Köttfest

 I går var det fest. Ett får hade slaktats. Vi åt upp det. Inte speciellt vackert och etiskt väldigt tveksamt så klart...

Isbjörnen fick också vara med på ett hörn genom att suga märgen ur benpiporna. Kalas.

Hampi, ett varmt och välkommet gästspel av Eddie

Fina kollegan och kamraten Edward Stokstad är i Hampi och härjar tillsammans med Herman. Vi tar tillfället i akt och bjuder på följande gästspel, en reseskildring. 

Hampi!

Två av Stockholms absoluta klätterelit bestämde sig for att besöka landet I öst där man äter och bajsar med olika händer(?). Indien har med sitt “bouldermekka” Hampi utgjort en tämligen passande plats för dessa utomordentliga individer. De båda pojkarna lämnade sina båda klättergym i slutet av Oktober for att flyktigt sluta campusera gymtak och kanske lära sig tweaka lite. Flyg fran Arlanda till Zurich till Bombay, därefter rikshaw, tåg och buss och rikshaw igen och slutligen en kort båttur över en flod. Här fick vi lära oss att Hampi har en unik historia och husade för flera tusen år sen ett av Indiens största imperium, idag finns det bara rester kvar i form av tempel och ruiner. Som två kulturförnekare (kultur existerar inte, är bara något som människor på lonely planet hittat på) har detta dock bekymrat oss lite. Vi har kommit hit för att klättra på områdets vansinnigt många boulderblock, och detta har åstadkommits.

Morgonstånd med Eddie och Herman

Stenarna i Hampi är många, vassa och ibland ganska så höga. Men det går fort att vänja sig. “Vassheten” är också något man inte skulle kunna vara utan eftersom det är svinvarmt under långa perioder på dagen och därför ganska dålig friktion, det går däremot alldeles utmärkt att klättra på morgonen och på kvällen. Hälften av stenen är i skugga hela dagen. Stilen är dynamisk, reachig med stängd hand. Detta passar svenskarna bra medan de även passar på att öva på de lite färre men lika så existerande sloperundantagen.

Bor gör man alldeles utmärkt i en hydda som kostar allt mellan 150-500 rupees natten. 1 rupee = 15 öre. De allra billigaste får man dela med möss och andra kryp, medan de lite lyxigare ”dusch och toa”-hyddorna är något mer sanerade. Boendet ar också beläget väldigt nära - cirka hundra meter bort - de första problemen. I Hampi kan man dock traska på långt längre än så ifall man känner för att utforska. Hyr man en moped och gasar på en dag kan man promenera ut i mestadels outforskad klättermiljö. Letar man noggrant kan man även ha tur att hitta något av guldkornen där ute. Klättringen följer nämligen en ganska straightforward stil på de flesta problemen, men lite här och var gömmer sig några riktigt vackra undantag. Dessa problem kan ha sjuka slopers, stora strukturkanter eller fina juggar på överhäng. Detta gör klättringen här till ett litet äventyr. Ragga lite på den franska hampiveteranen och han kanske visar dig till sitt projekt ute i vildmarken eller studera frenetiskt gamla svartvita overviewmaps som du skrivit ut från nätet och lär dig hela jungli plateu utantill för att hitta något undanskymt megaproblem.

Nu har två månader gått och om två veckor ror vi oss hemåt. Men vid den tiden har vi självklart tickat alla otaliga projekt och utforskat de obskyrt undangömda stenarna vi tyckts skymta på bussresan in till bankomaten. Om inte så vet jag vart jag kommer drömma mig bort nästa julafton, och nästa julafton efter det...

En bild säger mer än ett gästspel på en godtycklig blogg. fjärran östern är platsen att vara på.

Borta bra men Spanien bäst

Vissa får åka till andra sidan jordklotet och bli bruna, uppluckrade av fukt och klättra på svarta mordorinspirerade stalaktiter. Vi som varken är rika eller speciellt vackra får nöja oss med Barcelona, igen. Men vi ska fan ha roligast i alla fall.

På måndag far tre fjärdedelar av tatatataarna ner till Spanien. I Cornudella de Montsant ska vi äta middag och sova i våningssäng för 18 ävro natten, i glaset rött ska vi ha rött och i glaset övrigt ska vi ha Estrella. I Siurana kommer klättringen att ske. Vi vet hur man gör, vi har gjort det förr, och vi ser verkligen fram mot det.

Skillnaden (om allt vill sig väl) är att kommande resa blir något i sammanhanget så ovanligt som en mansresa. Äntligen! Det ska bli så sjukt skönt att slippa tjat om topprep, gnäll om mattider, väder och skrikande ungar. Nu blir det fokus på sporten, vi ska bli okontrollerat fulla, prata om varandras fingrar, äta dåligt, va kvar på klippan långt efter mörkrets inbrott och bära endast vår egen packning.

Boulder Bash och Bouldercupen?

På sveriges mest besökta klätterhemsida hittar ni nu en lång debatt angående hurvida svenska bouldercupen bör anordnas tillsammans med klättergymen (i Boulder Bash-format) eller om det ska tas fram ett helt nytt koncept.

Att debatten verkar spåra ut lite på sina ställen är nog vad jag skulle kalla en underdrift.

Eftersom jag är en av de som arbetar på ett av dessa berörda gym, så tror jag att det kan vara vettigt att förklara hur jag tror många av oss ser på det:

1. Vi anordnar denna säsong tre stycken bouldertävlingar på Klätterverket, helt i egen regi. Att anordna en extra tävling som en del av bouldercupen finns det helt enkelt inte tid för. I stockholm i höst har det varit bouldertävling i princip varje helg sen september.

2. Då kommer förslaget att vi ska "uppgradera" tävlingarna till sverigecuper.

En fin tanke, men jag förstår inte (exakt) hur vi hjälper tävlingsklättringen i Sverige genom att bara byta namn på en tävling. Tävlingen kommer ju hållas ändå, och folk kommer kunna komma och tävla, på såväl elit(istisk) som nybörjarnivå vare sig det är Boulder Bash eller Jens nya "Boulder cup-format".

3. Vi anordnar Boulder Bash för att vi tycker det är kul, och för att vi vill ge något tillbaka till klättrarna. Det är sällan det blir plus i kassan efter en tävling, men oftast går det jämnt ut sånär på någon tusenlapp. Om nu våra tävlingar fungerar på egen hand, varför ska då SKF "slänga pengar i sjön" genom att ge dem till oss? Det kommer ju inte kosta något extra om vi bytte namn på Boulder Bash till "Bouldercupen".

Lägg pengarna på något bättre isåfall.

4. Det största argument när vi övertalar folk att komma till Boulder Bash är just:

- Äh vafan! Det är ju bara att komma... Det är ju ingen riktig tävling.

Boulder Bash är ett så fungerande koncept, just p.g.a. att det inte är en tävling. Våra deltagare är bara där för att det är kul. Vissa klättrar knappt upp för de blå problemen.

Om vi uppgraderade våra tävlingar till en del av Svenska bouldercupen så skulle det nog skrämma bort en hel del. (Tråkigt nog, för det skulle ju vara samma tävling).

5. Det här är jag inte helt säker på hur det fungerar (men eftersom jag är trött och har bråttom till jobbet så orkar jag inte kolla upp det) men om man anordnar en bouldercup måste man inte ha IFSC-format i finalen isåfall?

På BB har vi kört på med knockoutfinaler i stället. 2 försök var på varje problem, och de tre sista gör upp om kampen på sista problemet. Fartfyllt, underhållande, och inte helt rättvist eller lätt att döma. Vi på verket har inga planer just nu att ändra på detta.

Tveksamt om det är ett format som skulle passa den svenska bouldercupen.

6. Vi vill gärna dricka lite öl efteråt (och ploja lite).

Det rimmar inte så bra med SKF och seriös idrott tycker jag.

Jaha, det var det jag ville säga.

Nu fick jag en briljant idé dock. Till nästa tävling ser vi till att SKF, TK, och alla de andra akronymerna chippar in med lite slantar för ölen. Då kan vi bjuda alla på gratis drinkar hela kvällen.

Då får vi både en Bouldercup, och en oseriös (prestigelös) sådan.

Alla blir nöjda!

Fredagsmys

Man kan vara ute tillsammans med lampor, gasbrännare och Peter Renlund under något stenblock i stan om man vill. Man kan också följa med fröken Sellström (fantastisk sambo, levnadskonstnärinna och vän mm) på fredagsmys. Båda är bra och med lite vilja behöver man inte försaka några av dessa personer eller aktiviteter. Klättring är bra, det finns liksom plats för alla och allt om man bara vill.

I torsdags var det verve i 15 minus och lampsken. Peter stod för viljan och jag för sällskapet. Han var nära, jag pajjade ett finger. På måndag testar vi igen. 

I fredags var det BO och kvalitetstid för mig, Martin och Sellström. Simon var på spritfest med lärarkollegiet istället och verkade trivas alldeles utmärkt med det. Vi tyckte det var en supermysig tävling. Vi träffade många bekanta, klättrade många fina problem, blev trötta och trivdes. Nästan som Tacokväll. För mig som inte bara har en stor passion här i livet var det dock som vanligt alldeles för lång paus mellan avslutad klättring och den första ölen. Det där med gainomax är inte riktigt samma sak.

Solokvist

Solo-session ute i lördags eftermiddag då man nu för tiden är stolt ägare av en klipp-torknings-mackapär. Grymme stick när det väl var torrt! Ryktet går är att det bjuds på eldshow och grillkorv precis i krokarna nu på torsdag. Gissa var vi é!?

Vilket problem?

50 fräscha + film från förra veckan

Igår kväll slöt jag upp med Simon för att klättra 50 nya problem på centret i Solna. Så hade jag nog inlett den här posten oavsett hur många problem vi hade klättrat. Men med det lilla "experimentet" som Robban och de andra byggarna på centret startat så blev det ju så att vi klättrade nästan 50 (!) problem också.

Gänget på centret hade inlett ett litet nytt sätt att arrangera tävlingen. Istället för att ha en knockoutfinal i slutet av tävlingen hade de tagit bort alla graderingarna på problemen, och istället bestämt sig för att ge vinnartiteln till den som klättrade flest problem under de tre timmarna som tävlingen pågick.
Detta ledde till total utmattning för oss båda, när vi fram emot småtimmarna skulle springa runt och klämma in alla problem som vi inte hunnit med ännu på ca 10 minuter.

Simon placerade sig stolt på en andraplats i tävlingen efter Hung, med totalt 44 problem avprickade.
Själv hamnade jag väl någonstans strax under med 40 problem totalt. (Eftersom alla på den här bloggen dock har ett löjligt stort behov av att hävda sig själva så ursäktar jag mig med att jag var en timme sen.)

Tävlingen i sig var en riktigt lyckad tillställning, och problemen höll hög klass.
Det nya "experimentet" var också en kul grej. Det var roligt att se folk jobba på problem de kanske inte hade gett sig på annars. Samtidigt var det kul att själv bli överraskad av hur hårt, eller lätt ett problem upplevdes när man egentligen trott motsatsen.

Avsaknaden av final är dock alltid lite tråkigt, även om det kanske varit lite väl mycket av den sortens underhållning den senaste tiden. Efter att ha arrangerat Boulder Bash på Klätterverket ett antal gånger så vet jag mycket väl hur mycket arbete som ligger bakom en lyckad final. Det krävs riktig fingertoppskänsla för att få problemen att hamna på en bra nivå. Alla gym har självklart kompetensen, men jävlar.... vad mycket jobb det blir.

Apropå Boulder Bash så höll det till förra fredagen, och även om jag var trött och sliten efteråt kan jag bara konstatera att vi lyckades få till en riktigt kul tävling även denna gång.
Damfinalen fick se några nya ansikten eftersom damerna med de största bicepsen valt att stanna hemma, detta ledde i sin tur att problemen hamnade på en något för hög nivå. Underhållningen var det dock inget fel på.
Herrfinalen blev dock superlyckad, där Fredrik Andersson i sann old-school anda lyckades kamma hem vinsten.

Visst kan det vara så att man är lite hemmablind, men jag tycker ändå att vi brukar fånga en atmosfär som urskiljer sig lite från de andra stockholmstävlingarna. Jag slänger med en film från förra fredagen för er som missade tillställningen.

Åter till Spanien

Lägger upp en helt oredigerad film på när Erik faller från sista greppet på Siouxie i Siurana. Tur för hemfriden att han gjorde den sen...

Totalt misslyckade...

Idag skulle det ut och klättras!
Jag och Peter hade en snabbsession på Bergparksblocket i sikte, och vi båda var nog rätt övertygade om att det var en ganska töntig idé redan från början. Hursomhelst, efter Elias och Peters halvlyckade dag ute på Brudberget i lördags kändes det ändå som att det fanns en chans att det skulle gå.

Tyvärr var blocket täckt med frost, och det fanns inte en chans i h-vete att det här skulle gå utan gasbrännare.
Så efter cirka fem stycken pitstops på Järnia, Clas Ohlsson, Fredells, Bygg-ole och OKQ8 insåg vi att det inte kommer bli någon klättring idag. Tiden började rinna ut, så med svansen mellan benen drog vi oss mot Verket och åt thaimat.
Peter gjorde pull-ups medan jag drack kaffe. Som det brukar vara alltså...

kluvenhet

Ibland stöter jag på företeelser inom klättringen som i mina ögon är väldigt intressanta och väcker eftertanke. I vissa pretentiösa stunder kan jag slås av hur sådana företeelser väcker viktiga frågor till liv som inte bara rör företeelsen i sig utan även, med lite fantasi, livet i övrigt. Jag liksom tvingas till att fundera på saker som jag antagligen inte skulle tänkt på på samma sätt om inte klättersmittan drabbat mig då när det begav sig.

Satt och diskuterade företeelsen olyckor på inomhusgym med kollegan, vännen, dynamikern och åsiktsmaskinen Martin och kom fram till att det inte alltid är så lätt. Som vi ju alla vet har ju Martin en särskild talang när det handlar om att veta vad som är rätt och fel. Själv är jag av det lite osäkrare slaget och kan ju därmed behöva lite styrning varpå diskussionen kom väl till pass.

Nedan följer tankar som kan vara fel och rätt eller bådadera... Tankarna är dock befintliga och är ju förhoppningsvis då också relevanta. Det finns som jag upplever det två läger (grov generalisering)...

Dels har vi de lite mer föreningsinriktade, låt mig utan värdering kalla de för formalisterna. Formalisterna skapar regler för hur klättring ska bedrivas. Reglerna har sin grund i erfarenhet och även ibland halvvetenskapliga studier. Det finns korrekt beteende och det finns felaktigt beteende. För att undvika felaktigt beteende skapas regler av personer med gedigen erfarenhet. Reglerna lärs ut till personer med mindre erfarenhet för att undvika att dessa går på de minor som den oerfarne annars riskerar att gå på. Minorna kan ju inom klättringen leda till förstörda liv och också dålig publicitet i det fall vinstdrivande verksamhet är inblandad.

Sedan har vi ju individualisterna. Individualisterna tror inte att det går att skapa regler för något så komplext som klättring. Det finns alldeles för många variabler inom klättringen som leder till att situationer allt som oftast är unika. För att minska risken för minkrockar väljer individualisterna att lämna över ansvaret på personerna som bedriver verksamheten. Bortsett från vissa grundregler uppmuntras klättraren att göra egna bedömningar gällande sin egen och omgivningens säkerhet. Enligt individualisterna kommer detta leda till att de som bedriver klättring aldrig lutar sig tillbaka på falsk trygghet utan hela tiden har huvudet med sig och kan agera om oförutsedda händelser skulle inträffa.

När jag var i Spanien någon gång så slog vi följe med en tjeck. Sjukt stark så klart och dessutom uppfostrad inom en klätterkultur som var olik den jag är van vid. Han säkrade med åttan. Min första reaktion var oro och otrygghet. Jag har ju lärt mig att man inte får säkra med en åtta, man får bara fira sina födelsedagar med den eller hur det nu var. Men eftersom jag inte bara är svenne utan också kluven så slog mig tanken att denna tjeck har säkrat med den här utrustningen så länge han kan minnas. Han har antagligen anpassat sitt beteende utifrån sin utrustning och började antagligen klättra innan jag ens var född. På grund av att jag inte vågar säga ifrån så tedde det sig i alla fall så att vi klättrade tillsammans och det gick ju givetvis alldeles utmärkt. Detta var första gången som jag förstod att det inte alltid är så lätt att veta vad som är rätt. Min naturliga reaktion var anti och jag klättrade antagligen sämre eftersom jag var rädd och kände mig otrygg. Var jag otrygg? Hade jag förmågan att bedöma risken med att låta mig säkras av denna typ? Vet inte riktigt.

En liknande men ändå helt annorlunda händelse var när jag och Erik Nordfeldt besökte Tunaberg. Vi skulle fira av och gjorde detta alldeles bredvid ett annat replag där ledkarlen säkrade upp sin kamrat med stand i ett dött träd. Varken Erik eller jag tyckte det var ett bra beslut att använda trädet för detta ändamål men vi sade ingenting. Fel handlande säkert. Det roliga var dock att ledkarlen när jag firat ned påpekade för Erik att han borde säga till mig att använda prusikknop vid nedfirning. Jag hade använt det för det gillar jag, så han hade sett fel, men skitsamma. Nu var det säkert ett bra tips men men jag kunde också ana en falsk trygghet. Killen hade ju kanske fått lära sig att prusik är säkert, åttan är en bra knop, kommandon av olika slag är bra och att hjälm gör sig bäst med bandana under. Men det verkade ju uppenbarligen som karln slutat tänka på de saker som förändras i omgivningen. Träden på Tunaberg är döda, och inte lämpliga att bygga stand i enligt de flesta. Prusik minskar inte den risken.

I dagar som dessa ställs frågan på sin spets i min mening. Inomhusgymmens växande skapar förändring. Fler och fler börjar klättra och ett behov av kontroll växer. Man vill ju inte drabbas av olyckor. Regler för hur man ska bete sig skapas för att felaktigt beteende ska undvikas. Känns ju helt naturligt, vi jobbar ju så inom nästan alla andra områden.

Konstigt nog händer det olyckor i alla fall. Varför? Jag har ju naturligtvis ingen aning och än mindre en lösning. Men jag tror att det finns en risk med formalisternas handlingssätt som jag idag tycker genomsyrar arbetet för ett säkrare klätterstockholm. Risken är att man invaggar de regellydande i en falsk trygghet. Har man genomgått en utbildning så är det ingen fara. Befinner man sig på ett kommersiellt klättergym så är det lugnt, man kan koppla av, behöver inte tänka, jag känner ofta så själv tyvärr. Tänkt har någon annan redan gjort åt en. Går man på klätterkurs får man lära sig att knyta in sig med en viss knop och säkra med en viss broms. Man får sällan lära sig att själv göra en bedömning av vad som är lämplig knop och repbroms(rätta mig om jag har fel). För min egen del är en stor del av klättringen just själva tänkandet och beslutsfattandet kring risker. Jag tror det är livsfarligt att åka ut till en godtycklig klippa, kollat att man knutit in sig, bromsen sitter där den sitter, klippa in sig och sedan bara köra. Den ena leden är inte den andra lik och omgivande faktorer som väder, fåglar, älgar, lösa stenar eller bönder kan komma att påverka situationen och göra den unik. I min värld är då det egna tänkandet det enda man kan luta sig tillbaka mot.

Lösningen på det hela har jag ju naturligtvis inte men jag tror det är viktigt att förstå att det inte alltid är så lätt. Frågorna är många och svaren inte alltid självklara i min mening. Det var länge sedan jag var delaktig i kursverksamhet och saker och ting förändras ju hela tiden, finns säkert väldigt många kurser som leds av personer som förmedlar säkerhet på ett bra sätt nuförtiden.  Ovan nämnda tankar är helt enkelt bara min magkänsla.

Hur som helst, så här blidde det.

ses

 

Klätterpepp

Kvicksilvret visade på -9 grader då jag drog upp gardinen i morse efter en mycket trevlig Boulder Bärs på verket igår kväll vilket resulterat i smärre baksmälla, värkande kropp och sen hemkomst. Trots detta var planerna för dagen klara, det skulle klättras! En del krokar hade kastats ut igår kväll men trots detta var det bara en som nappade. Bilen styrde ut mot ingarö och brudis.

Elias funderar över kombon: 3 dm snö och sneakers.

Väl framme märkte vi att det var en ishinna på större delen av blocken. Som den optimist man är ställde jag mig med gasköket och försöker torka FGA. Efter ca 10 sekunder insåg jag att det skulle uppskattningsvis krävas 10 st gastuber för att torka problemet. Vi kollar runt lite och ser att tromb är torr. Kul! Efter ett par försök och förändringar i betan kommer Elias med den geniala idén att man kan gå från bra crimp till bra crimp istället för att gå från bra crimp till dålig crimp till bra crimp. Då denna beta väl anammades var det inga problem längre. Urtoppning kändes som överkurs så problemet avslutades i snöfyllda juggar. Tur att man inte bryr sig om etiken.

Sitten känns ingalunda omöjlig.
Dagens lärdom: Att klättra i termobyxor är grymt!


/P

Boulder bärs

Vart man än tittar - en svällande muskulös överkropp. Addera till detta 35 rykande färska problem och välkyld öl och jag hamnar så småningom i ett primatliknande tillstånd. Det slår liksom aldrig fel. När jag vaknade imorse slog det mig att jag ett tiotal timmar tidigare genomfört någon sorts utmanande enmansshow med avslutande spagat. Sådärja. Jag antar att det representerar någon sorts primitiv glädjeyttring över att få befinna mig bland systrar och bröder och få göra det jag tycker om bäst – klättra och dricka öl – samtidigt.

Själva tillställningen var som vanligt ett lyckat spektakel. En förhållandevis liten skara frisksportare fick ta sig an mestadels bra problem utan att behöva trängas så mycket. Enda missräkningen var uppslutningen på damsidan med endast fyra finaldeltagare som följd. På herrsidan var det däremot desto mer spännande. Finalfältet bestod av i tur och ordning Felix Tyrén, Viktor Elofsson, Fredrik Andersson, Per Holm, Robert Rundin och Jocke Berglund. Slutsegern gick lite överraskande till Fredrik Andersson (om inte mitt för kvällen försvagade omdöme spelar mig ett spratt) efter att i mycket övertygande stil ha flashat det andra finalproblemet och ha kommit lika långt som Robban på det sista. Per Holm strulade till det lite i starten på det sista problemet och fick nöja sig med bronset. Regerande svenska mästaren med korvarmarna kunde inte dra sig upp för det vertikala andra problemet och fick därmed se sig besegrad.

Det var det hela. God helg.

Supersaaben

En kort historia om då det förmodligen mest frekventerande fordonet till stockholmsklipporna, för en gång skull, kastade in handduken.
Det var en sommardag då jag och Erik i vanlig ordning var påväg ut till örnis, enda stället där man kan få till högsommarticks. Nöjda över att komma ut ett par timmar före simon och martin satt vi och lyssnade på tystnaden efter den stulna stereon.

Vilken klippa?

I höjd med flempan började det ryka och temperaturmätaren slog i taken. Jag fattade det inte just då men termostaten hade havererat så motornstackaren blev för varm. Vi lyckades i alla fall få ner bilen till tullinge station där ett par återupplivningsförsök utspelade sig utan vidare resultat. När vi väl börjat knata ner mot klippan kliver resten av gänget ut från pendeln, så mycket för det försprånget.
När så väl klättringen är klar har far sagt att han mer än gärna kommer och hjälper mig att bogsera bilen hem till honom där jag kan mecka lite. Det hela började lite lugnt. Huddingevägen 50 km/h. Han vägrar köra innervägen så det bär av ner i södra länken, 70 km/h. Kommer ut på motorvägen efter Sickla, 90 km/h. Jag börjar bli orolig. Ingen servo till vare sig bromsar eller styrning. Hoppas han vet vad han gör, tänker jag. Det gjorde han inte. När han, i höjd med orminge, börjar att köra om bilar på motorvägen så tar jag upp telefonen och får till svar "haha, jag var tvungen att testa hur det gick att köra på lite".

Nu skall hon snart till bilprovningen så vi hoppas på ytterligare ett år av äventyr.

/P

Boulder Bash

Tävlingen med det tredje löjligaste namnet i klättertävlingsstockholm går av stapeln på fredag. Trångt å härligt hoppas vi att det ska bli. Hallansvarig, direktörn, Martin, Daniel, Adam och jag är det som sliter ut ryggarna under förberedelserna. Tur att det är så mysigt i övrigt.

Nya grepp av skiftande kvalitet anlände i förrgår vilket för mig leder till blandade känslor. Den lilla farbrorn i mig (som bara blir större och större för varje dag) säger att nytt långt ifrån alltid är bättre. Men jag vet ju också att många (förblindas av) faller för fräschör i dessa dagar.

Ses!

Självömkan

Som jag tillsammans med många andra i min omgivning säkert har noterat har jag under en längre period varit utsatt för en brutal och konsekvent mobbning från de andra bloggdeltagarna. Startskottet kan sägas vara var att jag förvägrades administratörsrättigheter för bloggen. Det var något jag inte tog så hårt på, visst kändes det tråkigt, men lite får man ju utstå... Stigmatiseringen fortsatte dock. I november åkte som bekant hela gardet till Siurana för att lapa spansk höstsol och samla troféer i form av softa katalonska kalkstensgrader (eller hur Erik!?). Samtidigt gick jag runt i ett dimmigt Milano med Emily som egentligen bara är tillsammans med mig tack vare min feta lärarlön. Trakaserrierna har nu gått så långt att jag till och med uteslutits från vinterträningens gemenskap. Peter och Erik har nämligen lagt upp ett mycket sofistikerat (och töntigt) träningsprogram:

- Åh så roligt, utbrister jag förhoppningsfullt, får jag vara med?
- Asså det här är ett program som är upplagt för oss med potential, svarar Erik, men om du hittar en repkamrat kanske du kan få vara med lite vid sidan om. Ja, under förutsättning att du låtsas som om du inte känner oss förstås...

Med dystert sinne börjar jag så smått fantisera om hur jag ska kunna göra slut på mitt lidande. Men så plötsligt tänds en liten ljusgnista i mitt arma bröst. Jag kanske kan få komma iväg och klämma på runda kalkstensformer över nyår istället! Till en början visar både Martin och Erik intresse, men tänker jag, antagligen bara för att inge falska förhoppningar. Och mycket riktigt delar de strax därpå ut dödsstöten:

Jag och Martin har diskuterat och vi har nog kommit fram till att vi inte vill åka, vi sparar oss nog för en februariresa istället, säger Erik med en särdeles hånfull stämma.

Med ett sådant besked finns bara en utväg: Jag lyfter kniven och måttar mot mitt bröst samtidigt som tårarna rullar ned från mina kinder.

Men så plötsligt ringer telefonen!

Klart vi ska åka, säger Erik.

Resan är nu bokad. Slutligen får alltså även jag komma iväg till Katalonien. Väl där ser jag två möjliga scenarier:

1) Spansk vinter med stormvindar, två decimeter snö och en gedigen lunginflammation.
2) Erik kopplar ur grigrin...

Men, man ska ju inte va negativ...

Sydballen, en nytur i oväntad stil

Jag och Brian hade pratat om det redan förra året. Då hade han gjort ett försök med Enri vilket hade misslyckats på grund av att Enri stukade foten på anmarschen. Trist men ändå ganska skönt kanske... Likaså var jag och Björn väldigt nära att fara iväg men som vanligt är det mycket annat i vägen för äventyret.

Nu tedde det sig i alla fall så att jag och Brian for i väg i början av september för att bestiga Sydpillaren på Mongejura i Romsdalen. Turen har grad sex och består av tjugofyra replängder fjällklättring plus scrambling på slutet. Nedstigningen är en tre till fyra timmars hajk i fjällmiljö. Allt med fjäll innan låter fint men är ju i regel skit.

Tanken var att turen skulle vara ett kul och lagom äventyr för det gamla replaget. Vi klättrar ju inte tillsammans så ofta längre tyvärr, men vi har väldigt roligt när vi väl gör det. Vi for iväg på fredagen den tredje september i Brians V70. Glada och härliga, filmandes och lyssnandes på smäktande populärmusik. Klockan hann bli tio innan vi tryckt i oss allt smågodis och kommit fram. Då hade mörkret redan fallit sedan en timme tillbaka. Det var kallt, bara några enstaka plusgrader. Vi kurade ihop oss i bagageluckan, ställde klockorna på halv fyra och Brian somnade. Själv låg jag i någon form av mellanläge och svettades. Nervös och orolig, men jag var förberedd, tidigare erfarenheter från fjällklättring har gett mig liknande symptom. Det är liksom ingen större fara att missa lite sömn, det är så det är för mig och det är nog ingenting att göra någonting åt.

Vi vaknade huttrande, lagade instant oatmeal (klart bra produkt från staterna) och kokade kaffe. Vi lade i klassisk stil upp vad vi hade i utrustningsväg på parkeringen och gick med lätta morgonstånd igenom vad som skulle tas med för dagen. Planeringen såg ut som följer:

• Starta anmarschen 0430
• Starta klättringen 0600 lagom till solens uppgång
• Leda i block, sex replängder i taget. Jag skulle inleda
• Klättringen skulle vara klar senast klockan nio då det blev mörkt
• Nedstigningen skulle antagligen ske i mörker, i ljuset av nylånade pannlampor
• Mat bestod av ett rejält gäng flap jacks, Brians nötmix och fyra och en halv liter vatten 
• Vi var klädda i vanliga klätterkläder plus varsin syntetsfoderjacka av tunnare slag 
• Racket var typ kilar och fullt sätt kammar, några dubbelt. Största var camalot nummer två. 

Innan hade vi talat med tidigare bestigare, Simon Kaijser, Erik Massih och Sofia Sandgren. Vi hade läst några resereportage och kommit fram till att det gick att klättra turen på ganska många olika vis. Det fanns de som hade sprungit upp på fyra timmar, det fanns de som hade tagit två dygn på sig. Vi uppskattade vår kapacitet till något över medel och hoppades att planeringen var realistisk. Så man gör när man inte riktigt vet... Varken Brian eller jag hade gjort en så lång tur tidigare, själv har jag aldrig ens varit i närheten även om jag klättrat en hel del på egen utrustning. Med hoppet ställt till min klättringstekniska överkapacitet och Brians järnpsyke så hoppades och trodde vi att vi skulle greja det hela utan större ansträngning.

De första sex reporna gick bra. Skitklättring bortsett från den sista replängden. Vi var varken snabba eller långsamma men vi kunde definitivt höja tempot ytterligare. Brian hade dock problem med klädseln, han blev för varm med jackan virad runt sig och hade det jobbigt med ryggsäcken som andreman.

Brian tog som överenskommet över på sjunde replängden. Någonstans här, mellan den sjunde och den tolfte replängden, gick vi vilse även om vi inte förstod det då. Vi hade en topo som vi diskuterade kring på varje standplats. Men som många med mig vet, är det inte alltid så lätt att komma överens med kartor. Mycket ser likadant ut och med lite fantasi och optimism kan det mesta överensstämma riktigt bra.

När jag tog över på den trettonde replängden hade det gått lång tid. Brian hade under sitt block tvingats göra i alla fall en livsfarlig replängd med en säkring på trettio meter. Lätt klättring i och för sig, men fortfarande, vi blev lite illa till mods inför det som väntade oss. För det är ju lite så med långturer, de tar inte slut. Man hinner få ångest och bli lättad många gånger om.   

På den fjortonde replängden förstår vi att vi är fel. Jag tvingas klättra en i stort sett helt osäkrad, orensad och relativt hård replängd med väggklättring på småkrimpar. Idiotiskt. Tur att man har fått en ordentlig uppfostran... Vi kommer upp på en hylla precis under det jättelika tak som vi har siktat mot de senaste repländerna och lyckas fantisera ihop att vi nog har kommit tillbaka på rätt spår. Men nu har det gått lång tid, diskussionerna kring vägval och flera traverser fram och tillbaka har gjort att vi ligger långt efter i planeringen. Vi studerar topon och kommer då underfund med att om vi var är där vi hoppas så befinner vi oss på sista ordentliga hyllan. Inte ens amerikansk optimism kunde rå på det enkla faktum att det var omöjligt för oss att komma upp innan mörkret.

Hyllan var en och en halv meter bred och kanske två meter lång samt sluttade utåt. Vi lade ut repet som liggunderlag och positionerade oss på sätt som vi inte riktigt var vana vid. Trots att vi låg tätt omslingrade blev det väldigt kallt. Temperaturen var antagligen ungefär den samma som natten innan och vi hade inga andra kläder än de vi hade på kroppen plus våra jackor. Vi somnade till ibland, vaknade av att vi frös, åt lite flapjack, blev varm, bytte plats och så vidare. Brian frös mer än jag trots sina nittio kilogram, han hade inga långkalsonger. Väldigt obehagligt om än lite komiskt att ha en fullvuxen och panikhuttrande man mellan benen som inte riktigt vet var han ska ta vägen.

Även om det naturligtvis inte var någon överhängande fara så kände vi oss väldigt utsatta och exponerade. Bristen på utrustning, den fallande temperaturen, oron av att vi var fel och stressen av att vi låg mycket långt efter i planeringen var nog de viktigaste orsakerna. Så här i efterhand så tycker jag att vi hade otrolig tur. Det hade kunnat vara mycket värre. Tänk om det hade börjat regna, tänk om det hade blåst, tänk om det hade blivit frost... Bara turen gjorde att vi klarade oss undan med att frysa väldigt mycket. Om det hade blivit farligt på riktigt gick det ju säkert att tillkalla hjälp eftersom mobilerna hade mottagning. Detta var dock nått vi inte visste innan, det hade lika gärna kunnat vara noll mottagning och då hade vi ju verkligen varit utelämnade. Flax och återigen dålig förberedelse.

 Brian ljuger ihop nått till sin hustru

Jag har nyss ljugit ihop nått för lilla mamma, ingen idé att göra henne orolig...

Solen gick till slut upp och vi fortsatte. Jag klättrade en replängd i samma stil som den innan hyllan men med bra säkringar. Således fick vi det hela bekräftat, vi var vilse. Nu hade vi dessutom en halv liter vatten kvar att dela mellan oss för resten av dagen. Klippan är sydvänd och för varje timme som går blir det varmare och varmare. När vi insett detta blir vi uppgivna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi befinner oss nu på en stor hylla och det ända vi ser ovanför oss är skräckinjagande tak mot den blå himlen och brant klättring upp till dessa. Vi börjar ringa...  Jag pratar med Erik men framför allt med Oscar Alexandersson som gjort turen bara några veckor innan (På fyra timmar...). Vi får bekräftat att vi är vilse, vi har antagligen kommit ut alldeles för mycket till höger på den brantare delen av mongejura och vi är för högt uppe för att kunna fira ner till marken igen på ett säkert sätt (vi har enkelrep). Vi vet  helt enkelt inte vad vi ska göra, det finns liksom inga alternativ. Vi funderar på fjällräddning, men är vi i en nödsituation? vet inte riktigt, tror inte det... Men mitt i denna uppgivenhet är det den goa gubben Oscar som får oss att samla kraft. Över telefon intalar han mig att det faktiskt bara är att klättra upp. "Mongejura är ett klätterbart fjäll, upp kommer ni alltid! ". Och det är väll så, det är fan bara att klättra. Så vi gör det. Med dehydrerade kroppar försöker vi hitta den lättaste vägen upp, vi tar sikte på ett jättelikt dieder som klyver ett av de skräckinjagande taken och kör. Orensade, bitvis osäkrade replängder tar oss uppåt. Med undantag för ett lite överhäng med 7a-klättring är det acceptabel klättring och det visar sig faktiskt att vi till och med kan ta oss upp till det stora diedret och genom taken.

Klättringen fungerar ganska bra trots förutsättningarna även om jag önskar mig bort vid många tillfällen sittandes i dåliga ankare säkrandes en tung amerikan. Dagen blev för mig en brottningsmatch mot mitt egna psyke, min kamrats psyke, fysiska tröttheten hos oss båda men framförallt förmågan att ta väl övervägda och snabba beslut.Kunde inte låta bli att tänka tankar som: Ska vi dö nu !? Bara tanken är helt svindlande. För min del har jag aldrig ens varit i närheten av att vilja sätta mig i situationer som innebär en sådan insats. 

På standplatsen efter det stora diedret börjar det bli mindre brant. Och det visar sig faktiskt att vi börjar närma oss toppen. Vi klättrar på och jag kan knappt beskriva min lycka över att vi nu faktiskt antagligen klättrar på den delen av turen som är scrambling. För mig lättar allt, jag blir överlycklig. Nu kan det få ta hur mycket tid som helst, vi är inte på väggen längre. Efter några timmars scrambling kommer vi upp till toppen, där finns det vatten... Vi börjar traska mot den stig som ska leda oss ner till dalen igen och under denna promenad hinner det bli mörkt igen. Vi kommer fram till sjön där stigen ska börja men hittar den inte. Vi ringer och letar i flera timmar med dåligt resultat och vi inser att det kommer bli ytterligare en natt ute. Flapjacksen är nu slut men det gör inte så mycket, vi är sedan länge inne i andra andningen... Brian ser till att ramla i en myr lagom till sovdags vilket resulterar i blöta byxor. På grund av vår sovteknik ledde detta till att mina byxor också blev härligt fuktiga. Vi delade broderligt på allt helt enkelt.

En minst lika jobbig natt blir det såklart men vi vaknar hyffsat torra och till uppehållsväder. Efter ett par timmars letande hittar vi stigen och vi ramlar i stort sett ned mot dalen... Vi säger båda två att det var otrolig tur att vi inte gick den i mörker. Stigen är bra men brant. Efter två timmar är vi nere vid vägen, vi garvar av trötthet och promenerar tillbaka till bilen. Det är då jag för första gången ser väggen nerifrån i dagsljus... och den är så förbannat hög, hade jag sett den innan vår klättring hade jag aldrig räknat med att vi kunde göra turen på femton timmar.

Även om det har tagit ett och ett halvt dygn längre än planerat och vi har klättrat ca fjorton nya replängder blir jag stolt över oss. Sjukt lärorikt även om jag skulle vilja ha det ogjort. För många andra hade vår situation inte lett till några större problem, men för oss blev situationen extrem på grund av våra förutsättningar både erfarenhetsmässigt och utrustningsmässigt.

Fokus låg inte på fotande, här sitter jag dock i en stand på någon av de sista reporna

 

För min egen del längtar jag tillbaka till storvägg. Jag längtar efter äventyret som det innebär att vara ett replag på en vägg. Men jag kommer aldrig vara lika dåligt förberedd igen, jag kommer aldrig klättra utan reservplaner och ordentligt med utrustning. Saker kan gå fel och när de gör det vill jag vara förberedd. Orkar man inte bära ett par extra liter vatten får man väll se till att träna lite mer innan helt enkelt. Ungefär en vacka damp det ned ett mail i boxen från Brian. Kort och koncist som vanligt.

Jag är sugen att åka tillbaka nästa sommar och gör den på riktigt.  Du?
Brian

Blir en annan vägg nästa gång...

För er som vill hitta stigen kommer här en bättre beskrivning av hur man ska gå till väga än de som jag hittade på nätet.

Gå till stugorna som ligger vid en dammliknande konstruktion vid sjöns sydspets. Vänd dig om och titta mot mongejuras topp. Du ska då ha en platå cirka hundra meter framför dig. Gå upp på platån som ligger sydväst om stugorna. Gå runt uppe på platån och sök efter orange/rödmålade stenar. Stenarna är markerade med små fläckar bara vilket gör att de bara är synliga i en viss riktning. Riktningen skall vara mot mongejura och inte rakt ner mot dalen. När man väl hittar stigen kommer man alltså gå tillbaka mot mongejura men långsamt snedda nedåt mot dalen. När man väl hittat en röd markering är det inga problem att hålla sig till stigen. Platån är stor, runt femtio gånger femtio meter så det kan ta en stund att hitta någon av stenarna.

Vad långt det blev... Men vi var också borta en stund...

Svenska Mästerskapen

ååå vad jag tyckte det var trevligt att få besöka karbin igår kväll för att beskåda de sexton vackra finaldeltagarna. Lena stjärten hade skapat vackra problem som kunde lösas på alla möjliga spexiga vis. Bra verklighetsförankring.... Allt som oftast brukar ju knasiga lösningar ofta bara resultera i misslyckanden och kritik under rubriken "dålig ledläsing". Så var det verkligen inte nu... Det som först verkade som absurda, näst intill patetiska hälöverhuvudetpositioner, visade sig gång på gång vara en ny och uppenbarligen görbar lösning av problem som knappt blev lösta.

Sedan finns det ju säkert de som tycker att problemen var lite för hårda, lite för långa och lite för pubertala. Vad vet jag, det var fantastisk underhållning och som jag upplevde det var det fler än jag som kände liknande upphetsning.

Mycket inspirerande!

(Några bilder också, tills man inte kunde vara kvar längre. Klicka för stor /Peter)

Daniel Andersson på problem 3

Jocke Berglund på problem 3

Magnus Högström kör en Woods på problem 3

Erik Carlsson med med tjusig teknik på problem 3

Åskådarna

Det var inte så statiskt egentligen på problem 4

Bildspel

Jag har inget säga förutom att det var en toppenresa! Tack Erik, Martin, Mirre, Jens, Johan, Fredrik, Linda och Mio!

Ett gäng bilder skickar jag däremot med. Klicka för full storlek.

Okänd klättrare på mandragora, 7b+

Erik på L'escamarlà, 7c+

Martin på fistjam led, 7c+

Jag är avslappnad i pockets på La cara..., 8a+

Mirre gör Tagediebe, 7c

Erik gör Siouxie, 7c+

Vi kanske inte var starkast på klippan men fan så snygga. Kolla bara!

Vovven som driver klätterbutiken.

Hejdå Siurana.

Festen är slut...

I söndags landade åtta och en halv trötta svensk/finsk/norsk/judiska personer på den sämsta flygplatsen i Sverige, Skavsta airport. Även fast flyget var i tid och väskorna kom på bandet som utlovat var det ingen munter skara som satte sig på flygbussen på väg mot Stockholm. Själv klev jag innanför dörren runt halv ett på natten och blev bemött av en saknad flickvän.

Efter en vecka i font, och en vecka i Siurana kan jag bara konstatera att nästa gång blir det två veckor på samma ställe. Man hinner ju knappt börja vänja sig innan det är dags att dra. Och inte finns det tid för vilodagar heller ("Vafan, vi drar ju i övermorgon! klart vi ska klättra!"). Hursomhelst var det trevligt att återbesöka två av de finare destinationerna i Europa för ett par veckors R&R.

Mandragora 7b+ (35 meter njutning/ångest)

Är det någon som har utmärkt sig på den här resan, åtminstone på spaniendelen så är det allas vår vän Peter "Köttklossen" Renlund. Varje dag har han imponerat på oss med åtminstone ett stordåd, som t.ex. andra dagen då han slet sig upp för L'escamarlà, 7c+ på andra försöket. Eller näst sista dagen när han fick för sig att sätta upp slingor och flasha Ya os vale, 7c strax efter han hade bestämt sig för att "sluta klättra för dagen". Vilken karl!

"Köttklossen"

Tyvärr så filmades det inte så mycket i Siurana den här gången. Visst blev det några sends filmat underifrån i sedvanlig buttshot-stil mest bara för att kunna kolla på själva, men långt ifrån tillräckligt för att göra film med. (Om man inte satsar på en tredjeplats i crimper 2011 dvs) *hårda ord*

Jag slänger med den tredje filmen från fontan.

Som efterfrågat på vimeo, och självklart i HajDäfinischon!

/Martin

Fontan pt. 3 from Martin Leidebrant on Vimeo.

Snipp snapp snut

Så där ja. Nu e mjölksyraveckan i Siurana över vare sig man vill eller inte. Nu e d bara hem å blekna bort igen. Kul fest.

Men inte är vi bittra inte. Enligt Krullot är det tydligen fantastiska förhållanden här hemma också, som så många gånger tidigare är det en fråga om inställning. Och det är ju faktiskt så, egentligen gillar vi ju inte långa pumpleder på missfärgad, vass, betongliknande skitsten. Vi gillar inte heller att vara svagast på klippan, stå med lätt öppna munnar och böjda nackar och bli imponerade av pojk- och flickvaskrar som onsightar våra projekt. Nä, på flaten får man i alla fall vara ifred med sin snedvridna verklighetsuppfattning.

Det fotades sjukt mycket och filmades även en del. KK har inte bara störst biceps utan nu även längst kamera. Martin kommer förhoppningsvis snart igång med redigerandet och då blir det ju garanterat roligt, för oss i alla fall. Jag hoppas som vanligt på mycket exponering men kommer väll antagligen hamna i skuggan bakom den surkrimpande mamman och den vrålande fitnessbjässen.

   

Festen fortsätter!

Det märks att man varit på resa ett par dagar.

De första dagarna känns det mesta nytt och spännande. Känslan att kunna dricka öl när som helst, inte behöva oroa sig för annat än vädret och att skratta alldeles för mycket är dock något man vänjer sig vid underligt fort.
Helt plötsligt undrar man om man någonsin gjort någonting annat tidigare i livet, och tror att det är faktiskt så här som vardagen ser ut.

Maison Bleau, vårt hem i en vecka

Hursomhelst har vi haft fem riktigt grymma dagar än så länge.
Vädret har dock kanske inte visat sig från sin bästa sida, utan fortsätter att reta oss med regn, fukt och en temperatur runt 17 grader. Vi har dock kunnat klättra nästan alla dagar så helt åt helvete är det ändå inte.

Gårdagen spenderades i Cuvier Rempart.
Ett stilla dimmoln av regn låg stadigt över skogen under dagen, men visst gick det att ta i lite ändå.
Efter att ha värmt upp lite började vi hänga på Duroxmanie (directe) som ligger på vägen upp mot Cuvier Rempart. En klassisk 7a på helt makalösa fontangrepp. Efter lite betatrubbel stod jag, Jocke och Daniel på toppen.
Fredrik gjorde några riktigt bra försök, men då slog olyckan till. Fredrik slant av i en rätt utsatt position och föll rakt ner mot Jocke. Jocke hade precis rättat till paddan, och det hela slutade med att Jocke tog emot Fredriks bakhuvud med ansiktet.
Rätt mörbultad och med en lättare hjärnskakning fick Jocke ta ledigt från klättringen resten av förmiddagen. (Han snöt blod under kvällen.)

Vi gick vidare upp mot klassikerna Tristesse och Big Boss.
Daniel imponerade på de flesta fransoserna med sexpack och bar överkropp genom att riva av Tristesse (7c) på bara några försök. Jag själv jobbade lite på både de ena och andra, men merparten gick åt att med lite dödsångest försöka kruxmoven på Big Boss. Det gick inge vidare...

Vi blev mer och mer nedstämda på grund av det dåliga vädret och begav oss längre in i skogen för att testa Le Champignon (7b). Jocke gjorde comeback på scenen och sände problemet med otrolig finess och stil (se film nedan).

Vi åkte hemåt och lagade pasta, drack öl och struntsnackade. Inte helt fel alltså.

Tyvärr så har jag 6 (!) rätt högljudda tuppar som bänkat sig utanför mitt sovrumsfönster. Runt klockan fyra varje morgon bestämmer de sig för att tävla i oväsen. Detta ledde till att i natt gick jag ner och la mig i tvåsitssoffan på nedervåningen. Jag som trodde man bara kunde ha en tupp i hönsgården, men fransmännen vet visst bättre.

En av tuppjävlarna

Idag var det plaskblött när vi vaknande så vi kom ut rätt sent.
Vi drog oss mot Rocher fin. En lite högre belägen sektor i hopp om att det skulle ha torkat lite i den lilla vind som fanns. Tyvärr var det mesta blött men vi fick en hel del klättrat iallafall. Ingen imponerande sektor, men visst fanns det guldkorn.

Ett av guldkornen...

Nu är det läggdags, men självklart skickar jag även med en film den här gången också.
Enjoy!

/Martin

Äventyr

Jag hittade ett album på datorn nyss där mitt och Eriks äventyr till Stora Skramsö finns dokumenterat. Skrattar inombords över hur rädda och små vi kände oss under och på den mäktiga väggen. Men för att börja från början...

Vi bestämmer oss för att åka ut till SS en helg och klättra lördag+söndag. Erik sköter införskaffandet av båt till resan då det är två mindre sund som skall passeras med klätterutrustning och sovattiraljer. Med detta känner vi oss relativt självsäkra då vi parkerar vid Muskötunnelns mynning och packar ur bilen. Vi blåser upp båten och gör oss redo för vad vi tror är det första sundet. Vi tittar ut över vattnet och tänker nog båda två att "det där känns längre än 10-15 minuter" vilket stod i föraren.

Erik med båten

Erik dundrar iväg med första packningsomgången så årklykorna nästan smälter men lugnar snabbt ner sig då båten inte verkar röra sig snabbare hur man än gör. När han kommit tillbaks och jag gör mig redo bestämmer sig Erik för att han skall simma bredvid för att det skall gå snabbare. Sagt och gjort kravlar han sig upp på land nedkyld som Ötzi.
Väl framme går vi till andra sidan av ön för att reka och ser då att vi tagit oss till fel ö. HELVETE. Vi lägger ut korten på bordet och inser att vi absolut inte tänker ta oss tillbaks. Det må ta längre tid att fortsätta åt detta håll men vi vänder inte tillbaks. Sagt och gjort packar vi allt i gummibåten och Erik, kittad med bättre fotbeklädnad (läs sandaler), börjar knuffa densamma i den höga vassen. Själv försökte man ta sig fram med flipflop i blåleran. Inte att rekommendera. Inte nog med att jag fastnade med varje steg utan halvvägs gick skiten sönder och jag var tvungen att gräva fram skon ur leran. Skit.
Efter ca 500m vadande (ja det tog lång tid) kommer vi fram till det första sundet som man skall gå till. På andra sidan av detta ligger Lilla Skramsö där basecamp upprättades.

Erik + packning med SS i bakgrunden

För att ta sig till SS från LS är det ett ytterst litet sund som skall passeras, dock med en ytterst störig ström. Vi knyter fast klätterrepet i båten och Erik far iväg. Efter ett antal försök kommer han iland. En åra fattigare.

Väl framme skall det ju tydligen klättras också. Något tagna av resan och med rådande kommunikationsläge bestämmer vi oss för att klippa bult. Nog spännande det.

Lotus, en ruskigt teknisk och svår led

Dagen avslutandes på LS med whiskey och middag vid öppen eld. Dagen efter beslutades att vi inte var modiga nog så vi drog till Östnora och sportade istället.

Lilla Skramsö och basecamp

Avslutningsvis kan man väl säga att i alla fall jag är mycket sugen att återvända inom en snar framtid, dock med båt, för att klättra vad som verkar vara fantastiskt spännande och häftig klättring.

Fest i skogen!

Jag, Fredrik och Daniel anlände till Beauvais tidigt på söndag morgon, efter en faktiskt ganska smärtfri rajjanääärflygresa.

Daniel hade övertalat sin flickvän Veronica att köra ut oss till Skavsta, och flyget gick ju i tid. En liten sovstund på planet och nu var vi redo att bege oss mot Fontainebleau.

Vi hade ett mindre problem. Daniel hade aldrig fått någon bekräftelse för boendet, så lite smått nervösa knappade vi in adressen till giten i GPS:en och begav oss mot en osäker framtid.
Våra farhågor besannades efter diverse pinsamma samtal med madam Beaumont (som inte talade ett ord engelska), en ännu äldre madam som hjälpte oss lite med översättningen, samt mer tolkningsassitans från Jerome som driver Bouder shopen i Bas Cuvier. Vi hade ingenstans att bo.
Som tur var hade Jerome kontaker, och vi fick numret till Neil som hade ett litet gite att hyra ut strax utanför malesherbes, sydväst om Fontan. Neil är engelsman och vi misstänker att han inte gör så mycket annat än att hänga runt i skogen och klättra hela dagen medan pengarna rullar in tack vare förvirrade svenskar som irrat sig vilsna i Frankrike.
Hursomhelst fick vi tag på riktigt bra boende, till ett riktigt bra pris också!

Vi har haft problem att hitta mat.
Tyvärr så samspelar inte franska och svenska vardagskulturer.
Allting verkar vara stängt, typ hela tiden... suck.(Vi fick veta i efterhand att de hade "röd dag" under måndagen vilket kanske bidrog till vår irritation.)
Nu har vi dock bunkrat upp med både brieost, kronenbourgs och billigt rödvin efter ett besök på carrefour.

Första dagen i skogen spenderas, (självklart) i Bas Cuvier. Efter att ha lekt runt på i princip alla sjukt grymma fyror och femmor gick vi bort till carnage/helicopter-blocket och slet lite hud. Daniel årsflashade carnage, och gjorde några bra press på Abbé résina. Jag kände lite mer på Carngae och konstaterade att det kändes mycket bättre än förra året. Inget sänd den här eftermiddagen dock. Vi mötte upp Jocke "hiphop" Berglund och åkte hem.

Fredrik laddar i Bas Cuvier

Andra dagen spenderade vi i området Buthiers, som ligger ca 10 minuter bilväg från hemmet. Väldigt fint område. Alla fyra släpade sig upp för Nemesis, en superfin 7a arete på klassiska fontslopers.

Sen gick vi vidare mot Lady Big Claques (7a+) som skulle enligt Jockes källor vara "det problemet man ska klättra i fontan, om man bara ska klättra ett".
Det visade sig handla om ett superfint överhängade kylskpåpsmonster. Daniel och Jocke kämpade sig upp fort medan undertecknad fick se sig besegrad av brist på både high ball-psyke, och muskelmassa. Grymt problem, men om det var finast i skogen vet jag inte riktigt. (Man blir lätt bortskämd här). Daniel imponerande även genom att klättra Appartenance (7c) efter typ hundrafemtio försök på de första moven.

Lady Big Claques

Sen vidare upp mot Magic Bus (7b+), ett takproblem där baken befinner sig ca 3 cm från marken under 80% av problemet.
Fina rörelser (som jag t.o.m. lyckades få till, dock utan att knyta ihop påsen) men kanske lite trist att ligga i en sunkig grotta och skrika när man befinner sig på en magisk plats som denna.

Undertecknad på Magic Bus

Idag har det regnat och vi tog en vilodag.
Morgondagen ser bättre ut, och då blir det Cuvier Rempart. High balls igen... huuuuuga.
Jag bifogar en liten film, dock med ovanligt dålig kvalité. Både på bilden och... eeehmm... kvalitén.

/Martin

Visdom

Min och Emilys familjerådgivare – Erik Lundqvist (för övrigt ett riktigt kap: välutbildad, strax under medellängd, socialt geni osv.) – lät oss häromdagen få veta att vi är något alldeles extra när det handlar om att alltid säga emot. Jag kände mig givetvis träffad och protesterade...

Den här egenskapen att alltid sätta sig på tvären och liksom förlänga trotsåldern med en sisådär ett kvarts sekel gör sig påmind även i klättersammanhang. Jag har exempelvis ganska svårt att anamma andras beta på leder men delar mer än gärna med mig av mitt aldrig sinande förråd av innovativa in- och utvridningar. Men, på senare tid har jag varit tvungen att tänka om. Jag tänker härmed dela med mig av mina senaste aha-upplevelser inom klättervärlden som jag för ett halvår sedan bara hade rynkat på näsan åt:

1) Termobyxor. Själen och stjärten hänger ihop. Dagisfröknarna är här för att stanna.

2) Ekoberget. En klippa som stimulerar till de mest intrikata positioneringar, och det gillar vi ju. Riktiga pärlor är: Vårkåt, Anomalocaris, Brena och Hallucogenia.

3) Om man spänner kroppen när man gör ett svårt flytt är det större chans att man inte faller av. Halleluja!

På tal om Siurana

Alla som har prövat vet ju att man ibland kan bli lite stursk när man har druckit några öl. Är man i Spanien kan denna företeelse förstärkas eftersom ölen är så små och därmed kan bli fler. Känslan av odödlighet är härlig. Jag tror att man i alla manliga deltagares sinnen kunde ana denna sinnesstämning just denna kväll, som liksom alla andra tillbringades på climbers planet i Cornudella de Montsant. Det speciella med denna afton var dock att nu var det upp till bevis...  Det skulle brytas arm..

Om jag inte minns fel var det Simon Kaijser och KK som inledde. Pang sa det. Kaijser nedlagd inom loppet av några sekunder. Alla skrattade naturligtvis och tänkte antagligen i sina stilla sinnen att den där Kaijser har regisserat mycket och tränat lite.

Men nu kommer det häpnadsväckande. En efter en slaktas deltagarna av KK. Det testas med höger, det testas med vänster. Inget hjälper. Alla är givetvis optimistiska när de sätter sig mittemot odjuret, beredda att i alla fall bjuda på en ordentlig match. Men så fort gonggongen går blir alla motståndares förväntan förbytt mot förvåning och skräckblandad förtjusning. Det går inte att rubba KKs armar, ingen, inte ens Martin som ju väger 10 kg mer har en chans trots att KK inte ens ser ut att ta i.

Turen kommer till mig... minst i sällskapet som vanligt.. oddsen är såklart skyhöga för eriksgata. Men någonstans inom mig finns det ett hopp, jag har ju i alla fall teknik, korta armar, estrella i kroppen och allt det där som kanske kommer att hjälpa... Jag får givetvis lika mycket stryk som alla andra.

 

KK är ett skruvstäd fången i en pojkes kropp, testa själva!