och dessutom uppfostrad inom en klätterkultur som var olik den jag är van vid. Han säkrade med åttan. Min första reaktion var oro och otrygghet. Jag har ju lärt mig att man inte får säkra med en åtta, man får bara fira sina födelsedagar med den eller hur det nu var. Men eftersom jag inte bara är svenne utan också kluven så slog mig tanken att denna tjeck har säkrat med den här utrustningen så länge han kan minnas. Han har antagligen anpassat sitt beteende utifrån sin utrustning och började antagligen klättra innan jag ens var född. På grund av att jag inte vågar säga ifrån så tedde det sig i alla fall så att vi klättrade tillsammans och det gick ju givetvis alldeles utmärkt. Detta var första gången som jag förstod att det inte alltid är så lätt att veta vad som är rätt. Min naturliga reaktion var anti och jag klättrade antagligen sämre eftersom jag var rädd och kände mig otrygg. Var jag otrygg? Hade jag förmågan att bedöma risken med att låta mig säkras av denna typ? Vet inte riktigt.

En liknande men ändå helt annorlunda händelse var när jag och Erik Nordfeldt besökte Tunaberg. Vi skulle fira av och gjorde detta alldeles bredvid ett annat replag där ledkarlen säkrade upp sin kamrat med stand i ett dött träd. Varken Erik eller jag tyckte det var ett bra beslut att använda trädet för detta ändamål men vi sade ingenting. Fel handlande säkert. Det roliga var dock att ledkarlen när jag firat ned påpekade för Erik att han borde säga till mig att använda prusikknop vid nedfirning. Jag hade använt det för det gillar jag, så han hade sett fel, men skitsamma. Nu var det säkert ett bra tips men men jag kunde också ana en falsk trygghet. Killen hade ju kanske fått lära sig att prusik är säkert, åttan är en bra knop, kommandon av olika slag är bra och att hjälm gör sig bäst med bandana under. Men det verkade ju uppenbarligen som karln slutat tänka på de saker som förändras i omgivningen. Träden på Tunaberg är döda, och inte lämpliga att bygga stand i enligt de flesta. Prusik minskar inte den risken.

I dagar som dessa ställs frågan på sin spets i min mening. Inomhusgymmens växande skapar förändring. Fler och fler börjar klättra och ett behov av kontroll växer. Man vill ju inte drabbas av olyckor. Regler för hur man ska bete sig skapas för att felaktigt beteende ska undvikas. Känns ju helt naturligt, vi jobbar ju så inom nästan alla andra områden.

Konstigt nog händer det olyckor i alla fall. Varför? Jag har ju naturligtvis ingen aning och än mindre en lösning. Men jag tror att det finns en risk med formalisternas handlingssätt som jag idag tycker genomsyrar arbetet för ett säkrare klätterstockholm. Risken är att man invaggar de regellydande i en falsk trygghet. Har man genomgått en utbildning så är det ingen fara. Befinner man sig på ett kommersiellt klättergym så är det lugnt, man kan koppla av, behöver inte tänka, jag känner ofta så själv tyvärr. Tänkt har någon annan redan gjort åt en. Går man på klätterkurs får man lära sig att knyta in sig med en viss knop och säkra med en viss broms. Man får sällan lära sig att själv göra en bedömning av vad som är lämplig knop och repbroms(rätta mig om jag har fel). För min egen del är en stor del av klättringen just själva tänkandet och beslutsfattandet kring risker. Jag tror det är livsfarligt att åka ut till en godtycklig klippa, kollat att man knutit in sig, bromsen sitter där den sitter, klippa in sig och sedan bara köra. Den ena leden är inte den andra lik och omgivande faktorer som väder, fåglar, älgar, lösa stenar eller bönder kan komma att påverka situationen och göra den unik. I min värld är då det egna tänkandet det enda man kan luta sig tillbaka mot.

Lösningen på det hela har jag ju naturligtvis inte men jag tror det är viktigt att förstå att det inte alltid är så lätt. Frågorna är många och svaren inte alltid självklara i min mening. Det var länge sedan jag var delaktig i kursverksamhet och saker och ting förändras ju hela tiden, finns säkert väldigt många kurser som leds av personer som förmedlar säkerhet på ett bra sätt nuförtiden.  Ovan nämnda tankar är helt enkelt bara min magkänsla.

Hur som helst, så här blidde det.

ses